Jag vill inte vara med längre. Jag vill åka bort, börja om.
Känslor Känslor Tankar Argument Existens Vad Frågor
Egentligen har jag det bra. Egentligen är jag för rädd. Jag kanske kan åka bort men är för rädd. Jag vill inte lämna vissa saker:
jag vill inte lämna personer jag känner
vill inte lämna mina projekt
vill inte lämna mina mål.
Men genom att stanna kvar i mitt destruktiva jag står jag kvar kaos, och ger ingen rättvisa åt det jag stannar kvar för. Jag, liksom så många andra står kvar som felade länkar i ett system vi inte vill ha. Men nu tänker jag inte vänta längre, se det som att dem enda som har chanser att förändra är dem som inte kommer det. FÖR JAG KOMMER DET, och jag är inte bättre än dem. Vad ens problem än nu är kan man inte veta hur det känns för någon annan. Man kan inte skylla någon för vad den tror eller har lärt sig. Man kan bara skylla sig själv som inte gör det rätta, trots att det är svårt. Men helst ska man inte på skylla heller. Man ska bara acceptera att man som operfekt (ingen kan vara perfekt ) människa har gjort fel, acceptera det, förlåta sig själv, och sedan framför allt, ge sig en ny chans, så man kan göra det rätta efter att man accepterat att man gjort fel tidigare. Ta chansen man ger sig själv.
Jag orkar inte utveckla det jag skrivit just nu. Det är okej om jag låter konstig för dem som läser. Jag publicerar posten trots att jag känner att detta är något för personligt och något som folk kanske inte förstår. Folk kan tycka jag låter galen, konstig, osv. Men jag försöker vara mer öppen, jag vill utveckla mig själv. Jag vill vara så öppen jag kan, och istället för att vara ledsen för att jag känner mig ensam ibland kan jag dela med mig, långsamt vara en del av att förändra tysthetens norm, normen att vara rädd, inte våga dela med sig, inte våga visa känslor.
Jag tror jag kommer få mer mod till att dela med mig och uttrycka mig igen om jag gör det nu. Och jag vill inte känna mig instängd, rädd för hur jag ska tolkas, så om inte annat så är det iaf bra för mig själv även om de flesta nog inte ens orkar läsa denna personliga långa text.
