De säger till mig att jag borde skriva barnlitteratur. Jag begriper inte varför. Jag har ingenting att säga till barn. Jag förstår ingenting om barn. Det enda jag har att säga till barn är: >>SNÄLLA VÄX INTE UPP OCH HATA HBTQ-PERSONER, SNÄLLA RÖSTA INTE BLÅTT, SNÄLLA SNÄLLA BLI INTE RASSAR, SNÄLLA MOBBAS INTE, SNÄLLA ÄLSKA NATUREN OCH ATT SJUNGA, SNÄLLA HATA USA OCH BÖRJA ALDRIG KONSUMERA, SNÄLLA BLI INTE ONDA, BLI KÄRLEKSFULLA PUNKARE OCH FEMINISTER, SNÄLLA SNÄLLA RÖSTA ROSAGLITTRIGT OCH FÖR HELVETE, ÄT INTE ERA KOMPISAR, ÄT INTE DJUR.<< Nå jo. Här kommer en saga i alla fall, men det vetefan om den är till barn. Den är till mig, och till alla som upplever att den är till dem. Nu börjar jag:
Det var en gång ett monster. Det växte och gjorde sig rytande, enormt, med tusen tänder vassa som sablar. Det gjorde sig litet och lömskt, pilande, blixtsnabbt, ljudlöst. Det väste i mörkret, det lurade i skymningen, det dansade plötsligt i vårregnet till Ros Sereysothea: I Want to Shout, det somnade utmattat och lyckligt i ett berg av kuddar och fluff.
Monstret fanns överallt. Bakom varje gathörn, i varje trappuppgång, på varje spårvagn och i varje toakö. Monstret var tusen skepnader. Det var en mörk armé av stridsberedda små odjur. Det var en enda mäktig hydra med sju huvuden. Monstret reste sig ur gyttjan, elektriskt och magnifikt. Det gjorde sig till ett åskmoln som täckte hela himlen och lät det regna violetta paljetter över staden.
Monstret skrattade hysteriskt. Det lekte koncentrerat i timmar.
Vrålande kastade sig monstret utför stupet. På vägen ner växte neonvingar ut ur monstrets rygg och det lyfte sig rasande upp ur avgrunden, skapade hurrikaner och tyfoner med sina vingslag. Monstret fräste elakt och förgjorde allt i sin väg.
Monstret finns också här, NU. Det ligger och spinner i din jackficka när du lämnar huset i diffus oro, bottenlös ilska och svårtytt självtvivel. Monstret är där. Det har din rygg. Du vet att det ligger i jackfickan utan att du behöver titta efter. Armén går bakom dig när du kliver ombord på nattvagnen hem. Monstret låter ingen komma åt dig. Monstret är en silkeslen kissekatt i sängen när du vaknar nästa morgon.
Det regnar violetta paljetter över dig, och du vet, monstret är här och det försvinner inte. Monstret står enat och tillsammans. Monstret låter dig gråta. Monstret slåss tillsammans med dig. Monstret är gjort av regnbågar och glödhett blod. Monstret har din rygg. Du behöver inte se dig om en extra gång. Ni kommer att vinna.
Det var en gång ett monster. Monstret är redan här. Såhär ser det kanske ut i närbild:
Fortsättning (läs: revolution) följer, så att säga.
Det här kan ni ju berätta för era eventuella barn om ni vill.
