Olof Andersson »Så lutar sig dagen« Euphonic, 1973, Sverige
Jag har alltid fascinerats av det exotiska i popmusiken. Under tonåren avfärdade jag helt svensk musik som ointressant. Varför skulle någon vilja höra tråkig rock från någon blek kille i svarta jeans från Eskilstuna när det fanns en hel värld av spännande musik från Japan, Brasilien eller Kalifornien, tänkte jag.
Jag älskar fortfarande det exotiska men samtidigt har den lokalt producerade musiken fångat en allt större del av mitt intresse de senaste åren. Kanske beror det på att jag lägger större vikt vid artistens historia och öde idag. För det är självklart mycket enklare att få veta mer om någon som kan hittas via Eniro, än en bortglömd sångare från Turkiet.
-----------------------------------------------------------------
Ofta när jag har fått en stund för mig själv under de senaste månaderna har jag spenderat den med Olof Anderssons »Så lutar sig dagen«. Inte sällan i horisontellt läge, liggandes i soffan, i badkaret eller på golvet. Det var länge sedan en skiva drabbade mig lika monumentalt.
Trots sin geografiska närhet har dock Olof Andersson varit totalt omöjlig att hitta. Och tro mig, jag har försökt med alla olika ingångar, men varje gång utan resultat. Både Olof Andersson och den skiva han spelade in är mysterium utan dess like, vilket självklart bara bidrar till min fascination. Enligt legenden ska »Så lutar sig dagen« ha släppts i blått 100 exemplar och sålts av Olof själv på ett sjukhusområde(?) i Tranås.
Skivan släpptes på skivbolaget Euphonic med studio bland annat i Tranås. Euphonic drevs av Sixten Albertus och släppte en mängd album och singlar under främst 60-talet. Vilket år »Så lutar sig dagen« gavs ut är dock oklart. Detta är den enda, knapphändiga, information jag överhuvudtaget har om skivan och om Olof.
-------------------------------------------------------------------
»Så lutar sig dagen« är bland den mjukaste musik jag någonsin hört. Olof sjunger försiktigt, nästan viskande till en försiktigt plockande gitarr. Det är musik för småtimmarna. Både musiken och texterna är helt tidlösa och skulle kunna spelats in för 100 år sedan precis som idag. Skivans första sida är helt instrumental och består av små korta melodier, otroligt vackra och sköra i sin enkelhet. På b-sidan sjunger Olof ömsom på svenska och engelska.
"Det föddes en blåst i höstarnas tid, då de rastlösa vindarna far.
O himlens mås på skyarna red, i de störtandes vaknandes dal.
O vinden for bort till det glömda hav, rörde upp vågor och skum.
Skänkte en bild av att havet fanns till, i de tvivlandes dömandes dal" (ur »Visa till en glömd vind«)
Texterna är precis som musiken helt tidlösa. De kantas av ett introspektivt mörker som får mig att undra över hur Olof Andersson egentligen mådde. Tidens och årstidernas gilla gång, havet, vinden och döden är återkommande ämnen. Den avslutande »Ikaros« lånar det välkända temat från den grekiska mytologin. Även om mörkret är påtagligt så vill jag ändå läsa in en försiktig hoppfullhet.
Jag har svårt att i ord beskriva storheten i »Så lutar sig dagen«. I mina öron är det ett riktigt mästerverk. Vilket det säkerligen även hade betraktats som i en värld där det som är känsligt, mjukt och vackert stod högre i kurs i förhållande till det hårda, mörka och smutsiga.
Jag önskar att jag någon gång får veta mer om Olof Andersson och omständigheterna kring skivans inspelning.
