Being there.
Det sägs att Göran Greider föddes ur ett tuppägg, den 12 december 1959, i Sveriges Reddios inspelningsstudio på Karlaplan 4. När navelsträngen skulle klippas hade SR:s dåvarande vd Olof Rydbeck lägligt nog bokat ett möte med Underhållningsredaktionen, och la, innan han hastade vidare till K8, saxen i händerna på en till en milt sagt överraskad Nils-Olof Franzén, ljudreddions programdirektör (som gav ut Agaton Sax och de slipade diamanttjuvarna samma år). Men Franzén klarade inte uppdraget (”ser jag ut som en slaktare?” ska han ha ropat efter Rydbecks ryggtavla) och gossebarnet blev kvar på SR. Göran växte upp i ett övernattningsrum på plan tre i Reddiohuset på Gärdet, och sov de första åren i en postvagn märkt AB Reddiotjänst (den hade tagits ur bruk efter att bolaget bytte namn till Sveriges Reddio 1957).
Om detta förklarar Göran Greiders flitiga medverkan i exempelvis Studio ett och Godmorgon, världen i P1 låter vi vara osagt. Men som proffstyckare av födsel och ohejdad vana är han också en del av en tyckonomisk folkrörelse. Åsikten är vår tids viktigaste kryptovaluta, som köper vem som helst frikort att delta i vilken diskussion som helst, alla med samma ingångsvärde och auktoritet. Kursen enligt KSE-index (Klout Stock Exchange) pekar också stadigt uppåt sedan några år tillbaka, medan baissen för fakta, expertis och analys är i närmast fritt fall under samma period.
Tradmedia har förstått att slå mynt av den här trenden, tydligast i Opinion Lajv i SVT, där inbjudna gäster regelmässigt går in och ut ur samtliga debattämnen under en kväll. Om någon ska debattera sockerskatt, kan publiken kallt räkna med hens skarpa åsikter även om kriget i Syrien. När Regina Lund bjuds in för att prata om orgasm, men ämnet ställs in, så deltar hon istället i debatten om utvisningar till Afghanistan.
Men även övriga ledande nyhetsvaudeviller, Aktuellt, Studio Ett och Nyhetsmorgon i TV4, väljer ofta en tyckonomisk luftpastej med viralpotential framför egen genomarbetad, journalistik med utrymme för fördjupning, problematisering och reportrar på plats. Ledarknektarna är vid sidan av terrorexperterna de nya TV-kockarna, som dyker upp och river av ett debattgig i vilket sammanhang, och i vilken fråga som helst (även om tyngdpunkten under hela den gångna mandatperioden vilat blytungt på migrationen och medias bevakning av den). Ingen fråga är för stor, eller för svår, för att avgöras i en tio minuter lång munhuggning mellan två ledarskribenter, med en programledare som på sin höjd skjuter in ett “nu är X inte här och kan försvara sig”. Genren är numera så etablerad att det bildats folkkära “radarpar”, där tyckonomins Kronhjul & Pinjong, SvD:s Ivar Arpi och @ftonbladet:s Anders Lindberg är det tydligaste exemplet.
Ur tradjournalistiskt perspektiv är den här utvecklingen problematisk, eftersom den tyckonomiska utspädningen av rådande journalistiska principer får återverkningar på publicistiken som helhet. Där redaktioner tidigare tvesovlade sina smörgåsar, räcker det idag med ett tunt lager margarin för att räknas som en stadig frukost. Kravet på flera av varandra oberoende källor har i neojournalistisk anda förenklats till att någon hört någon säga att de hört något för att räknas som “vittnesuppgifter”. I den gångna helgens sammanfattning av 2017 i Medierna i P1 finns två talande exempel, som förtjänar mer uppmärksamhet.
1. Terrorattentatet på Drottninggatan
Klockan 14.53 den 7 april får polisen larmet om att en lastbil i en vansinneskörning mejat ner människor på Drottninggatan i Stockholm. Ungefär en kvart senare startar de första superlajvsändningarna i svenska medier, och under de följande timmarna sprids stora mängder obekräftad information i lajvflöden och sociala medier. Bland annat rapporterar tidningar och teve om skottlossning på minst fem platser i Stockholm: vid Åhléns, Hötorget, Centralstationen, Fridhemsplan och Globen (där vi inte hittar någon dokumentation, förutom tweets om att SVT flashat “skottlossning vid Globen”).
