Vi skulle skriva reserep. Här är mitt Mar del Plata. Lite randomly bildsatt
Bara några dagar har gått på det nya året. Vi åker taxi genom Argentinas huvudstad Buenos Aires. ”Normalt brukar det vara kaos på gatorna här, fullt med bilar. Men nu är alla på semester, de har övergett staden”. Taxichauffören slår ut handen i en gest mot avenyn vi åker på, som med svenska ögon fortfarande ser stökig ut. Bussar och bilar rusar mellan filerna, och vi tvingas tvärnita i en korsning när chauffören missbedömer den korsande trafiken.
Vi är på väg till Retiro, den stora terminalen varifrån bussarna rullar ut mot städer i hela Argentina. Jag ska också överge staden, göra som Buenos airesborna, los Porteños, gör i sommartid: sätta mig på en buss mot vad som kallas för Argentinas Florida, atlantens pärla eller utan omskrivningar: Mar del Plata.
Mar del plata är Buenos Aires-provinsens andra största stad med en befolkning på dryga 600 000 människor. Bussresan dit från Buenos Aires är en fem och en halv timmes färd genom pampas slätter. Vi korsar floden Samborombon och Taube-hjärtat skuttar till. Det känns som om jag befinner mig i föreställningen om Argentina: vidsträckta pampas med horder av betande kor som senare ska bli stekarna och lädret som landet är så väl förknippat med. Ett glas av det röda vinet Malbec och ett dansande tangopar och jag skulle kunna åka hem och berätta om en resa som skulle lämna de flesta trånande turister tillfredsställda.
Bussen är semi-cama, den näst dyraste bussvarianten, aningen bekvämare än långfärdsbussarna hemma i Sverige. Den pensionerade gubben bredvid mig smaskar lyckligt på kexen han fått i ett matpaket av bussbolaget. Han tilltalar mig på en spanska jag inte förstår. Senare när han måste byta plats för att de drar kallt förstår jag att han är amerikan och inte argentinsk. Han kan knappt spanska. Mar del Plata verkar åtminstone ha samma klientel som Florida, åldersmässigt.
Vi kommer fram. Jag har glömt att skriva upp adressen till vårt hotell och alla taxichaufförer i den långa kön med gula taxibilar skakar på huvudet – nej, det känner vi inte till. Jag springer till ett café på andra sidan gatan. Precis som nästan alla caféer och barer här har det wifi som jag får använda utan att behöva köpa något.
Det är i nästa taxi, den på väg från bussterminalen i Mar del Plata till vårt hotell som det verkligen slår mig hur annorlunda den argentinska spanskan är från nästan all annan spanska. ”Alla esta el casino y alla la playa grande” säger den pratglade taxichauffören vi till slut kunde åka med. ”vadå, undrar jag?” ”la playa, la playa” svarar han och pekar. Jaha, la playa. Stranden.
Nästa dag besöker vi den stranden som han pekade på, den som ligger närmast staden. Den är varje backpackers största mardröm, motsatsen till den orörda, kristallvita paradisstranden. Den är delad i olika delar: staketförsedda rutor där du kan hyra strandtält eller parasoll för att skugga dig. Det är dyrt runt 300 svenska kronor för ett tält men då får du också några kvadratmeter sand för dig själv. Det andra alternativet är att sätta dig på någon av barerna. Det är lika trångt men kostar inte mer än en öl eller ett glas vin.
Det sista och mest populära sättet att vistas på stranden i Mar del Plata är att slå sig ner på en medhavd tältstol på den allmänna lilla sandplätten närmast vattnet. En självklar accessoar för strandbesökaren här är matetermosen. När varmvattnet tar slut kan du fylla på det i ett litet träbås: ”vi har varmvatten” står det med stora bokstäver. Det låter kanske konstigt att dricka varmt på stranden i 30-gradig värme men Argentinarna är helt tokiga i den bittra te-liknande drycken som framställs av järneksväxten yerba mate.
