KVINNOSAKEN @kvinnosakens-blog - Tumblr Blog

Män som väljer att mörda

Pappan som mördade sina två, fullkomligt försvarslösa barn och sedan begick självmord i en stad i Mellansverige i veckan spelade in en snyftigt film på sig själv efter morden. I filmen berättar han hur han inte orkar mer efter att hans fru lämnat honom och träffat en ny. Han har redan dödat sina små söner och poängterar att de sov, och inte visste vad som hände, som om det spelade någon roll. Han berättar också att han har skrivit ett ”jättebra brev” som han lämnar efter sig. Polisen kommer att komma men då ska inte han finnas kvar. Att stå för konsekvenserna. Att ställas inför sitt ansvar. Att ta sitt straff.

Det kan diskuteras om vi bör diskutera enskilda fall, särskilt när barn är inblandade och när många chockade och sörjande anhöriga finns kvar. Men ibland måste vi faktiskt få sätta ned foten. Särskilt när det gäller mäns själviska och grymma våld mot barn och kvinnor - för det är ännu inte tillräckligt många som gör det.

Chockerande nog väller sympatierna för barnamördaren i Sala in. Ingen i världen kan ha det så svårt som en man som väljer att döda sina barn (ett förslag: en kvinna vars ex mördar deras gemensamma barn på hennes födelsedag för att hon lämnade honom?)! Pappan var världens finaste man, så godhjärtad, och det är så hemskt att han behövde gå omkring och må så dåligt. Folk har förståelse för honom. Han mådde så dåligt, ex-frun var så elak, klart det gick såhär ...

Människors försvar för våldsamma män och män som mördar vet inga gränser. Man försvarar barnamördare och insisterar på deras godhet, trots att barnamord och godhet torde vara de största motsägelserna i världen.

Men sanningen är ju, att det inte är synd om mannen som mördade sina barn. Och det var aldrig det. Det fanns aldrig någon ursäkt. Det kommer aldrig finnas. Barnens mamma och hennes nya kille kommer aldrig bära ett uns av skulden. Inte heller mördarens eventuella psykiska ohälsa. För detta var en självisk, självcentrerad, narcissistisk och hänsynslös man som mördade två små barn för att han inte fick som han ville.

Det finns inga försvar.

Det finns bara mördare som väljer att mörda.

Att minnas tidigare generationer

Kvinnorörelsen - som utgörs av oss, enskilda kvinnor och feminister, tillsammans - har en viktig uppgift i att inte låta tidigare generationers kvinnor och deras arbete och insatser falla i glömska och nedvärderas. Det gäller kvinnors viktiga insatser för själva kvinnokampen, men också kvinnors övriga arbete och kunskaper, som alltför ofta antingen glöms bort och förnekas eller kapas av dagens “progressiva” män som låtsas som om de kommit på själva vad kvinnor har vetat och brukat i alla tider som självklara kunskaper som de också givmilt har delat med sig av och lämnat i arv från generation till generation.

Vi får aldrig glömma att kvinnor har varit där vi är tidigare. Kvinnor har kämpat i årtionden mot pornografi och sexköp, mot sexualsadism och sexuellt våld, mot könsnormer och könsroller. Det börjar bli närmare fyrtio år sedan många av de odödliga verken om porr och prostitution som former av mäns våld mot kvinnor kom ut, verk som vi än idag kan läsa, lära av och känna igen oss i. “Det andra könet” av Simone de Beauvoir gavs ut för snart sjuttio år sedan, men beskriver fortfarande många kvinnors verklighet, inte minst när det gäller den könade socialiseringen av kvinnor in i rollen “kvinna” och hur flickor för att de föds just till flickor får lära sig att göra sig själva mindre, utplåna sig själva, och att deras uppgift är att behaga män. Andrea Dworkin gav ut sina verk mellan 1970-talet och det nya millenniets början, men när det gäller kritiken av porr behöver nästan ingenting mer sägas mer än: vad var det hon sa! Audre Lorde skrev essäer på 1970-talet som kvinnor idag desperat skulle behöva läsa för att finna styrka, systerlig solidaritet, våga utforska sina kroppar och finna trygghet i sin sexualitet. Sheila Jeffreys har sedan 1990-talet synliggjort queer- och transideologins hot mot kvinnors rättigheter och mot själva kvinnokampens innersta väsen, och i synnerhet lesbiska kvinnors möjlighet att synliggöra sin verklighet och hävda sin rätt till sin sexualitet. Om vi vill tala om det vi ser idag, de hot vi möter och de utmaningar vi behöver kämpa mot, kan vi - nej, måste vi - sträcka ut våra händer till dessa förmödrar och föregångskvinnor, till de kvinnor som har forskat, skrivit, talat, demonstrerat och gjort motstånd i många år redan, till de som ännu lever och de som har lämnat oss, och synliggöra deras arbete och ge dem det erkännande och den uppskattning som de förtjänar. Både för att deras hårda arbete och visa insikter räknas, är av vikt, och för att vi verkligen, verkligen behöver dem.

När det gäller tidigare generationer kvinnors visdom, kunskaper och insikter har vi idag ett ansvar och en skyldighet att hela tiden synliggöra deras arv och varje gång där det saknas fylla i människors okunskap om vad kvinnor har vetat, kunnat och gjort genom århundradena. Oavsett om det gäller matlagning och kökskonst, hushållsknep, kännedom om skogen och naturen, överlevnadskunskap, ekonomi, kännedom om hur människan kan leva i symbios med naturen, vetskapen om vad som behövs för ett fredligt, hållbart samhälle, kunskap om material och hur man får kläder att hålla - kort sagt, oavsett vilken av de oumbärliga visdomar som vi verkligen behöver idag som det handlar om - har kvinnor burit denna kunskap och levt med den, brukat den, i sin vardag, i sitt arbete. Kvinnor har arbetat hårt. Arbetarklassens kvinnor byggde också de samhällen som vi lever i idag, den välfärd som vi lever av. Kvinnor brukade jorden och skötte bondgårdar, fick det mänskliga samhället att rulla och fungera när män svek och tappade greppet (vilket de ofta har gjort), och har alltid, sedan mänsklighetens början, varit de som fått mänskligheten att överleva och leva.

Det är en sann feministisk handling att påminna om kvinnorna som kom före och erkänna och synliggöra deras liv, kunskaper och bidrag. Alla kvinnoliv har spelat roll, och vi är systrar genom tiden.

Kvinnor som bröt och bryter mot könsstereotyper och femininitet som patriarkalt ideal är oerhört viktiga och banbrytande för kvinnorörelsen och förtjänar att uppmärksammas och hyllas för sitt mod. De visar oss att vi inte alls behöver definieras av patriarkatets representationer av “kvinnan”, och att könsnormer och könsroller inte är inneboende i att vara kvinna: bara för att vi väljer friheten behöver vi inte avsäga oss vårt kvinnoskap.

