Blyerts

Texter. Mina ord och tankar.

[detskrivnaordet]

Man är så mycket, jag börjar inse att inte ens jag kommer hinna kartlägga all terräng därinombords innan jag dör. Vissa delar av det man är kan inte kopplas ihop, kanske med någon annan del i vimlet men inte med varandra, och det kan orsaka förvirring och ryckiga rörelser, ryckiga ansiktsuttryck, kantiga ord.

Jag känner mig så mycket äldre, jag vet inte jämfört med när. Och allt blir simplare och klarare men på något sätt samtidigt knöligare och grumligare, alla muskler måste användas för att bli starkare och existerandet är den tyngsta träning jag känt på. Jag undrar om elitidrottare har konstant träningsvärk eller ingen alls.

[detskrivnaordet]

Jag bläddrade häromdagen i boken jag skrev i då, den gröna, klappvänliga. Såhär i efterhand inser jag lie skamset att jag nästan glömt hur uppslukad jag var av henne; hur mycket känslor som böljade i mitt bröst pga henne. Jag påminns fortfarande när jag möter hennes sugande blick, när jag kramar henne och mitt luktsinne fylls av hennes soft. Det var nog aldrig så att något försvann, jag blev bara tvungen att dra skarpare linjer, en påhittad gräns för att skydda oss båda. Sedan sprang livet vidare som livet gör och jag vet inte längre var gränserna går, hur bunden jag är och hur fria tyglar hon skulle önska. Men det vet man kanske egentligen aldrig.

[detskrivnaordet]

Det har jag också börjat göra

Eller, jag slutade väl egentligen aldrig. Påmindes bara om det mindre frekvent där ett tag, och du verkar ha haft tomt på ord på sistone; eller så har de bara inte varit blottade för mig.

[detskrivnaordet]

Sist vi sågs fick jag boken, och jag tror jag kände redan då att det var det du hade att ge men det gjorde mig ingenting för det var en oerhört vacker gåva.

Nu är jag rädd att min katt bestämt sig för att tyna bort och jag känner mig som ett barn, handfallen och rädd, jag vet inte vad jag ska göra, var finns ens nån vuxen att fråga? Varför kan jag inte bättre än såhär?

[detskrivnaordet]

Jag vill hitta nya sätt att säga att jag saknar dig, men du behöver väl få vara ifred från andras behov

[detskrivnaordet]

Jag trodde inte du var redo för det här än, begrep inte ens att jag tog upp det förrän du redan greppet hornen med båda händer, och jag är stolt och glad och orolig och förvirrad, men jag känner mig så säker på att det här är det enda rätta, eller, kanske inte det enda men åtminstone rätt och jag ser i dina ögon att du vet det också. Jag älskar dig. Du är så mycket starkare än du vet om.

[detskrivnaordet]

Hon kommer ha mycket att läsa ikapp, nästa gång hon vill se mina gröna bok

[detskrivnaordet]

Jag vill kramas och jag vill smeka, klappa, klämma, känna - men mjukt och varligt, inte hetsigt och vilt, ingen stegrande upphetsning, bara vördnad och ömhet, närhet och värme.

[detskrivnaordet]

Jag vet inte hur jag ska ta hand om dig, jag vet bara hur jag ska ta hand om mig så jag gör mitt bästa och hoppas på att det kan vara en inspiration; eller åtminstone göra mig stadig nog att ta emot din vikt om du snubblar

[detskrivnaordet]

Det känns skönt att ha fått något annat att tänka på. Hjärtskärande på ett sätt jag knappt vet om jag upplevt förr att veta att hon går igenom så mycket smärta, hon jag avgudat sedan första gången jag såg henne, och att vara så hjälplöst långt bort skar verkligen i min själ de första dagarna på ett sätt jag var helt oförberedd på, men ärligt talat kändes det även betryggande, rent av stärkande att möta min egen beslutsamhet. Och så känns det som sagt som en välkommen distraktion, både för mina tankar och mitt känsloregister. Flickan med blått hår behöver få vila ett tag, både i sitt eget huvud och i mitt. Jag måste vara varsam om oss, jag skulle sörja så, om jag råkade bränna ur glöden innan vi hunnit fått fyr.

[detskrivnaordet]

Jag tror jag förstår alltihop men det hjälper ingenting

[detskrivnaordet]

Jag har ju fan verkligen blivit vän med min bok.

[detskrivnaordet]

Jag vill säga så mycket till henne, men det är känslor snarare än ord och de studsar fortfarande så vilt i mig att jag inte vet om jag kan fånga dem tillräckligt länge för att framföra dem

[detskrivnaordet]

Flyktiga stunder av en känsla jag inte kan sätta ord på, men som har något att göra med mina höfter och bröst och hur mina former kan vidröras

[detskrivnaordet]

Jag vill bara ge det jag kan, och det hon vill ta emot

[detskrivnaordet]

Jag anade det här komma och det var kanske bra

[detskrivnaordet]

Jag hade glömt hur det känns; att bygga bo