Vi väljer att sätta oss i baren, det är eftermiddag och på den allmänna sandplätten hade vi knappt kunnat slå oss ner även om vi velat. Folk ligger, sitter, står, spelar fotboll, kastar frisbee, badar, spejar överallt. Konstigast är när de börjar klappa händerna, rytmiskt, en börjar, en annan hakar på och de andra följer efter. Det händer några gånger. Jag förstår inte de argentinska spelreglerna och när vi går mot hotellet känns det som att vi lämnar en myrstack – vi har haft en hemsk strandupplevelse men en känsla av att har varit på cirkus, och i slutändan en upplevelse rikare.
På kvällen möter jag anledningen till att jag är här: min argentinska väninna, en infödd porteño. Hon bor i Stockholm men åker så ofta hon kan och hälsar på sina föräldrar i Buenos Aires. Varje år strax efter jul åker de ut till Mar del Plata. De hyr samma hus en bit utanför stan, där stränderna är finare och vägarna inte längre asfalterade.
Vi ses i min del av staden, på kvarterets huvudgata Paseo Guemes. Den är döpt efter den kände militärledaren Martín Miguel de Güemes som skyddade de nordvästra delarna av Argentina mot spanjorerna under det Argentinska självständighetskriget på 1810-talet. På Güemes varvas trendiga små modebutiker med glassbarer och restauranger. Vi sitter på resturangdelen av hotellet Sainte Jeanne och jag dricker en riktigt bra mojito, den första I sitt slag sedan jag satte min fot på den sydamerikanska kontineten för 4 månader sedan. Å andra sidan brukar jag inte unna mig att gå på ställen som det här, där man anar klass bara genom att kasta ett öga på servitörerna. Till huvudrätt äter jag ravioli med langoustine, utsökt men med portionstorleken av en lyxrestaurang. Vänninan njuter av det kött som hon längter efter större delen av åren, det som har smaken av Argentina som inte går att känna i sverige. Vi delar på en chokladskapelse med kärna av vit choklad till efterätt, och jag dricker en Irish Coffee.
Har man pengar och väljer rätt ställe att gå till är det lätt att leva det goda livet i Mar del Plata. Jag bor i de lite finare området där mysiga små hus i mexitegel ligger bredvid fula hotellkomplex. Jag har nog aldrig sett så många hotell samlade i en och samma stad tidigare. En bit bort från huvudgatorna är det nästan idylliskt. Det är lätt att glömma att Mar del Plata inte bara är ett sommarnöje för Buenos Aires-borna utan faktiskt är en ganska stor stad med allt som hör stadsliv till. Det kryllar av folk, men stan präglas inte av storstadsstress utan av en vibrerande semestervibe. I mina kvarter äter alla ute, spelar på det grandiosa casinot, trängs på shoppinggatan och på stranden. Jag bryr mig inte om att ta reda på hur det verkliga Mar del Plata ser ut. Jag har några få dagar på mig att umgås med min familj och min vännina och det är ingen av oss som är särskilt sugen på att åka in till den stadskärna som min vännina beskriver som hemsk och ful.
Sista dagen solar vi på stranden innan vi beger oss till busshållsplatsen. Jag bokade bussbiljetterna på internet och det visar sig att jag bokat den dyraste bussklassen, cama, för hemresan. Vi sitter i stora bekväma skinnfåtöljer och får en varsin dagstidning och märkesalfajores – den typiska argentinska söta kakan. På den här bussen hade man kunnat sitta länge - fem och en halv timme känns nästan fjuttigt.
Vi åker in i staden Buenos Aires i kvällningen. Den sista solen blänker i hamnen Puerto Madero och jag känner mig rofylld. Vi äntrar busstationen Retiro genom en bakväg och då ser jag något som varit omöjligt att se förut men som från min höga lyxbuss blir alldeles tydligt: bussstationen gränsar till ett slumområde. Människor står och bygger och bygger på sina halvfärdiga, trasiga små hus. De lever sina liv halvt i det offentliga för alla förbipasserande busspassagerare. Den rofyllda känslan i mitt bröst försvinner och en vetskap infinner sig och den stör mig: Jag vet att jag inte har någon större lust att åka tillbaka till Mar del Platan, men ändå så kommer jag nog inte sluta undra hur den där fula stadskärnan ser ut. Vad finns bortom kvarteren vid gatan Güemes?