Många historiska könsstereotypbrytande kvinnor var lesbiska eller bisexuella och kämpade för frihet på två fronter: för kvinnors rätt att älska vilka de älskar och att välja och prioritera kvinnor, och mot de heteronormativa, patriarkala idealen för kvinnor som konstruerar kvinnan som mannens kompletterande “andra”, den underdåniga, söta eller sexiga tjänarinnan vid hans sida. Samma sak gäller kvinnorna som går i bräschen för förändring idag. Att välja bort smink, att klä sig i praktiska kläder, att bygga fysisk styrka och att bryta med könsnormer och spela med dess uttryck är en akt av uppror och frihetskamp. Det gör oss aldrig till mindre av kvinnor - däremot låter det kvinnor vara så oändligt mycket som vi faktiskt är. Nedan följer en exposé av några modiga kvinnor som på olika sätt bröt och bryter mot normerna för kvinnor och som vi inspireras av.

(På bilderna: Marlene Dietrich, Stormé DeLarverie, Sinead O’Connor, Jeanne d’Arc, Linnea Hellberg och Grace Jones)

Att överleva mäns våld

Kvinnosakskvinnor och feminister vet att den enda verkliga lösningen på mäns förtryck och våld mot flickor och kvinnor är att män slutar att förtrycka och utsätta oss för våld.

Tyvärr ser vi inte det ske inom en överskådlig framtid. Män utsätter forfarande flickor och kvinnor för våld och alla slags former av övergrepp, för tvång och förnedring, för smärta och skräck, och finner ständigt nya sätt, nya områden, nya sadistiska fantasier, nya ursäkter.

Så länge män inte bättrar sig måste vi komma på hur vi ska överleva situationen. Hur kvinnor ska kunna lindra smärtan, göra konsekvenserna lite mindre allvarliga, hur flickor och kvinnor ska kunna stärkas och göras självständiga så att de i alla fall i vissa fall kan undkomma.

Vi formulerar tankar om kvinnoseparatism och egna kvinnorum och gemenskaper där kvinnor kan leva tillsammans, i ett skyddande nätverk av kvinnliga relationer som gör oss mindre beroende av män - ett sätt för kvinnor att skydda sig från män, eftersom beroende tvingar många kvinnor till att stå ut och acceptera våldet, förtrycket, övergreppen.

En annan viktig sak för vår överlevnad, den kroppsliga såväl som själsliga, är att lära flickor och kvinnor att de får säga nej. Att de får välja sig själva framför en man. Att de får välja sin egen vilja framför en mans.

Vi måste utveckla redskap för att flickor och kvinnor verkligen ska kunna se vad män gör och att män som skadar oss aldrig kan älska oss.

Vi måste lära våra unga kvinnor att om en man hotar med att han inte vill vara med dig mer om du inte går med på förnedrande och smärtsamma saker under sex, då älskar han dig inte, och han kommer inte börja göra det bara för att du går med på vad han ber dig om.

Vi måste lära våra unga kvinnor att sex och kärlek aldrig ska göra ont och vara förnedrande. Inte så som det gör ont när män skadar oss; inte så som det gör ont när män avhumaniserar oss, förnedrar oss, ignorerar oss, kastar bort oss, bedrar oss, våldtar oss, slår oss.

Vi måste lära varandra att vi har allting vi behöver i oss själva, och att vi inte alls är halva utan män. Tvärtom - många män kräver av oss att döda något inom oss själva. Utan dem kan vi vara hela.

Oberoende från män är en grundsten för kvinnors trygghet och frihet. Att veta att man har rätt att säga nej till män är en grundsten för kvinnors frihet och självbestämmande. Att veta att ensamheten alltid är bättre än en relation som gör ont och att det inte är något patetiskt över ensamma kvinnor är en grundsten för kvinnors välbefinnande och frihet. Att veta att en man som försöker tvinga en aldrig kan vara en man som älskar en är en grundsten för kvinnors frihet och kroppsliga integritet.

Vi önskar givetvis att män ändrade sig. Att kvinnor inte behövde komma på hur vi ska överleva dem. Så länge det inte sker måste vi dock fortsätta stärka varandra, slå skyddande cirklar kring varandra, hjälpa varandra till oberoende, och visa visioner av friheten i livet utan män för varandra. De må förtrycka oss, hata oss, förnedra oss, förgripa sig på oss. Men vi har oss själva och varandra, och det är oändligt värdefullt, vad de än säger.

En massflykt från könsstereotypernas fängelse

Om forskare återfinner en hjärndel, en kognitiv funktion eller en mental egenskap som man tidigare endast har tillskrivit biologiska kvinnor hos en biologisk man betyder inte detta att han egentligen är en kvinna. Det betyder att det man tidigare trott bara förekommit hos biologiska kvinnor också kan förekomma hos biologiska män. Detsamma gäller alla beteenden, känslor och personlighetsdrag: av naturen finns det varken kvinnliga kläder eller en kvinnors naturliga vilja att vara undergivna och "feminina", och därför inga beteenden eller egenskaper som kan göra en till kvinna utöver att faktiskt vara född som biologisk kvinna.

Biologiskt kön är verkligt, och det är inte våra ord och begrepp och sociala konstruktioner som styr vilket kön en människa tillhör. Däremot har vi tillskrivit de två könen olika ord och begrepp och sociala konstruktioner. Det lurar lätt folk till att tro att frihet ligger i att flytta runt gallren i fängelset eller måla dem i nya färger istället för att bryta ned dem och bryta sig ut. Radikala kvinnorättskämpar arbetar däremot för en massflykt från och en fullkomlig demolering av könsstereotypernas fängelsemurar.

En massflykt från könsstereotypernas fängelse

Friheten utan könsnormer

Barn som växte upp under 70- och 80-talet och delvis under 90-talet levde i en värld av relativ frihet från könsnormer. Systrar ärvde sina bröders kläder, modet för tonårsflickor inbegrep praktiska hängselbyxor, pösiga byxor med stora fickor och plats för rörlighet, enkla t-shirts och tröjor, jackor som gav utrymme för lek och som gav värme. Leksaker som Lego baserades i idén att även flickor gillar att bygga och konstruera, och det fanns ännu inget “flicklego” eller “pojklego”. Skillnaderna var någorlunda utjämnade och även där det fanns skillnader i stil och ideal mellan pojkar och flickor så innebar dessa inte att flickors rörlighet begränsades, att de skulle se ut som “små vuxna”, att de skulle göra sig “sexiga” och sexualiserades, eller att de skulle utradera alla skillnader och egenheter hos sig själva med smink.

