- Jules Vaughn
Like or reblog the post.
Credits eujessebarreto âĄ
Today's Document
No title available
đȘŒ
Aqua Utopiaïœæ”·ăźćșă§èšæ¶ă玥ă
occasionally subtle

if i look back, i am lost
RMH

blake kathryn

No title available
Stranger Things
The Bowery Presents
Mike Driver
Cosmic Funnies

Product Placement
2025 on Tumblr: Trends That Defined the Year

No title available
official daine visual archive

⣠Chile in a Photography âŁ
Cosimo Galluzzi

Discoholic đȘ©
seen from United States
seen from India

seen from Malaysia

seen from United States

seen from United States
seen from United States

seen from Argentina
seen from Saudi Arabia

seen from Malaysia

seen from United States

seen from United States
seen from United States

seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from United States
@lindaskugge
- Jules Vaughn
Like or reblog the post.
Credits eujessebarreto âĄ
Att vara vÀn med en katt Àr lite som att vara vÀn med en utomjording.
Fleabag S01E04
đ§ĄHelene Billgren
Ny besatthet.
Krönika i Icakuriren
Kaos, kris, katharsis, katastrof, kamp, kÀnslor, konst, kultur, kabal (komplott) och kÀrlek.
SÄ beskriver poeten Katarina Frostenson sjÀlv bÄde sin bok, K, och tiden för den stora krisen i Svenska Akademien.
Men efter att ha lĂ€st boken finner jag ytterligare en liknelse â som ocksĂ„ börjar pĂ„ K â nĂ€mligen drottning Kristina. Om man ska sammanfatta drottning Kristina i en enda mening blir det: En drottning med en grandios sjĂ€lvbild som menade att hon bara svarade inför Gud.
Och ska man sammanfatta Katarina Frostenson, sÄ som hon sjÀlv vÀljer att framstÀlla sig i sin bok sÄ Àr det megalomani, sÄ kraftig att det Àr oerhört svÄrt att lÀsa hennes bok utan att bli generad.
PĂ„ fullaste allvar skriver hon: âJag, poet Frostenson sen fyrtio Ă„r, av författaren Erik Beckman en gĂ„ng kallad för âdiktens drottningâ: uttrycket har upprepats. Som invaldes i Svenska Akademien vid trettionio Ă„rs Ă„lder.â
Katarina Frostenson skriver i K att hon har svĂ„rt för handlingar, att hon aldrig förstĂ„r vad böcker eller filmer handlar om. Men hennes egen bok har en tydlig handling, den handlar om Katarina (som enligt henne betyder âden renaâ) som ser sig som Drottningen av poesi och de sköna konsterna och som stĂ„r över Svea rikes lag, och som nu utsatts för ett enormt, oförlĂ„tligt svek.
âVi ska visa dem!â Ă€r bokens Ă„terkommande mantra. Vad, undrar man. Att maken Ă€r oskyldigt dömd för vĂ„ldtĂ€kt? GĂ„ng pĂ„ gĂ„ng menar hon att alla ska be om förlĂ„telse.
Men sjÀlv behöver hon inte be nÄgon om förlÄtelse för varken hon eller maken har gjort nÄgot fel, utan tvÀrtom befinner sig i en rÀttslöshet som Àr oschysst.
Till slut kan hon tĂ€nka sig att be om förlĂ„telse för en sak, nĂ€mligen den stora Avunden hon orsakat hos sina undersĂ„tar. UndersĂ„tarna vars enda agenda Ă€r att destabilisera, att ta makten, att inta hennes plats i Akademien. âAtt byta regim.â
Hon skriver att konstkritikern Ulf Linde en gĂ„ng sa: âKatarina, jag har kommit pĂ„ en sak. Det Ă€r du som Ă€r Akademien. Du Ă€r den Visa.â
Men nu finns det, menar Frostenson, ingen Akademi kvar eftersom hon sjÀlv, den visa och rena Drottningen, inte finns kvar och som likt Strindberg, Almqvist, Swedenborg och Bergman tvingats till landsflykt.
I Paris sÀtter hon pÄ sig sitt armband med karneolen, en röd sten som pÄminner om ett nypon. En sÄdan som drottning Kristina hade i sitt vapen, som skulle skydda henne mot ondska.
Frostenson vandrar, likt en drottning av Guds nĂ„de, lĂ€ngs Seine. Hon menar att hon sjĂ€lv befinner sig utanför alla lagar och citerar Einstein: âHon som faller befinner sig utan för alla lagar eftersom hon i fallet inte upplever nĂ„gon gravitation.â Hon drömmer om 68-rörelsen dĂ€r mĂ€n och kvinnor gick gemensam front, till skillnad mot nu nĂ€r allt tycks handla om âseparation mellan könenâ. Hon Ă€r tvĂ€rsĂ€ker pĂ„ att hon och maken kommer att fĂ„ upprĂ€ttelse med tiden.
Men det Àr nya tider nu. De gamla kommer aldrig Äter.
Ser fram emot att fĂ„ intervjua den hĂ€r författaren som tĂ€nker âvĂ„ga vara sann och strĂ„la av kraft den tid som Ă„terstĂ„râ.
It was very easy to disappear.
The panic of altruism: sadness rests inside the body, always, nascent like the inflammation of a chronic disease.
Weil was driven by a panic of altruism, an empathy so absolute she couldn't separate the suffering that she witnessed from her own.
Simone Weil was the most radical philosopher of sadness.