Expressen gick också ut med att tre beväpnade män setts fly från attentatsplatsen (tweeten ligger i skrivande stund kvar), och att polisen bekräftat uppgifterna om skottlossing på Hötorget och vid Åhléns, något som senare visade sig vara felaktigt.
I efterhand är de inblandade utgivarna relativt överens om att den samlade superlajvrapporteringen var väl genomförd med reservation för enskilda felaktgheter, och kritiken överdriven. Den som gått längst i försvaret mot falska mediekritiker och undervegationen på twitter är Expressens @ThomasMattsson, på sin blogg...
... och han tar som väntat vittnen som hört poliser prata om skottlossning som intäkt för att superlajvredaktionerna i princip gjorde helt rätt som körde på för öppna spjäll. Det avsnitt ur Mediernas årskrönika som Mattsson refererar till innehåller likväl några neojournalistiskt högintressanta nyckelrepliker:
Johan Cedersjö: Medier fick ju mycket kritik för att man spred felaktiga uppgifter om skottlossning runt om i stan, är det en rättfärdigad kritik?
Pia Rehnquist, chefredaktör Sydsvenskan: Ja men det är klart att det finns enskilda nyhetsflashar och enskilda vittnesmål som man skulle tänkt till kring ytterligare innan man publicerade. Men dels så hade jag ju egna reportrar på plats, lite av en slump, och jag hörde polisbefäl på plats varna för skottlossning, jag hörde det själv alltså, det är inte andrahandsuppgifter, och då tänker jag: som media har man ju där två val, att antingen strunta i vad ansvarigt polisbefäl på plats säger innan man har det bekräftat. Men tänk om det hade varit sant, och vi då hade valt att inte berätta om det? Då tänker jag att det hade varit naturligtvis väldigt mycket värre och hade kunnat få enorma konsekvenser. Så att i det stora hela tycker jag ändå att svenska medier skötte sina uppgifter väldigt bra.
Johan Cedersjö: Men nu när man har facit i hand och vet att det där inte stämde, ska man som publik räkna med att vissa saker inte stämmer i det som medierna rapporterar?
Pia Rehnquist: Jag tror att man som publik när man följer lajvrapportering måste förstå att det är just lajvrapportering man följer, och att om man väljer att återge det som händer precis här och nu så är det inte samma sak som en analys som man kan skriva dagen efter eller fem timmar senare. Som på många områden behöver ju vi i medierna bli bättre på att beskriva och förklara vad det är vi håller på med.
Anders Ygeman, f d inrikesminister och ygeman (S): Det finns ju en försåtlig glidning här, nämligen från “bekräftas av polisman på plats”, men det var ju inte platsen för skjutningarna som den bekräftades ifrån, utan från en helt annan plats, och det är det som blir problemet: om man sprider saker som är andrahandsuppgifter eller när nån som är väldigt stressad på en plats har hört nånting annat och så rullar ryktena igång.
Med flera samordnade terrorattacker i Europa de senaste åren (kanske framför allt i Paris 2015, där 130 människor dödades och 350 skadades) i det kollektiva medvetandet (och risken att skapa panik om superlajvandet väcker publikens associationer till dem), torde det ligga i publicisternas intresse att fundera över om det inte finns fler alternativ att hantera obekräftad information än att 1) omedelbart sprida den och 2) vänta fem timmar eller mer för en analys. Lite oväntat dyker ex-minister Ygeman in i diskussionen som the voice of reason, och pekar ut den försvårande omständigheten att poliserna som pratade om skottlossning näppeligen kan ha befunnit sig på Hötorget, Fridhemsplan, Centralstationen och vid Åhléns och Globen samtidigt, och att de felande flasharna i så fall krävde minst fyra pratande poliser på olika platser i Stockholm.