Spola framåt till 2010-talet och förändringen som har skett är både drastisk och katastrofal. Kända flickor och tonårstjejer kläs upp som små vuxna kvinna enligt patriarkala ideal: mängder av smink, sexualiserade poser, små, opraktiska och obekväma kläder, höga klackar. Den manliga, patriarkala och sexualiserande blicken ligger tung på tonårstjejerna. På Instagram lägger både kända och helt vanliga flickor upp bilder med plutande halvöppna munnar, halvt blottade bröst, “sexiga” poser där magen dras in och brösten och höfterna ut. Någon gång under 00-talet började dockor plötsligt förvandlas allt mer; sminket blev tyngre, proportionerna märkligare, fokuset vid stil och yttre attribut allt viktigare. Samtidigt konsumerar allt fler och allt yngre pojkar allt mer porr, en garanti för en negativ och dålig kvinnosyn och en förstärkt maskulinitet där våld och dominans är grundläggande.

Nya generationer kan säga hur mycket de vill att de är generationen som kommer att “krossa könsbinären”, “destroy gender”. Det är ändå inte vad de gör. Könsnormer, genus, “gender” är inte något att leka med, något att bygga sin identitet på. Det var självklart för tidigare generationer; minns ni den upprörda diskussionen kring begrepp som “pojkflicka” under 90-talet, där unga tjejer och kvinnor bestämt sa ifrån om att de skulle vara “pojkiga” bara för att de klädde sig i praktiska kläder i dova färger och gillade att leka i skogen? Idag gör man tvärtom. Tjejer som inte vill spela med i femininitetens institution är inte bara “pojkflickor” - de är kanske till och med riktiga pojkar, eller “icke-binära” med lutning åt pojk-identiteten. Inte på många årtionden har könsnormerna och genussystemet av “femininitet” och “maskulinitet” varit starkare än idag, och det kommer både från mainstreamhållet - modeindustrin, sminkindustrin, filmvärlden, porrindustrin - och från de fåror av feminismen och andra politiska inriktningar som påstår sig vara progressiva och omvälvande - queerfeminismen, liberalfeminismen, transaktivismen, en stor del av den västerländska vänstern - men som i själva verket bara bidrar till att cementera könsnormer som något som bör bestå och något som faktiskt har inneboende och naturligt med kön att göra.

Vi åkallar den lilla flickan i hängselbyxor som lekte i skogen och visste att hon var en flicka. Vi åkallar tjejerna som skrattade när de kallades “pojkflickor” och svarade att de bara var tjejer, som gjorde som de ville. Vi åkallar övertygelsen om att ingen människa kan definieras, innefattas och begränsas av patriarkatets könsnormer. Vi åkallar friheten att få vara barn, att få vara flicka, att få vara pojke, utan att tvingas på vuxenvärldens ideal, utan att sexualiseras eller lära sig att sexualisera sig själv, utan att läras in i den patriarkala maktdynamiken av kvinnlig underkastelse och manlig dominans. Vi drömmer om en frihet för barn, för vuxna. Vi drömmer om en värld där flickor får vara barn och ha sin rörlighet, sin möjlighet att leka, sin frihet; friheten i att inte vara ständigt betraktad och bedömd, i att inte behöva spela upp femininitetens roll, att inte påtvingas porrkulturens ideal. Låt oss andas. Låt oss gemensamt krossa könsnormerna och säga ifrån. Det vi lever i idag är förnedrande för oss alla, men allra mest för oss kvinnor och de flickor som tvingas att växa upp i det som gör oss mindre än vi är. Vi är inga smycken, inga objekt, och vi kan inte tillåta att flickor får lära sig att de är det eller att det ger dem någon som helst makt. Syftet med könsnormer är att göra kvinnor maktlösa. Låt oss springa i skogen i våra härliga hängselbyxor istället, i kvinnlig styrka och frihet.

Kvinnor kan kritisera varandra

Ibland framkommer en märklig och oroväckande föreställning inom feminismen. Den gör gällande att vi inte får kritisera kvinnor; att alla former av kritik mot kvinnor skulle gå emot den feministiska agendan, och stå i motsats till systerskap.

Först och främst: när kvinnor gör saker i feminismens namn som går direkt emot kvinnorörelsens mål och innebär ett hot mot kvinnors kollektiva frigörelse så måste det vara en självklarhet att det får kritiseras. Vi måste kunna ställa dessa krav på rörelsen, och belysa när något inte är progressivt utan tvärtom cementerar patriarkala förtryck.

För det andra kan vi inte utgå ifrån att kvinnor är perfekta. Det i sig vore en slags avhumanisering av kvinnor, en idealisering som ingen kvinna gynnas av. Kvinnor kan bära på en hel del internaliserat kvinnohat, vilket inte minst manifesterar sig i hur kvinnor kan vara aktiva i rörelser som inte bara inte gynnar kvinnor, utan utgör ett faktiskt hot mot kvinnors rättigheter. Kvinnor kan vara rasister, bära på konservativa idéer, stödja politik som ökar klasskillnader. När kvinnor uttalar sig rasistiskt eller sexistiskt och med en tydlig kvinnofientlig retorik så är det en självklarhet att detta måste kritiseras. Kritiken rör aldrig kvinnorna som människor utan de handlingar som utförs, de ord som uttalas eller de texter som skrivs. När det gäller bakåtsträvande åsikter som slår mot vissa grupper av människor eller blir destruktiva för kampen för frihet så måste vi helt enkelt reagera.

I systerskapets namn ska vi ställa upp, stötta och finnas där när kvinnor utsätts för förtryck och mäns våld eller hot om våld. Det betyder dock inte att vi kan stötta alla i deras åsikter och tankar om de inte är förenliga med våra ideologiska utgångspunkt, eller om de hotar andra kvinnor. Framgångsrika kvinnor kan utgöra förebilder för andra, och det är givetvis viktigt att kvinnor syns, har en röst och bildar en motpol till män i offentliga sammanhang som politik. Det betyder inte att allting framgångsrika kvinnor eller kvinnliga politiker gör är feministiskt, eller att allting måste stödjas och stöttas bara för att de är kvinnor. Kraven är simpla: det som gynnar patriarkatet och den kapitalistiska ordningen missgynnar kvinnor och andra utsatta grupper, och därför måste det kritiseras.

Konstruktiv kritik är vad som får oss att utvecklas som rörelse; det är vad som gör rörelsen progressiv. Det får vi inte glömma och framförallt bör vi aldrig ge efter när det kommer till våra villkor och släppa fram något destruktivt i glädjen över att en kvinna tar plats eller får inflytande. Kvinnokampen tvingar oss att utvärdera de handlingar vi gör, det vi säger och skriver och hur vi lever våra liv. I slutändan kommer vi att nå resultat: kvinnokampen har varit lång och vi är inte klara än, och därför är det viktigt att hålla den på rätt väg till en framtid utan patriarkatet. Villkoren för kampen är villkor ställda för kvinnors bästa. Det inkluderar de sätt på vilka vi måste kritisera varandra när vi gör fel och trampar på andra kvinnor.

