Tankarna utan luft

Det jag inte vågar säga högt.

[andratankar]

Det känns så jävla sorgligt att jag aldrig har känt mig hemma i ett sammanhang utanför familjen. Jag tänkte på det igår. Jag har aldrig passat in. Min högsta dröm har i många, många år vart att ha en ”bästis”. Även om det tog mig många år att inse att jag faktiskt sökte en tjejkompis och att jag inte alls alltid ”trivs bättre bland killar”. Livet med killar är ofta enklare, men det ger inte samma utbyte som en relation med en annan tjej. Jag har alltid drömt om att ha en bästa kompis, en sådär som alla vet att ”det är vi” liksom. Många gånger har jag försökt men det har aldrig känts ömsesidigt. Jag har alltid försökt för mycket och till slut insett att det är jag som mer eller mindre bär hela relationen.

Igår när jag inte kunde sova började jag rannsaka mig själv. Jag funderade över alla mina kvinnliga vänner genom åren. Sedan grundskolan har jag haft 15 personer som jag skulle kalla mina vänner. Varav kanske hälften har vart riktigt nära sådana. Idag har jag dock inte en enda som jag känner att jag skulle kunna ringa och prata med, inte mitt i natten. Inte efter jobbet eller ens på helgen. Relationerna har runnit ut i sanden och liksom försvunnit på ett sätt. Jag känner dock fortfarande en stor längtan efter min bästa vän. Även om jag aldrig kommer hitta henne. Helvete vad jobbigt det känns. Men jag antar att det bara är att gilla läget. Jag vet liksom inte vart jag skulle hitta henne. Antar att jag får leva ensam med mina tankar ett tag till.

[andratankar]

Varför är det här med sorg och ledsenhet så laddat? Varför kan man inte bara få vara lite ledsen emellanåt och att det är helt okej? Kan man inte bara få känna sig liten och nedstämd utan att hela världen ska hitta en anledning eller ett botemedel. Ibland behöver man bara bli tröstad, utan ifrågasättande. En varm, hård kram utan frågor och förväntningar. Ibland behöver det bara komma ut.

[andratankar]

Varför är det så jävla svårt att släppa taget?

[andratankar]

Hur kunde jag tycka att han hade det finaste av hjärtan när han aldrig gjorde någonting för mig. Han såg mig inte, hörde mig inte och visade mig inte någon som helst uppskattning. Ändå var det så svårt att släppa taget.

[andratankar]

Frågan är hur jag kunde tycka att han gav så mycket när han egentligen inte gav mig någonting alls.

[andratankar]

Vi gick som två hundar med svansen mellan benen från banken den dagen. Vad hade vi gjort med våra liv egentligen och hur hamnade vi här. På pappret hade vi gjort allt rätt. Vi båda två har inte gjort annat än att jobba i våra liv. Båda två började jobba i tidig tonår och har fortsatt så, varje helg, varje lov. Ändå satt vi där vid skrivbordet på banken och tittade på varandra med besvikna ögon. 

-Tjänar ni över eller under 25 000 i månaden? Frågade hon när vi båda två försökte komma på den exakta summan. 

-Under svarade vi kör. I bilen på vägen hem var det tyst men jag tror att vi båda två tänkte samma sak. Vad har vi gjort med våra liv? Hur kommer det sig att vi två, som inte gjort annat än att kämpa ändå sitter här och tjänar mindre än genomsnittet i Sverige. 

Även om pengar aldrig vart prio i våra liv så tänker man någonstans att det borde “komma till en”, att någon gång borde någon se en. Men där och då insåg jag att var man är sin egen lyckas smed. Ingenting i den här världen kommer gratis. 

[andratankar]

Jag är trött på att ”sitta ner i båten” trött på att ”tänka efter” trött på att bara svälja skiten och agera som om allt är fine. För det är det inte. Det är så långt ifrån fine det kan bli. Jag känner mig så jävla underskattad. Tar skit på skit på skit och vaknar varje morgon med en förhoppning om att det ska bli bättre. Men icke. Jag behöver ingen som räddar mig, som skyddar mig från skiten. Det enda jag eftersträvar är lite jävla respekt och kanske ett tack, eller bra jobbat någon jävla gång. Jag sliter sönder mig dag in och dag ut och vad fan är tacken?? Det kan man undra.