2. Tim Pools underbara resa genom Sverige
Han kom som ett yrväder en februariafton och hade en go pro-kamera i en svångrem om halsen. Den amerikanske neojournalisten Tim Pool landade i Malmö för att undersöka om Sverige är en no go-zon, och skapade en slags febrig karnevalsyra på de svenska redaktionsgolven. Alla ville fråga honom om hur det är i Rosengård och Rinkeby. “Om detta är det värsta Malmö kan erbjuda – kom aldrig till Chicago”, sa Tim Pool exempelvis till Sydsvenskan.
I Rinkeby några dagar senare var det värre. “Flera män runt omkring oss började maskera sig och polisen säger att de kan eskortera oss till vår bil, och vi följer med dem”, sa Tim Pool till SVT. Här går dock historierna isär. “Polisen sa att de var tvungna att gå tillbaka till sin plats vid Rinkebyakademin och att han har rätt att vara kvar och filma hur mycket han vill men att polisen inte är hans livvakter och att han får vistas där precis som alla andra människor”, sa Frida Nordlöf vid Järvapolisen.
Tim Pool stannade en vecka, och lämnade ett testamente på youtube (där han konstaterade att “I don’t like Sweden, ok. It’s a nice place, it’s comfortable and for the most parts safe, but it’s socially uncomfortable”) men också en lång rad neojournalistiska vittnesmål i svensk press, radio och teve. I Mediernas årskrönika diskuterade Johan Cedersjö detta med Pia Rehnquist, chefredaktör på Sydsvenskan, och Jörgen Huitfeldt, som nyligen sade upp sig från Sveriges Reddios Studio Ett för att göra Kvartalsrapporter om svensk medias migrationsbevakning.
Johan Cedersjö: Lite tidigare på året, den 19 februari, så sa USA:s då nytillträdde president Donald Trump de nu bevingade orden om ”last night in Sweden”. Ett uttalande som ju verkligen drog igång en diskussion om alternativa fakta, falska nyheter och om Sverigebilden, internationellt. Pia, en person som fick stor uppmärksamhet då, det var den amerikanska youtubejournalisten Tim Pool, som efter Trumps uttalande besökte bland annat din hemstad, Malmö. Jag kommer ihåg det där, för vissa kom verkligen att se honom som en sanningssägare med stort S. Varför tror du att det är så?
Pia Rehnqvist: Jaaa, det är klart, han fick enorm uppmärksamhet, han har en stor publik, han har ett annat tilltal, han liksom säger sig representera folket på ett sätt som etablerade medier inte kan. Vi var ju med honom, vi följde honom, som många andra medier, vi följde honom innan, vi följde honom under, och vi följde honom efter, och min bild är att han kom ifrån både Malmö och Sverige med en lite mer nyanserad bild. [...]
Johan Cedersjö: Jörgen, jag minns inte alla Studio Ett-sändningar, tyvärr, men nåt litet minne säger mig att du hade med honom i en sändning?
Jörgen Huitfeldt: Jag kan faktiskt inte komma ihåg om det var jag, men vi hade det definitivt, och det som var spännande med Tim Pool var ju att först kom han ju hit och i princip motbevisade Trump och sa att det är inte alls så farligt här i Sverige som Trump påstår. Sen vänder han ju nånstans i mitten och nyanserar sin berättelse, och då vänder sig hela Sverige nästan emot honom och tänker ”vem fan är han, han vet väl ingenting, komma här och kraschlanda i Sverige”. Jag tyckte det var ett sorgligt spektakel på många sätt, och att det är en massa journalister som följer en annan journalist som rapporterar om Sverige, va fan, ut och gör jobbet själv istället för att hålla på och följ honom. Äh, jag tyckte det där var talande, hela historien om Tim Pool.
Huitfeldt har helt rätt i att där var ett liv och ett kiv. Ett lämmeltåg av svenska journalister hängde Tim Pool i hasorna, bland andra hade Studio Ett, där Jörgen Huitfeldt jobbade då, två egna intervjuer med Pool, en i en hotellrestaurang i Malmö den 24 februari, och en i studio i Stockholm tre dagar senare.