Hotet från den sexpositiva liberalfeminismen

Medan kvinnorättsrörelsen aktivt arbetar för att lära kvinnor och tjejer att de inte är till för mäns sexuella njutning, att de inte existerar för att behaga den manliga blicken, rör sig istället en liberal ”feministisk” rörelse i motsatt riktning genom samhället, och verkar direkt till patriarkatets fördel.

Den lär kvinnor att ”äga sin sexualitet” genom att göra exakt det patriarkala krafter vill att kvinnor ska göra - mer sexualisering, mer självobjektifiering - och skapar en retorik som påstår att den radikala kvinnokampen skuldbelägger kvinnors sexualitet och förminskar kvinnor genom att utgå från att de inte kan vara sexiga "för sin egen skull".

Men lyssna på kvinnor som har försökt leva den tredje vågens liberalfeministiska "sexuella frigörelse". Lyssna på oss som redan har varit med. Vi som har spelat in sexvideos och skickat bilder, vi som har försökt ”ligga som män” och trott att vi ägt oss själva. Lyssna när vi säger: det kommer inget gott ur detta. Att vara slav under idén om att mer sex och sexualisering betyder mer sexuell frihet ger ingen frihet alls. Tvärtom leder denna idé direkt till destruktiva beteenden som riskerar att traumatisera oss, och oavsett vad vi intalar oss själva så är den enda "belöningen" som kvinnor kan vinna ur detta den bekräftelse från män om att vi duger, att vi är knullbara och att de vill ha oss som vi får lära oss att vi inte är värda något utan.

Den liberalfeministiska rörelsen är djupt förankrad i det patriarkala systemet. Det är inte en slump att män stöttar denna gren av feminismen och att det främst är här vi hittar "manliga feminister", och inte i den sortens feminism som kämpar för verklig kvinnlig frigörelse genom att avtäcka patriarkatets mekanismer och avslöja vad män gör, säga att kvinnor faktiskt inte behöver män. Dessa män älskar att kvinnor och tjejer kommer fortsätta att vara beroende av mäns bekräftelse, att mäns sexuella exploatering och våld legitimeras, att sexualiseringen och objektifieringen av kvinnor görs till "feminism" och sprids på sociala medier som något progressivt. Män älskar när kvinnor tror att de blir frigjorda genom att kalla sig själva "slampor".

Denna rörelse vill inte se det destruktiva i att spela in porr eller sälja sex, och att de enda som gynnas av att detta paketeras som sexuell frihet är männen. Det är en rörelse för mäns sexuella frihet. För kvinnor finns ingen frihet att hämta - rörelsen står snarare för ett fortsatt förtryck och en ökad sexualisering av kvinnor. Den bidrar också till normen om våld när det kommer till sex. När en rörelse hävdar det ”normala” i att kvinnor vill skadas av män, gå med på saker de känner obehag för och tror att det tillhör sexlivet att män får leva ut sina våldsfantasier från porren kan vi inte längre kalla det feminism. När "feministiska” sidor och tjejtidningar skriver om analsex och porr som något tjejer bara – måste – prova och lär ut det där som männen kommer älska oss för som en tjejs plikt måste vi kalla det anti-feminism. Tjejer lär sig att förneka sina egna gränser och att göra allt för att vara "spännande" för killar och män. Den här utveckligen slutar bara i en grupp destruktiva tjejer som växer upp till kvinnor och sen behöver hjälp för att ta sig ur dessa destruktiva mönster och återta sin förstörda sexualitet.

Att vi kvinnor i den radikala rörelsen inte vet vad vi pratar om och inte har erfarenhet är en halmgubbe. Vi har varit där. Rörelsen består av kvinnor som har sålt sex, sålt porr, tagit utmanande bilder och videor, utsatts för övergrepp i den "sexuella frihetens" namn och arbetat bort alla känslor av obehag för att stå ut. Vi vet vad vi talar om. Den sexpositiva, liberalfeministiska eller queerfeministiska rörelsen försöker ofta förminska oss och tror att de kan tysta våra röster. Vi kommer inte att tystna, eftersom vi berättar och kämpar inte bara för vår egen skull utan för framtiden och alla framtida generationer flickor och kvinnor. Vi gör det eftersom det är en kamp vi hade behövt, kunskap vi borde ha fått tillgång till. Nu har vi äntligen chansen att förändra, och vi kommer inte tillåta att kampen för vår frihet villkoras. Ett av våra största uppdrag är att bygga upp starka kvinnor som inte går med på vad som helst, som inte ser sitt värde i sin knullbarhet och som inte tror att frigörelsen ligger i att behaga män.

Kvinnokampen är inte bekväm och den kräver uppoffringar för att vi ska nå fullständig frihet. Vi måste våga prata om detta, våga vara obekväma, för situationen kommer inte att bli bättre och sexualiseringen och objektifieringen av kvinnor kommer inte minska. Speciellt inte när "sexighet" och självobjektifiering uppmuntras av samhället, sexualiseringen av kvinnor är total, porridealen cementeras och sexualiseringen klättrar ned i åldrarna. Tredje vågens "sexpositiva" och liberalistiska feminismen jobbar inte för att nå vårt bästa - tvärtom är den direkt kvinnofientlig.

Talet om “sexarbete” tystar kvinnor i prostitution

När organisationer som Amnesty International uppmanar till lagliga sexköp och att "lyssna på sexarbetare" kommer det ovedersägligen att leda till att de kvinnor i prostitution som är där ofrivilligt, på grund av utsatthet, social och ekonomisk marginalisering, tvingande strukturer, sjukdom, missbruk, familjeförhållanden, tidigare erfarenheter av övergrepp och trauma hamnar i skymundan, till och med helt osynliggörs och tystas.

Dessa kvinnor kallar sig väldigt sällan "sexarbetare". Frågar du de mest utsatta kvinnorna, oavsett om du är i Sverige, Tyskland, Rumänien, Mexiko, USA eller Japan, så kommer de stirra oförstående eller skratta hånfullt när du använder begreppet. Prostitution är varken sex eller arbete; det är utsatthet och våld, exploatering och övergrepp, ett sätt att överleva, en sista utväg.

