Discover Top Posts Tagged with #ockuperauniversitetet

Samtal om alternativ till högskolans kommersialisering, 7 april 2014 Uppsala.

Lämna inte studentrörelsen åt studenterna

Trots att jag är nybliven student och trots att jag ser den så kallade studentrörelsen som särskilt viktig kan jag bara inte uppbåda något intresse för så kallad "studentpolitik". Det är inte bara den variant man stöter på bland de vanliga "politikintresserade" töntarna som delar ut flygblad och övar floskelretorik jag är ointresserad av utan också de förment radikala som snackar om maktfrågor, om att "demokratisera universiteten" och så vidare. Jag vänder mig inte nödvändigtvis emot all studentpolitik (bara den mesta), men det som inte pekar mot en förändring som bryter upp uppdelningarna (skola/fritid/fabrik/etc) ter sig i mina ögon som hopplöst nostalgiskt och ofarligt. Vad som intresserar mig är möjligheten att överskrida gränsen mellan skola och resten. Det är såklart frestande att dra en parallell med "arbetsplatspolitik": som avskild plats och sfär är de alltid inneslutna och reproducerar relationerna som upprätthåller den samhälleliga formen. Det gör inte kamp inom sfärer oviktiga, men för att bryta upp uppdelningen behövs kopplingar över gränserna, kopplingar som etableras och eliminerar själva gränserna. Det låter abstrakt och hypotetiskt, men konflikten och rörelsen utifrån universiteten och högskolorna har denna potential på ett väldigt konkret sätt. För studenten idag är inte samma figur som studenten igår (1960-70-talens studentrörelser), och universitetet idag är inte samma som universitet igår. Det är inte bara det att de förändrats, gränserna suddas ut. Det är ingen nyhet längre. Likväl tycks studentrörelsen ändå vilja försvara gränserna, att "bevara universitetet". Men är det verkligen vad vi vill? Det är därför, tror jag, viktigt att inte lämna studentrörelsen åt "studenterna".

#ockuperauniversitetet

I en recension av Gerald Raunigs bok Factories of knowledge, industries of creativity (en bok jag härmed får anledning att återkomma till) sammanfattar Susan Kelly Raunigs huvudtes:

He argues that the qualities of condensation, assembly and re-territorialisation make the university a ‘becoming factory’ of new economic and social assemblages today. He argues for the specific resonance and possibilities embedded in these qualities in the context of our increasingly precarious and dispersed social life. The university as factory offers, in his view, a concentration and assembly of bodies and knowledge that have the potential to re-territorialise and valorise other forms of labour, life and resistance.

Susan lägger till hur

Faced with mounting debt and exorbitant housing costs, most students I have worked with in London hold down one or more part-time jobs or increasingly take on full-time jobs on different shift patterns while studying. They rush off after class to work, and make rational economic decisions on their percentage of attendance to technically ‘get through’ their degree and simultaneously keep a roof over their head. An increasing number whose families live within commuting distance never move out, dashing to get the last train home, leaving only a handful of students in the pub for post-seminar social life, debates, scheming and arguments. For others still, student life is taken up with both part-time work and a succession of unpaid internships in cultural institutions, fashion houses, PR firms, media organisations and so on, in the hope that this ‘experience’ will translate into paid work on graduation.

Å ena sidan verkar studentlivet producera lika mycket isolation och fragmentering som fabrikerna och arbetslösheten, en process som förmodligen påskyndats av fenomen som NPM och den allmänna prekariseringen men hur som helst kommer att tillta med ytterligare steg i den riktningen. I den meningen liknar situationen på lärosätena andra platser, eller rent av som Kelly menar att gränserna suddas ut och att ”the time of university and of work completely coincide.” Raunig verkar dock hävda att det finns en särskild potential i lärosätena som plats, varför rörelsen som växer därifrån är särskilt viktig. Det här anknyter till något jag varit inne på tidigare: frågan om det allmänna intellektet.