Poolbevakningen i Studio Ett avslutades den 10 mars, där Jörgen Huitfeldt själv intervjuade #ajour-grundaren Emanuel Karlsten och realtidsrabulisten Joakim Lamotte om Tim Pools sverigebesök (tyvärr borttaget från sverigesradio.se, men här ett utdrag ur diskussionen):
Jörgen Huitfeldt: Ni som följde medierna för omkring två veckor sedan, ni kommer säkert ihåg medborgarjournalisten Tim Pool. Han fick ju stor uppmärksamhet när han mitt i debatten om Donald Trump och Sverigebilden damp ner här för att undersöka vad som var sant och vad som var osant i allt som påstods då.
Helena Groll: Mmm, ni kunde höra honom, bland annat här i Studio Ett, och med tanke på hans relativt korta tid i yrket och obefintliga erfarenhet av Sverige så togs han ändå emot en världsauktoritet som skulle berätta för oss svenskar hur det står till här. [...]
[Enter Emanuel Karlsten, soch Joakim Lamotte]
Jörgen Huitfeldt: […] den här uppmärksamheten som Tim Pool fick här i Sverige, även i detta program, kan ju framstå som lite absurd, vad beror den på, tror du?
Helena Groll: Varför var det så många som stod i kö och ville intervjua honom?
Lamotte: Det får du fråga dina kollegor om, jag var inte så intresserad av att intervjua honom. Samtidigt kan man väl säga, att på de här dagarna han var i Sverige så har han väl spenderat mer tid i svenska förorter än vad svenska journalister har gjort under hela sina yrkesverksamma liv, så på nåt sätt kan man väl ge honom det ändå. För är det nånting som svenska journalister så är det ju att aktivt hålla sig borta från förorten. Och man sitter ju hellre på en redaktion och ringer lite samtal till polisens nyhetstjänst och så skriver man ihop nåt där.
Jörgen Huitfeldt: Men samtidigt, den här ankdammen som ju Sverige ändå är på många sätt, som gör att vi har så mycket förförståelse och vi är så präglade av vad vi har för uppfattning från början, finns det inte ett värde i att nån kommer in helt nån annanstans ifrån och är inte en del av den där dammen, och bara rapporterar vad han ser?
[Lamotte beskriver Tim Pool som ”en av de mest nyanserade journalister jag träffat”]
Jörgen Huitfeldt: Sista fråga till dig Joakim Lamotte, en del menar ju att nu har de här tabuna som möjligen en del tyckte fanns förut brutits och det pratas öppet i Sverige, finns det några tabun kvar som är viktiga att bryta för att få en öppen och fri debatt, som DU tycker?
Lamotte: Ja, du menar tabun att prata om invandring och att det finns problem med invandring, är det det du menar?
Jörgen Huitfeldt: De frågorna som är känsliga, som invandring, feminism, HBTQ-frågor, som ofta ÄR de där debattfrågorna som väcker mycket känslor, ja.
Meta is such stuff as dreams are made on. Här går Jörgen Huitfeldt till och med längre än han i Medierna anklagar kollegor för att göra: han intervjuar två journalister om varför så många journalister intervjuar en annan journalist. Men han är samtidigt bara en kugge i en journalistisk maskin som drivs på en melass av ackumulerade åsikter. “[...] experter, bildning och vetenskap har det tufft i en värld där människor har kommit att förväxla rätten att yttra sin åsikt med idén om att slippa bli emotsagd eller motbevisad. Man byter ut sunt, kritiskt tänkande mot att istället förkasta expertis och ifrågasätta allt, utan att basera sin kritik på relevant kunskap”, skriver @ceciliadjurberg i Medieormens referat av professor Tom Nichols bok The Death of Expertise - The Campaign Against Established Knowledge and Why it Matters.
Staffan Heimersson uttalar sig om #metoo i Opinion Lajv.