Men genom en retorik som gör gällande att de vi ska lyssna på är de som har privilegiet att se prostitution som sex och som ett arbete som vilket som helst, försäkrar sexköpslobbyn, sexarbetarlobbyn och hallicklobbyn, med Amnesty International som sitt vittne, att bara de som är positiva till lagliga sexköp och försvarar "rätten" både att köpa och sälja sex kan höras och räknas. Lyssna på sexarbetare, säger de, och tystar konsekvent utsatta kvinnor i prostitution, kvinnor som har våldtagits av torskar och hallickar framför kameran, kvinnor som inte har haft något val, kvinnor som kan berätta sanningen om mäns sexköp.

När vi också beaktar det faktum att även hallickar, bordellägare och ibland till och med sexköpare själva kallar sig för "sexarbetare" och räknas in under detta begrepp torde allting stå klart. Talet om sexarbete och att lyssna på sexarbetare är manipulation och politisk taktik för att tvinga in de där "besvärliga", "svåra", utsatta, traumatiserade, arga, sorgsna, sårade, skadade, marginaliserade, exploaterade, överlevande kvinnorna som skulle kunna hota mäns rätt att köpa sex in i skuggorna och tystnaden, så att "sexarbete" kan glorifieras och upplyftas som en del av kvinnors sexuella frihet.

Det är dags att alla genomskådar det, för kvinnor lider något oerhört i skuggorna.

Om inte, hade kvinnor orkat och vågat

Om det inte vore så att de flesta våldtäktsmän gick fria. Om det inte vore så att män kunde våldta och sedan fortsätta sina liv som ingenting medan den som utsattes tvingas bära en kvävande, skräckfylld börda kanske resten av livet. Om det inte vore så att våldtäktsmän kom undan och sedan hyllades och lyftes fram - sköna feministkillar, beundrade musiker, omtyckta komiker, den populäraste mannen i umgängeskretsen, den älskade människorättsaktivisten, han som alltid får komma till tals, han som ingen kunde tro det om. Om det inte vore så att många män skämtade om våldtäkt och förminskade allvaret i våldtäkt och tyckte att det var roligt att prata om att hålla fast eller penetrera fel hål mot hennes vilja som om detta var något lustigt och inte en traumatiserande, äcklande verklighet för många kvinnor. Om det inte vore så att många valde att prata om "falskanmälningar" istället för alla de män som kommer undan, om "kvinnor som hittar på" istället för alla de kvinnor som utsätts men inte ens vågar erkänna det för sig själva och som tvivlar, tvivlar på om det verkligen var övergrepp eftersom kvinnor får lära sig att deras kroppar inte är riktigt deras ändå. Om det inte vore så att män kunde titta på inspelade våldtäkter eller inspelningar av simulerade våldtäkter - pornografi av kvinnohat och kvinnors trauman - och tillfredsställa sig själva till dessa bilder, till dessa rörelser, dessa ljud, kvinnors ovilja, skräck, smärta, det där som är en verklighet för många kvinnor som ligger tjock i våra halsar och gör att vi inte längre kan leva våra liv fullt ut.

Då hade det ändå varit lite enklare. Enklare att anmäla. Enklare att orka. Enklare att tro på sina egna erfarenheter och känslor och slippa tvivla. Enklare att lita på andra. Enklare att läka. Enklare att börja gå rakryggad igen. Enklare att berätta. Enklare att kämpa.

Den som utsatts för ett av de värsta brotten tvingas idag möta omgivningens - främst mäns - likgiltighet, förminskande, hån eller sexualisering av sitt eget trauma. Det betyder att den ställer sig på våldtäktsmännens sida. Det betyder att den inte alls fördömer förövarnas brott. Det betyder att vi lever i en värld där de utsatta utsätts om och om igen, något många som har utsatts också kan vittna om - om någon vill lyssna. Vi lever i en värld där våldtäktsutsatta skulle behöva skyddas från omvärldens och sina medmänniskors reaktioner och attityder när de istället borde skyddas av dem. Om det inte vore så kunde vi kanske börja tro att våldtäkt inte är standarden och att folk faktiskt, på riktigt, hatar våldtäktsmän.

Kläder har inget kön

Den svenska diskrimineringslagen (2008:567) förbjuder bland annat diskriminering baserad i kön och på "könsöverskridande identitet och uttryck". Skydd mot könsbaserad diskriminering är avgörande för kvinnors rättigheter, och lagstiftning mot diskriminering på grund av könsstereotypöverskridande uttryck är ett måste om vi ska kunna bekämpa förtryckande könsnormer, heteronormativitet och kvinnoförtryck. Men tyvärr ger denna lag också på ett katastrofalt sätt uttryck för ett vanligt missförstånd och feltänk kring kön, könsnormer och att vara könsstereotypöverskridande, som vi ser om och om igen inom queerrörelsen och som alltså är så vanligt förekommande att det har smugit sig in i svensk lagstiftning.

Begrepp och definitioner är bland det viktigaste vi har för att kunna begripliggöra vår gemensamma värld och verklighet. Ironiskt nog är det just med begrepp och definitioner som den svenska diskrimineringslagen och hela queerrörelsen grumlar verkligheten och skapar ett bakslag för hela den feministiska rörelsen och kampen för befrielse som kvinnor har bedrivit så länge, det vill säga befrielse från idén om att det finns inneboende kvinnliga kläder och uttryck respektive inneboende manliga; idén att yttre egenskaper och ideal faktiskt hänger samman med de i själva verket neutrala biologiska könen.

Lagen definierar "könsöverskridande uttryck" (notera skillnaden mellan det begreppet och begreppet 'köns-stereotyp-överskridande") som att någon "genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön".

För att den formuleringen ska fungera måste du anta att könet kan sitta i kläderna. Att en slips eller ett par byxor på en kvinna skulle ge uttryck för att hon tillhör det manliga könet, istället för vad det i själva verket uttrycker: att hon är en kvinna som har på sig slips och byxor idag. En kvinna blir nämligen inte mindre kvinna bara för att hon inte uppfyller femininitet som norm, och det finns inga kläder som har ett kön. Kläder har varken kromosomer eller könsorgan. Det har däremot människor, och människor behöver befrias från idén att vissa kläder, uttryck eller egenskaper utöver de rent biologiska funktionerna hos våra kroppar hör till ett visst kön.

En sak är klar: att svensk lagstiftning kan innehålla en sådan bakåtsträvande formulering kring kön och könsnormer är ett oroväckande tecken på hur bräckliga de feministiska vinsterna ännu är.

Kvinnor får bli arga

Vi på Kvinnosaken tror på sansad diskussion och att analysera ideologier, verklighetsbeskrivningar, strukturer och politiska motiv. Det gäller allt som berör den patriarkala världsordning vi lever i - så också transideologin, könsidentitetsrörelsen och queerteorin. Vad feminister och kvinnosakskvinnor behöver göra är att avtäcka vad konsekvenserna exempelvis av att förneka biologiskt kön eller att utradera kvinnor som en specifik grupp baserad i en materiell verklighet blir, och att visa på de uppenbara länkarna till patriarkala strukturer och normer, kvinnohat, kvinnoförakt, cementerade könsnormer liksom den kapitalistiska logik som är tätt bunden till den patriarkala.

