Hejdå Letterman
Det gör mig bestört att Letterman säger farväl. En gubbe mindre i TV-världen är väl inte mycket att bli upprörd över, egentligen. Jag har inte ens sett majoriteten av Late Show-programmen. Men fan. Det är nåt med just den här gubben. En rapphet, intervjuteknik, ton och spontanitet jag älskar. En värdighet och integritet i person jag aldrig sett maken till. En förmåga att alltid leverera.
Under min gymnasietid och året efter när jag bodde hemma, jobbade på McDonalds med drömde om nåt annat var Letterman min höjdpunkt på dagen. Från att tidigare ha sett nåt avsnitt då och då satt jag plötsligt bänkad klockan 22.45, dag ut och dag in för att kolla. Varma ljusa sommarkvällar utanför fönstret men jag och Letterman i tevesoffan. Top 10-listor man hade turen att fatta var tredje gång, spännande gäster man inte visste vilka de var och monologer om aktualiteter i USA som gjorde att man åtminstone för en timme varje kväll kände sig som en del av landet man aldrig kommer att bli en del av men alltid kommer att drömma om.
En gång drog jag med min gubb- och mediehatande vän på inspelning av Letterman. Det var den bästa stunden i mitt liv när vi fick biljetter, hon följde med för att göra mig glad. Hela tunnelbanan efteråt på väg downtown från Broadway och hela middagen på Risotterian (minns det som igår) försökte jag övertyga henne om att det vi just sett var viktigt, att det var en viktig del av miljontals människors liv, en trygghet, en kompis, en legend. Hon fattade inte det. Hon fattade inte heller att mannen vi pratade med i kön utanför hade rest över halva landet för detta, att han hade haft biljetter i ett halvår och att detta var en högtidsstund. Att han, jag och alla andra fans äntligen blev insläppta i och blev en del av New York för en timme.
Den som fattar fattar.