#prekarisering #ockuperauniversitetet #allmänna intellektet

Anteckningar kring förslaget och kritiken

Sedan studentrörelsen drog igång har jag samlat på mig lite material som jag antecknat lite om. Mer kommer i dagarna...

Det är behovet att vara "snabbfotade och handlingskraftiga" i en global konkurrens som motiverar förslaget till privatisering. Stiftelseformen underlättar för bland annat forskningsprojekt, att bedriva verksamhet utomlands och i allmänhet bli flexiblare. Reformen möjliggör bolagisering, vilket i sin tur minskar offentlig insyn och demokratiskt styre, förutom att utsätta verksamheten för marknadens rörelser. Problemet ligger inte så mycket i stiftelseformen som förutsättningarna för det påstådda självständiggörande reformen är menad till.

Begreppet ”stiftelse” är vilseledande eftersom universiteten inte ska ges något stiftelsekapital, vilket är grunden för stiftelseformens självständighet. Universiteten föreslås förbli ekonomiskt beroende av staten och dess redovisningskrav. Härmed faller också den tomma retoriken om internationalisering, då de utländska toppuniversitet som drivs i stiftelseformen gör detta just på basis av ett gediget eget kapital som skyddas mot utplundring.

I stort sett alla som kritiserar förslaget ser gärna att lärosätena får mer autonomi men att förslaget är missriktat och ogenomtänkt. Inte alla men många säger att förslaget är mer ideologiskt än något annat. Jan Björklund själv hävdar dock att det handlar om självständighet. Men varför har de då missat ett sånt uppenbart problem som att reformen skulle innebära mer beroende? Man frestas att säga: antingen är de inkompetenta idioter eller så ljuger de.

I ett bredare sammanhang ingår den tidigare autonomireformen som också var menad att leda till större självständighet men som, menar kritikerna, egentligen bara flyttade över makt från staten till rektorerna. "På vissa ställen har det gått så långt att de organ för medbestämmande som tidigare funnits på högskolan helt har avskaffats. Precis som i ett privat företag så förväntas anställda acceptera att chefen/rektorn ensam leder och fördelar arbetet och att inte kritisera skolan utåt." Hammarbäck skriver vidare att utvecklingen är en del av New Public Management som syftar till att få offentliga verksamheter att fungera som företag (därför att det, enligt NPM, är mer effektivt). "Så när vi tar ställning till om de här krångligt formulerade lagförslagen angår oss eller inte, borde vi också ta ställning till hela den här utvecklingen." Andrea Malesevic är inne på samma spår: "Viktigt är också att det blir början på en diskussion om den allmänna marknadsanpassningen av universiteten." På Forever United: "I längden kommer studentrörelsens styrka mätas i förmågan att gå bortom inriktningen på stiftelsereformen. Annars riskerar vi, att likt vad som hände i Storbritannien sedan studieavgifterna trots massiva protester höjts, att se rörelsen tyna bort så fort sakfrågan avskrivits."

Flyktlinjer skriver lite längre om NPM på lärosätena, bland annat om hur deras offentliga uppdrag omdefinieras utifrån ”marknadsimiterande premisser”. Termer som ”innovation” och ”nytta”, som tar en framträdande plats i den offentliga diskursen, blir i praktiken ofta ”synonymt med patent, produkter och tekniker som gynnar svenska företag”.

#ockuperauniversitetet #prekarisering

material kring #ockuperauniversitetet

om reformförslaget

Pressmedelande från regeringen och själva förslaget

DN debatt: "Centrala universitetsvärden hotas av bolagiseringsidén"

Maria Schottenius: Svenska studenter ska räkna poäng, inte pengar

Karin Holmberg: Privatisering pågår

Sydsvenskan: Lund dömer ut stiftelseförslaget

unt.se: "Döden för universitetet som universitet"

unt.se: Högskolestiftelser ska utredas mer

om rörelsen

#ockuperauniversitetet: Vår utbildning är inte till salu - stoppa stiftelseutredningen!