Vi stödjer alla kvinnor som är kritiska till transrörelsens haltande, patriarkalt färgade analys och kvinnohat; vi gläder oss över alla kvinnor som vågar se och säga sanningen och stå upp för kvinnors specifika existens och verklighet. Och vi vet, att ibland tappar man tålamodet. Och det är något vi har den allra största förståelse för.

Kvinnor förväntas alltid vara "den större människan", den som sväljer och accepterar hat och påhopp och förödmjukande föreställningar och manipulativa lögner och hot och sexuella trakasserier och befängda påståenden om dem själva. Radikalfeminister får höra de mest avskyvärda saker om sig själva och kvinnor som grupp från transaktivister, och givetvis önskar man att alla kvinnor orkade hålla uppe modet och nivån och borsta av sig kvinnohatet och föraktet, manipulationen och hoten.

Men ibland går det inte - och när man lever i en värld där man möter ett ständigt hat och förakt, där man blir traumatiserad och tvingas leva i ständig stress, där man ständigt får se sig själv och andra kvinnor avhumaniserade och förnedrade, där ens verklighet förnekas och ens tankar och erfarenheter nedvärderas, där man ständigt trycks ned, och där sanningen om vad män gör mot kvinnor är så fruktansvärd att den kan göra det svårt att orka leva, då är det faktiskt förståeligt, måste det vara förståeligt, om man ibland inte orkar vara den belevade duktiga flickan som aldrig tappar fattningen, aldrig blir arg, aldrig ryter ifrån.

Vi förespråkar analys och diskussion. Men vi förstår alla de kvinnor som inte orkar, som förlorar fattningen i frustrationen, som till sist har slut på ork för att upprepa de logiska argumenten och frågorna som slår hål på queerrörelsens korthus utan att de ens fattar det själva och bara vill skrika rakt ut. Och det tror vi är viktigt att säga.

Som födda kvinnor kommer vi alltid hållas till en annan standard och krav än män - våra känsloyttringar ses som svaghetsyttringar och vi förväntas svälja skit framför att kasta den tillbaka.

Det kan vara värt att minnas den dag när man står där och inte riktigt orkar.

Vi får vara arga, trötta, traumatiserade, stå på kanten och vackla. Det är inte en svaghet hos oss, utan en naturlig följd av vad patriarkatet gör mot oss. Och vår trötthet, vårt slut på tålamod, vår ilska, vårt motstånd, kommer alltid att dömas så mycket hårdare än mäns. Minns vi det, kan vi kanske snabbare finna ny energi för att ta oss an det patriarkala förtryck som vi har framför oss och som kräver de analyser och diskussioner som radikalfeminismen har rum för.

GÄSTPOST: om relationer och kvinnlig frihet

Män väljer aktivt att förnedra och förminska kvinnor, det har blivit som en sport. De ser sin chans, de har ett val och de väljer alltid för sin egen egocentriska del. Män ser på kvinnor när de är skadade, de vet om när vi har varit i fel relationer och dessa män är precis som de männen vi varit med tidigare. De är ute efter en kuvad kvinna som kommer acceptera och leva med deras beteenden, de ser det som en fördel och de vet att dem har makten.

Det är en oärlig handling som gör att vi kvinnor kommer fortsätta behöva ett samhälle som sluter upp för oss våldsutsatta, det är dessa män som ser till att kvinnojourer måste ha fler platser, mer pengar och att psykvården för traumatiserade kvinnor måste utökas. De tar det aktiva valet att välja kvinnor som de vet om att dem kan förstöra, kanske lite mer än mannen innan och de skäms inte ens över det. Det är en total förnedring när män som får veta vad vi utstått, vad vi varit med om ändå väljer att fortsätta hålla kontakten. De vet våra innersta rädslor, de vet om att vi har levt i kuvade förhållanden där vi varit rädda för våra liv och de bryr sig inte. De är bara på jakt efter nästa offer i spelet, de kan skryta om att dem minsann har blivit en annan människa, de vet om vad våld är nu och kommer aldrig utsätta en kvinna igen.

Men de borde göra ett aktivt val om att leva i ensamhet, att inte skada kvinnor mer, oavsett om de har varit utsatt för våld innan eller om de är kvinnor som faktiskt fått ha det bra i relationer med män. När du tar ett aktivt val av att vilja skada en annan människa, för att slippa ensamheten, det är förnedrande och direkt kvinnofientligt.

Kvinnor förtjänar ett tryggt liv, med människor och främst män som vill oss väl, som inte är ute efter att skada oss, kuva oss eller på något sätt villkora våra liv. Vi måste arbeta hårt för att unga kvinnor och tjejer, men även vuxna kvinnor ser sitt eget värde högre än en mans. Att inte godkänna beteenden som gör oss rädda, som får oss känna hur livet begränsas, för den där makten kommer ta över en dag och kvinnor dör världen över av mäns våld och maktmissbruk mot oss. Det är inte konstigt att vi finner oss i detta, vi lär oss fort hur viktigt det är att ha en relation, familjeliv är det som räknas. Ensamhet värderas inte högt nog, i ensamheten lär vi oss värdet av att få ha egna åsikter, värderingar, intressen. Vi kan ta hand om oss själva och när vi söker en partner efter den här ensamheten, så är chansen så mycket mindre att vi väljer det som inte känns rätt. Där någon redan tidigt börjar villkora vår existens med att föra in begränsningar, vi vet hur frihet känns och bör därför aldrig kompromissa med den. Vi behöver ge styrka åt varandra, ge ett ultimat systerskap där män inte anses som den ultimata vinsten i livet, ensamhet för resten av livet är inte något dåligt. För egentligen är vi aldrig ensamma, våra liv mäts inte i förhållanden med män som partners, att ha ett rikt liv i frihet är stärkande. Men i aspekten av relationer, när vi lärt oss detta först då är vi redo för relationer och kommer hitta det där sunda vi sökt. Kvinnokampen är jobbig, den kräver att vi analyserar oss själva och jobbar bort från det samhället har lärt oss, vi behöver varandra i den här kampen. Kvinnlig frihet ska inte villkoras av män, relationer ska ge utrymme till att vara din egen, ha dina intressen och någon som stöttar precis som du gör. Så kvinna, sök din styrka och lär dig ditt eget värde, för du är värd det bästa.

