#cynisk

[majablogg]

[cynic-asshole]

Mitt gift

Att säga ”jag älskar dig” har blivit klyschigt, omoget och helt jävla hjärndött. Ingen kan älska någon. Alla har fel inbyggda, och älskar du någon känner du dem bara inte tillräckligt väl för att veta bättre. Att älska är en enkelbiljett till en plats där du är helt beroende av en annan person. Och slutdestinationen är garanterad misär.

Att vara kär i någon är något som för mig helt tappat dragningskraften.

En gång var jag kär i fel person. Och var dum nog att tro att den personen var kär i mig. Det tragiska är hur hon och jag brukade kalla oss själva cyniska personer som inte trodde på romantik. Hon var uppenbarligen sån sen tidigare. Jag blev det som följd.

Och det är en sorts försvarsmekanism. Att bara hata allting som har med känslor att göra. Att gå på fest för att dryga ut din helt tomma vardag med åtminstone något – förhoppningsvis – framtida minne av någon annans läppar mot dina, någons hud under dina fingrar. Någons kropp emot din under täcket. Någons andetag i takt med dina egna.

Och det är så den känns. Apatin.

Din tomma vardag utan någon utsikt till förändring. Alla timmar du lägger på deprimerande låtar ordnade i spellistor med alla kopplingar mellan texterna du hör och personen som krossade ditt imaginära hjärta. För blodpumpen slår. Men hjärnan släpper aldrig minnesfragmenten, av att undra hur saker skulle varit. Eller hur den vet att saker var.

Min hjärna släpper aldrig minnesbilderna av att kyssa henne. Och mina fingrar glömmer inte hur hennes kropp känns. Samtidigt slutar jag aldrig heller minnas varför vi bröt med varandra sist. Och jag slutar aldrig konstatera vilket konstant misstag det är att prata med henne. Att varje år börja om och hamna i samma onda, förbannade kretslopp av känslor som dödar allt vad glädje heter.

Men det känns alltid så bra.

Att veta vad man vill ha.

Charles Bukowski skrev en gång ”Find what you love and let it kill you.”

På väg, Kalleponken. Jag har redan hittat mitt gift.