Sekreterarklubben (Kap 11–12).
C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget.
En dokumentär spionberättelse.
En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.
Författare: Jan Bergman.
Publicerad: 2014.
Medium: eBok/eLib.
¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!
Det där med mackan har jag hört faktiskt är sant, i en artikel i Populär Historia om ”Svensk Gourmet” (hittar tyvärr inte artikeln, varken på nätet eller mina nummer här hemma) kan man läsa just om den där mackan som åker in och ut för att dölja att gästen enkom dricker sprit. Svensk husmanskost som vi känner den föddes så sent som med Tore Wretman har jag för mig.
Inez och Pål-Erik ses i Stockholm och han vill ha hennes assistans med ett uppdrag. Trots att hon i realiteten slutat på byrån. Tystnad följer på tystnad och så blir det plötsligt skarpt läge. Episoden där den finska informanterna/flyktingarna är å enda sidan intressant, speciellt som Pål-Erik visar sig vara en gris på flera plan. Ärligt så är jag nog mer irriterad på hur han dumpar alla flyktingarna i knäet på Inez och försvinner utan ett ord. Inte ens lön för arbetsveckan kunde han ge henne. Att Inez och Pål-Erik förr eller senare skulle ”bryta upp” var väntat, men jag är ärligt lite överraskande av brutaliteten.
Ett genomgående tema i boken, och som ärligt varit tröttsamt ett tag nu är hela ”svenska underrättelsetjänster konkurrerar med varandra”-grejen. Och på C-byrån ser man ner på de flesta, och säkerhetspolisen speciellt, men om man sitter i samma båt är det väl bäst att försöka ro åt samma håll? I dessa två kapitel blir det dock allt mer tydligt att C-byrån är på god väg att monteras ned – eller är det något som vi med facit i hand bara läser in?
Tidigt i boken så luftade vi ordet ”koncentrationsläger” och när vi återkommer till ämnet nu så talas det om ”interneringsläger” som känns mer passande.
I det 12e kapitlet blir det också tydligt att författaren börjar knyta ihop säcken. Det görs dessutom på ett sådant sätt att det bitvis känns lite som att han inte berättar något alls, utan bara sammanfattar det viktigaste av det som han vill ha sagt. (Vi får ytterligare trista möten mellan Ternberg och C-byråns chef, där Ternberg pendlar mellan att inte bry sig om flickorna alls till att vara riktigt beskyddande.
Sedan ett par sekvenser som känns namedropp:ande om Olof Palme (som nämnts tidigare i boken) och Tage ”Folkhemmets fader” Erlander (som det svärs över både här och där i boken). Vet inte riktigt vad jag skall tycka om det… Jag känner mig ganska oengagerad av boken och att vifta med två av svensk politisks giganter känns … väntat vid det här laget.
Och man tvärvänder helt plötsligt och koncentrerar sig på Ryssland, det hänger med all säkerhet ihop med att Tyskland är på väg att förlora kriget men skarven känns ändå osnygg.
– Sveriges position kommer att bli svår, mumlade Kristina. Hur som helst kan vi vänta oss problem efter kriget, fortsatte hon. För Sverige och för oss … Vår sort … Hon pausade ett tag. Vår sort, fotfolket utan titlar, utan egentlig tillhörighet, sådana som vi – särskilt kvinnor – slängs bort. Det finns ingen plats för oss. När kriget är slut finns inget behov av spioner, inget behov av oss flickor. Svalorna har gjort sitt, svalorna får gå. Vi har alltid varit lätta att offra. Många av oss har redan offrats på olika sätt. Vi är krigstidens tillfällighetsarbetare, som ingen vill kännas vid eller ta ansvar för när kriget tar slut. Vi blir fredens första offer.
Kristina nämner ovan något som är sanning: flickorna som offrat en hel del för sitt land blir fredens första offer, för deras insatser under kriget har inte lyfts fram förrän nu. Och det är väl därför det är så svårt att tycka riktigt illa om boken.
Och jag var inledningsvis lite förvirrad när uttrycket ”Förenta nationerna” började figurera i texten. För mig är det nuvarande namnet på det som förr var känt som ”nationernas förbund” men det slog mig snart att det måste handla om ett samtida namn för ”de allierade”. Så när fotnoten dök upp senare och klargjorde detta så kändes den nästan malplacerad.
Jag tror har sett den danska filmen ”Flamman och Citronen” på bio. Jag var övertygad först om att det var för skolan, eller möjligtvis ett arbetslöshetsprojekt, men filmen är från 2008 och utesluter. Så nu är jag lite nyfiken: när, var och varför såg jag den? Var det ens på bio? Blev jag medbjuden av släktingar?
Nåväl – det är egentligen inte viktigt, för jag är säker på att den danska ”skarprättare” som omtalas under aliaset ”Flammen” här är den samma ”Flemmen” som figurerar i filmen.
Jag minns f.ö. filmen som helt okej.
Hitta ett eBibliotek @ Axiell Media.
Tore Wretman @ sv.wikipedia.com.