Vi måste prata om män

En sak är i alla fall säker: vi kommer aldrig att komma till bukt med problemet med mäns våld mot kvinnor så länge både högern och vänstern är mer intresserade av att använda frågan som ett redskap i en politisk konflikt om ras, härkomst och invandring än att adressera vad det egentligen handlar om: ett globalt och epidemiskt mönster av MÄNS våld mot kvinnor.

I Sverige utgår ett påstått seriöst, journalistiskt granskningsprogram från 1,5 % av alla våldtäkter som begås i Sverige för att dra slutsatsen att en majoritet av alla våldtäktsmän är utrikes födda. Borde inte det som upprör mest i själva verket vara att bara 13 procent av våldtagna kvinnor vågar och orkar anmäla, och att endast omkring 15 procent av alla anmälda våldtäkter leder till en dom? Att kvinnor blir våldtagna dagligen av män i alla samhällets skikt och delar, och att den förödande majoriteten av dessa män kommer undan? Det där som faktiskt spelar roll för kvinnor som de som utsätts?

I USA mördas en 20-årig kvinnlig student under en joggingtur av en man som befinner sig illegalt i landet, och istället för att landa i ett samtal om mäns våld mot kvinnor, att kvinnor inte kan röra sig ensamma i offentliga rum och ute i naturen och att flera kvinnor om dagen dödas, landar konversationen i ett krig mellan högern som skyller våldet på mannens härkomst och immigrantstatus och vänstern som försvarar hans härkomst och immigrantstatus. Samtidigt mördas svarta kvinnor och kvinnor ur nordamerikanska ursprungsbefolkningar i oproportionerligt hög grad. Då blir plötsligt frågan om härkomst och hudfärg oviktig: kvinnors utsatthet i mötet mellan misogyni, rasism, ekonomisk och social utsatthet och mäns våld kan inte användas som politiskt slagträ.

Vi är så förbannat trötta. På fegheten. På oviljan att ta de där orden i sin mun: MÄNS våld. Vita, bruna, svarta mäns. Svenska, amerikanska, mexikanska, tyska, saudiarabiska, somaliska, danska, brasilianska, sydkoreanska, ryska (etcetera etcetera) mäns. Var vi än befinner oss i världen och varifrån i världen vi än kommer så finns våldet där: mäns våld. Men att erkänna det, att belysa det, vore förstås för utmanande. Det skulle avslöja det ingen man vill ha avslöjat: att förtrycket är verkligt och att kvinnor underkuvas under en ständig rädsla och ett ständigt hot; att våldet inte hänger samman med härkomst, religion, hudfärg eller medborgarstatus utan med kön, biologiskt kön, med könad socialisering och med förtrycket som män tar sig rätten att utöva mot kvinnor.

Män vägrar skaffa sig en förståelse för vilken tyranni de utsätter kvinnor för, vilken terrorism mäns våld och mansväldet innebär. Vad som sker bakom stängda dörrar, vad som sker i våra tankar när vi möter en ensam man på en joggingtur, och vad som sker med oss när vi tvingas läsa om ännu en mördad kvinna, våldtagen flicka, utplånad familj. Män är det största hotet mot kvinnor världen över. Män. Men skulle de erkänna det skulle deras älskade patriarkat förstås börja gå upp i limningen. Den där limningen som är mäns tystnad och delaktighet.

Radikalfeminister är visst för sex och njutning - vi avskyr bara patriarkatet

Radikalfeminister och radikala kvinnorättskämpar är inte sexualmoralistiska moraltanter som är rädda för sex, “anti-sex” eller som fördömer sexuellt aktiva kvinnor. Tvärtom älskar många av oss vår sexualitet, sex och våra kroppars lust och njutning: vi älskar bra sex, vi älskar kvinnliga orgasmer, vi älskar att njuta, vi älskar lesbiskt sex, vi älskar hur våra kroppar svarar an till frivillig, önskad och öm beröring.

Vad vi är emot är sex inom och präglat av patriarkatet. Vad vi avskyr är vad patriarkatet och män gör med sex, vad de gör sex till, och hur vår egen kvinnliga sexualitet kapas och stympas och förvrids av de föreställningar och normer som vi får lära oss i dagens patriarkala värld.

Vi hatar när sex görs till exploatering och en plats för män att agera ut sin maktkåthet på. Vi hatar när sex blandas ihop med våld och dominans och blir ett hot mot kvinnors trygghet och integritet, ett uttryck för mäns kvinnohat och förakt. Vi hatar när män använder sina penisar som vapen och sex som ammunition i kriget mot kvinnor. Vi avskyr när sex blandas ihop med kapitalism och monetära intressen; när kvinnors kroppar köps och säljs, när män hävdar att samtycke går att köpa, när grupper av kvinnor tvingas utstå att våldtas för pengar (som ofta hamnar i andras fickor), ibland framför kameran, för att de inte har andra val och för att männen som har ett val väljer att utnyttja det. Vi hatar när sex förvrids till destruktiva yttringar för mäns sjuka fantasier om sårbara kvinnor, unga tjejer, kvinnor bundna och gråtande och hjälplösa. Vi avskyr när sex tillåts att präglas av patriarkatets maktobalanser.

Vi avskyr när patriarkatet smutsar ned sex. För det är inte alls vi, radikalfeminister, kvinnorättskämpar och så kallat “sexnegativa” - vilket bara innebär att vi är negativa till hur sex konstrueras i patriarkatet, inte sex överlag - som ser sex som smutsigt. Vi ser inte kvinnor i prostitution som smutsiga; vi ser inte kvinnor som har mycket sex som smutsiga; vi ser inte oss själva när vi njuter, har sex eller masturberar som smutsiga. Aldrig i livet. Däremot ser vi att vi och vår sexualitet och hur människor har sex smutsas ned av patriarkatet och av män. Patriarkala krafter och alla män som tar del av, reproducerar och gynnas av dem förstör sex, förstör något naturligt och skönt och grundläggande och gör det till våld, till exploatering, till maktspel, till snusk, till smuts, till degenerering, till fördärv, till gift. Finns det något mer “anti-sex” än porr, än sexköp, än bdsm, än våldssex, än rapeplay, än sexuell sadism, än alla uttryck för mäns patriarkala sexualitet som får fritt spelrum i vår värld? Knappast.

I den radikala kvinnokampen hyllas kvinnokroppen fri och stark och den fria kvinnokroppens njutning och sensualitet. Den som patriarkala män vill binda och tukta, med läderband, med knytnävsslag och med pengar. Vi vill befria sex, befria kvinnors kroppar, befria kvinnors sexualitet från allt det som män vill intala oss är

GÄSTPOST: transideologin är inte svaret på kroppsdysforin

Som radikalfeminist som ställer sig kritisk till idén om “könsidentiteter” och transgenderideologin får man ofta höra att man inte vet vad man pratar om, att “bara de som är trans har rätt att uttala sig om det”, att ens analyser och teorier är hatiska och fobiska och att man ska hålla käften, annars förtjänar man att dö.

