Det är redan långt efter midnatt, och för ett ögonblick tvekar du utanför dörren. Visst borde du gå tillbaka hem istället – du borde inte störa, de sover säkert redan, ska säkert upp imorgon, ska gå till jobbet. Vad gör du ens här?
Du har varit borta i nästan en vecka. (En vecka för dig; du har ingen aning om hur lång tid det har gått för dem, här. Du glömde kolla kalendern innan du for.) En längre resa än du hade tänkt dig, det blev en del strul. Inget du inte kunde hantera förstås – tidernas bäste tjuv måste kunna improvisera. Det tog bara lite extra tid, och tid kan du alltid skaffa mer av.
För inte alls länge sedan hade du inte ens funderat över om du varit borta i två timmar eller tvåhundra; du hade tagit ett långt bad istället och beundrat ditt senaste byte och gratulerat dig själv åt ännu en lyckad kupp.
Nu stannar du bara i gömstället länge nog för att hastigt vaska av dig, byta underställ och skjorta. Kristallvasen med guldmotiv står övergiven på en hylla, du ska titta närmare på den imorgon. En vecka kan vara en väldigt lång tid, också.
Och nu står du här. Ännu tvekar du. De sover redan. Du borde inte störa dem.
En vecka kan vara en lång tid, eller kort.
Du trycker ned handtaget och skjuter upp dörren och stiger in. Hänger tyst av dig din rock och tar tyst av dig skorna och tyst går du upp för trappan och undviker instinktivt alla ställen som kan knarra, du kan den här trappan nu, och du är trots allt van vid att smyga dig in i sovande hus, ljudlöst.
Du går förbi Clints rum, förbi Vidas. Dörren till det senare står öppen, rummet ligger stilla och öde. Sommarlov, minns du – då brukar ungdomar nu för tiden vara ute och springa hela nätterna. Moa hade sagt något om det och skakat på huvudet, men hon hade lett också. Unnar Vida det, förstår du; glädjs åt att dottern kan fokusera på att ha roligt, inte på att ta hand om familjen.
Tyst skjuter du upp dörren till stora sovrummet, men sedan stannar du till på tröskeln, för där sitter Moa i sängen och läser och sover inte alls.
Hon ser upp på dig. Ser inte förvånad ut. ”Hej.”
”Ursäkta”, säger du dumt. ”Jag, eh, trodde inte att någon skulle vara vaken.”
Moa höjer på ögonbrynen. ”Så, vadå, smög du dig in för att stjäla bordsilvret eller? Det har vi inte i sovrummet.”
Du börjar haspla ur dig en bortförklaring, det går på ren instinkt, men hon avbryter dig omedelbart, med ett litet leende som är både retsamt och oväntat mjukt. ”Vi väntade på dig, fattar du väl. Eller”, tillägger hon och sneglar ned mot Pontus, som slumrar med öppen mun, ”jag gjorde det, och Pontus försökte. Han och Mårten har varit ute och fiskat hela helgen, så han var helt slut. Somnade på två minuter.”
Trots det puttar hon till sin man med ett han är här nu och Pontus klipper med ögonen och vaknar, spricker upp i ett sömnigt med brett leende när han får syn på dig. ”Hallå där, Bildsköne.” Rösten är skrovlig; blicken är klar.
Du står kvar på tröskeln. Känner dig märkligt ur balans. Vet inte vad du väntade dig, men inte detta. ”Men, eh, hur kunde ni veta att jag skulle komma ikväll?”
Moa gäspar och lägger boken åt sidan. ”Vida messade att hon såg en ljusblixt borta vid ruinen när hon och Nilo gick förbi där för ett par timmar sedan. Sade att du nog var tillbaka igen.”
”Och så tänkte vi att du kanske skulle komma förbi”, fyller Pontus i, med det där lilla leendet som du fortfarande inte riktigt vet hur du ska reagera på. Det känner dig för väl, det ser dig alltför bra; det skrämmer och det värmer dig.
Som allt med detta. Att de gissade att du skulle komma. Att de ville det.
Att de väntat på dig.
”Tänkte du stå där hela natten eller?” frågar Moa när du tydligen varit tyst för länge. ”Vissa av oss ska jobba imorgon bitti.”
”Och vissa av oss ska det inte”, säger Pontus glatt, och makar sig åt sidan.
Gör plats för dig, mellan sig och Moa.
”Nä, jag ska inte heller jobba”, säger du och kliver in i rummet. Stänger dörren bakom dig. Ler; ett försök att återfå fattningen.
”Det var ju en överraskning”, muttrar Moa, men när du vänder ryggen till för att klä av dig släcker hon ljuset, och det är en vänlighet. Andra gånger kräver hon att du ska vända dig mot dem; släpper dig inte med blicken; njuter av att se dig rodna.
Inte ikväll. Ikväll släcker hon ljuset, och när du kryper ned mellan henne och Pontus, i utrymmet de gjort för dig, stryker hon med fingrarna över ditt hår och trycker en kyss mot dina läppar, och en mot din panna, och sedan drar hon dig till sig så att du vilar mot hennes axel, och Pontus lägger sin arm över din midja och hans kropp är varm mot din rygg och hans mun är varm mot din nacke när han mumlar välkommen hem och du omsluts av deras värme och deras doft och du vet fortfarande inte hur länge du har varit borta, men vet att du inte ville låta det bli lika länge, nästa gång.