En Joakim Lamotte, en Ivar Arpi, en Anders Lindberg, en Alice Teodorescu, en Ann Heberlein, en Tim Pool och en Göran Greider, de är alla i olika hög grad varianter på Jerzy Kosinskis trädgårdsmästare Chance i romanen Being there (Finnas till) från 1973. Chance har bott i princip hela sitt liv i ett förmöget hem i Washington D.C, skött husets trädgård och tittat på teve, men i övrigt isolerad från omvärlden. När husets ägare, “Gubben”, dör lämnar Chance hemmet och blir efter en serie omständigheter upptagen i kretsen kring USA:s president, där hans rättframma insikter i trädgårdsodling misstas för finanspolitiska metaforer, och han hamnar i en stor TV-show i egenskap av presidentrådgivare:
Chance hörde programledaren säga: ”Vi här i studion känner oss mycket hedrade över att ha er här hos oss ikväll, mr Chauncey Gardiner, och det gör också, det är jag övertygad om, de mer än fyrtio miljoner amerikanerr som tittar på ’I kväll’ varje kväll. Vi är särskilt tacksamma för att ni på så kort varsel kunde rycka in istället för vicepresidenten […] Jag ska går rakt på sak, mr Gardiner. Är ni överens med presidenten i synen på vår ekonomi?”
”Vilken syn?” frågade Chance.
Programledaren log menande. […] ”Presidenten jämför vårt lands ekonomi med en trädgård, och antydde att det efter en period av nedgång fullt naturligt måste följa en period av tillväxt…”
”Jag känner mycket väl till trädgården”, sade Chance bestämt. ”Jag har jobbat i den hela mitt liv. Det är en sund och frisk trädgård. Dess träd är friska liksom dess buskar och blommor, så länge de klipps och vattnas vid rätt årstid. Trädgården behöver mycket omsorg. Jag håller med presidenten allting i den kommer att växa till sig starkt i sinom tid. Och det finns fortfarande massor av plats för nya träd och nya blommor av alla slag.”
En del av publiken avbröt med applåder och en del buade. När Chance tittade på TV-apparaten som stod till höger om honom såg han först sitt eget ansikte fylla skärmen. Sedan visades några ansikten ur publiken – de uppskattade tydligen vad han hade sagt, andra verkade uppretade. […]
”Ja, mr Gardiner”, sade programledaren, ”det där var verkligen mycket välformulerat, jag tror att det var en sporre för alla oss som inte gillar ständiga klagovisor eller njuter av mörka framtidsvisioner! […] Är det alltså er uppfattning att eftersläpningen, nedgången på aktiemarknaden, den ökande arbetslösheten… anser ni att allt det här är en ny fas, en ny årstid så att säga, i en växande trädgård…?”
”I en trädgård växer saker… men först måste de vissna. Träd måste tappa sina blad för att kunna lövas igen och växa sig tjockare och högre och starkare. […] Men om man älskar sin trädgård har man inget emot att arbeta i den, eller att vänta. Och då kommer man med säkerhet att få se den blomma upp när den rätta årstiden kommer.”
Chances sista ord gick delvis förlorade i publikens upphetsade mummel. Bakom honom slog medlemmar ur bandet på sina instrument. Några ropade höga bravorop. […] När oväsendet lade sig tog programledaren Chances hand och sade: ”Tack… tack, mr Gardiner. Det är en sån anda som er som det här landet behöver så mycket. Låt oss hoppas att den kan hjälpa till att skynda på våren i vår ekonomi. Tack än en gång, mr Chauncey Gardiner – finansman, presidentrådgivare och sann statsman!”
Programledaren följde Chance tillbaka till draperiet, där producenten varligt tog hans hand.
”Ni var storartad, sir, helt enkelt storartad!” utropade han. ”Jag har producerat den här showen i nästan tre år och jag kan inte påminna mig något liknande!”
/ @kallekarlsten och @provocerar
Läs också/lyssna på:
Medieormen tipsar om The Death of Expertise - The Campaign Against Established Knowledge and Why it Matters av Tom Nichols Bakjour: Kontorstwittrarnas sammansvärjning! Bakjour: Ormgrop för nybörjare Emma Frans: De inkompetentas miss - tror sig vara kompetenta (SvD) Medierna i P1: Årssamtal 2017 - Terrorbevakning, #metoo och “fake news”