Jag vägrar hålla käften. För om inte andra kvinnor, innan mig, hade vägrat att hålla käften, så hade jag fortfarande levt i ett oerhört självhat och i en oerhört destruktiv livsstil, påhejad av transaktivister och deras ideologi. Jag hade fortsatt att låta mig själv och andra bekräfta mitt dåliga mående, mitt internaliserade kvinnohat, min kropps- och könsdysfori och min förvirring, istället för att behandla, mildra och bemöta den.

Jag blev förvånad när jag började få upp ögonen för den radikalfeministiska och “gender-kritiska” teorin och analysen - den som jag hade hört så mycket illa om, den som jag hade hört bokstavligt talat mördade transpersoner - och insåg att otroligt många radikalfeminister faktiskt led av dysfori och en djup ångest kring sina kroppar och kring att leva som kvinna i denna värld. Precis som jag gjorde. Precis som jag gjorde, bara det att jag faktiskt trodde och blivit intalad att transideologin hade det enda svaret och den enda lösningen på det. Den “lösningen” var att helt enkelt identifiera sig ur sitt kön. Att ta avstånd från sin kropp, att dölja och binda och förneka och eventuellt operera. Min kropps- och könsdysfori började i tidig ålder. Jag “ville vara pojke”, jag ville få vara som pojkarna, få leva som pojkarna. När jag kom i puberteten klädde jag mig i pösiga kläder för att dölja mina bröst och former. Jag hatade dem, föraktade dem; jag hatade att mäns blickar började sexualisera mig, jag hatade att min kropp började bli främmande för mig och sticka ut som en kvinnokropp, och att den gjorde saker utom min kontroll, som att blöda en gång i månaden. Jag hatade att män försökte ta på mig, att gubbar tittade på mina bröst och rumpa istället för mitt ansikte. Jag hatade att förknippas med det jag hade fått lära mig hörde flickor till, kvinnor till - femininitet, svaghet, att vara objekt, att vara en ytlig, nippertippig flamsmaja som ingen tog seriöst. Jag ville tas på allvar. Jag ville vara man.

Transideologin sade till mig: ja, precis. Flickor och kvinnor är svaga, feminina, ytliga. Deras kroppar är sexualobjekt och prydnader för män att tillfredsställa sina blickar med. Kvinnor måste klä sig i klänning och sminka sig och behaga män. Om du inte trivs med det? Om du vill vara stark och framåt och ha pondus och slippa bry dig om ditt utseende? Då är du såklart man eller icke-binär. Identifiera dig som kille istället så löser sig allt. Äntligen har du brutit könsnormen! Äntligen har du klivit ur könsbinärens box!

Och jag gick på det ett tag. Hur kan man göra annat när man har fått lära sig att patriarkatets könsnormer är naturliga, riktiga, och sedan får en sådan enkel och till synes självklar lösning av en stark ideologi på frammarsch, en lösning som liksom makes sense i det sammanhang du lever i? Som liten hade man blivit kallad “pojkflicka” och “tomboy” - det här var bara ett logiskt steg till på den vägen. Varje gång en radikalfeminist, en så kallad “TERF”, försökte ta sig in i mitt liv med sina avvikande idéer stod andra transaktivister där och jagade bort henne. “De har blod på sina händer!”. “De hatar oss!”. “De vill förstärka könsnormerna!”. “De förnekar oss vår existens!”. Det blev självklart att inte lyssna, att inte försöka förstå.

Men så ramlade jag över en blogg där en kvinna skrev om sitt självhat, om hur hon hade lärt sig att förakta sin kvinnliga kropp och att förknippa att vara kvinna med en mängd föraktansvärda egenskaper. Hon analyserade patriarkala könsnormer och visade hur de är konstruktioner som syftar till att forma kvinnor till underkuvade objekt lätta att förtrycka och män till dominanta subjekt som upprätthåller och gynnas av förtrycket, och hur biologiskt kön faktiskt bara är en fysisk verklighet som vi använder begreppen “kvinna” och “man” precis som “hona” och “hane” för att beskriva och definiera. Framför allt visade hon mig hur medvetet det är: vi ska tro att könsnormer är inneboende, vi ska tro att vi måste byta kön om vi avviker från dem, så att vi inte kommer på idén att krossa dessa förtryckande könsnormer som upprätthåller patriarkatet och förtrycket mot kvinnor - det vill säga biologiska kvinnor, riktiga kvinnor. Kvinnor som jag, hur mycket jag än ville förneka det för att jag skämdes. Hon visade hur män aldrig kan bli kvinnor och kvinnor aldrig kan bli män - en förbjuden tanke i den värld jag levde i - men att radikalfeminister faktiskt inte sa det för att vara elaka eller förtryckande, utan att det helt enkelt bara är ett annat sätt att förstå det hela på: ett sätt som förespråkar att inte bekräfta självhatet och förvirringen och acceptera könsnormerna som får oss att tro att vi egentligen är ett annat kön, utan att istället behandla, bemöta, arbeta med vår kroppsbild och motarbeta könsnormerna så att en flicka eller kvinna kan vara precis som hon vill och är utan att känna sig begränsad eller tvingad av patriarkala normer.

Jag kommer förmodligen alltid lida av kropps- och könsdysfori på något sätt, och behöva arbeta med det, även om det redan har blivit mycket mildare sedan jag insåg att jag inte behöver hata kvinnor och kvinnoskapet och att det dessutom finns en massa obehagliga människor som vinner på att jag hatar mig själv och tror att jag behöver mediciner och kroppsliga förändringar för att må bra (människor som jag gärna gör uppror mot!). Och jag är så fruktansvärt glad att jag inte gav efter, gav upp, och accepterade att samhällets förtryckande normer och mitt egen dåliga mående hade rätt. Att jag insåg att det inte är jag som är fel och därför behöver förändras - utan samhället som vi lever i. Jag är så glad att det fanns kvinnor där när jag behövde det som fortsatte säga sanningen trots hot och hat, och gav mig redskap för att sluta hata mig själv och sluta låta andra människor bekräfta det hatet.

Radikalfeminismens kritik mot transideologin är inte förtryck, fobi eller avsky mot personer som lider av dysfori: det är ett erbjudande om en annan väg, en annan analys, ett annat sätt att förstå våra erfarenheter; en lösning, som kanske är svårare och mer utmanande än transideologins, men som i min erfarenhet och många kvinnors erfarenhet leder till mycket större frihet. Ska jag ge ett råd till unga tjejer och killar i min situation så är det detta: lyssna på dem, ge dem en chans. De där “TERFsen” vill er inte illa.

Trending Blogs

Recently Viewed Blogs

KVINNOSAKEN