[andratankar]

Jag vet inte hur länge jag orkar se hans ansikte till. Jag vet inte hur länge jag orkar dela korridorer med en sådan fullkomlig idiot. Så genomskinlig och så falsk. Som ett barn fast helt vuxen. Jag kan inte hantera det där belåtna flinet när han, precis som alltid får sin vilja igenom. Jag kan inte hantera de irriterade ögonen som betyder att han minsann tycker att han är den enda som arbetar. De där barnsliga, irriterande skämten som inte ens skulle vara roliga om de gjordes av barn bränner inom mig. Det gör så ont, för jag vet att jag aldrig kan vinna. Jag kan bara skydda mig själv, men aldrig slå tillbaka. Jag förbannar mig själv för att jag aldrig lärt mig att bli arg, för att tårarna börjar rinna så fort ilskan smyger sig på. De ser mig som svag och jag vet det. De utnyttjar det till fullo och det gör ont. Jag känner mig förnedrad, kränkt och så fucking jävla nedtryckt. För mina ord spelar ingen roll, mina handlingar kan aldrig ändra någonting. Minsta snedsteg och ”vad var det jag sa” lyser i hela hans ansikte. Inte ens när det är uppenbart att jag gjort rätt och han fel kan jag vinna. ”Men du måste förstå att han har inte så bra kvinnosyn” är ursäkten man får höra. Men vad är det för jävla ursäkt än sen? Jag vet inte hur länge till jag orkar möta åsynen av honom, hur länge jag ens orkar höra hans namn. Han har gjort mig så liten så många gånger. Om han bara visste, men jag tror han vet. Jag tror han vet precis.

[andratankar]

Det är den där omättliga känslan av att vilja göra allt perfekt som tär på mig. När ska jag inse att jag inte är perfekt, och att det är helt okej. Jag vet inte. Jag vill städa, tvätta, diska, fixa mat och tända ljus. Allt ska vara klart när han kommer hem. Maten ska varken stå på spisen eller framme och kallna. Den ska vara precis klar, precis när han kliver in genom dörren. Det går inte. Allt ska vara diskat och ljusen tända. Allt ska hända i samma sekund. Men det kommer aldrig ske och jag vet det så väl. Det är bara så helvetes jobbigt att inse det. Vet inte om jag någonsin kommer göra det. Jag vill ju vara den bästa, den bästa han någonsin haft.

[andratankar]

Olivias röst ekar i huvudet på mig ”ursäkta dig”, det är bland det bästa jag hört.

[andratankar]

Skulle göra typ vad som helst för att ha någon där som förstår. Någon som känner samma och som kan relatera.

[andratankar]

“Jag är inte fantastiskt rolig och jag är inte fruktansvärt snygg. Jag vet att jag kan ändra humör på en sekund och att jag ibland är totalt hopplös. Jag är ingen partypingla och jag har absolut noll känsla för “the game”. Jag är fruktansvärt ärlig och visar alldeles för mycket känslor. Men jag vet, att när jag hittar någon som förstår mig. När jag träffar någon som kan se förbi mina brister. Då kommer jag att hålla hårt, jag kommer att satsa med hela mig som insats och jag kommer aldrig att låta någon tvivla. Det finns inget utrymme för lögner och min famn kommer alltid att vara öppen. Jag kan inte spela spelet men jag vet vad som betyder och vad som är värt att lägga på minnet. Människor ska man ta hand om och aldrig ta för givet. Känslor är ingen lek och en öppen famn är alltid värd mer än något annat. Jag önskar bara att någon kunde förstå.”

—

[andratankar]

“Finns det någon där ute som känner igen sig?”

—

[andratankar]

Finns det någon där ute som fattar?

[andratankar]

Jag är i sånt fruktansvärt stort behov av en vän. En sånär som man bara kan gå och ta en fika med ibland. Prata om allt. En som man bara kan få vara sig själv med för en stund, någon som man inte lever med men som ändå alltid finns där. Någon att bry sig lite extra om. Jag önskar att där fanns någon som var som jag. Som gillade samma saker. Någon som sökte samma sak som mig. För jag vet att jag skulle vara en bra vän, om jag någonsin fick chansen.

[andratankar]

Trots att jag träffat mitt livs kärlek och lever precis det liv som jag vill leva så mår jag också piss ibland. Ibland känns det bara som att man inte har någon som helst att prata med. Inte en enda som förstår.

[andratankar]

Man får inte ge upp. Det är ett svek mot dig själv.