- Jules Vaughn
Like or reblog the post.
Credits eujessebarreto ♡
One Nice Bug Per Day
Lint Roller? I Barely Know Her

pixel skylines
Peter Solarz
DEAR READER
Stranger Things
hello vonnie
$LAYYYTER

@theartofmadeline

No title available

❣ Chile in a Photography ❣
2025 on Tumblr: Trends That Defined the Year
Game of Thrones Daily

Origami Around
Jules of Nature

JVL

blake kathryn

izzy's playlists!
I'd rather be in outer space 🛸
Sade Olutola
seen from Belgium

seen from Türkiye
seen from Australia

seen from Malaysia

seen from Malaysia
seen from United States
seen from United States

seen from United Kingdom
seen from Türkiye
seen from United States
seen from United States

seen from Malaysia
seen from United Kingdom

seen from Malaysia
seen from Thailand
seen from United Kingdom

seen from Malaysia
seen from Türkiye
seen from United States
seen from United States
@lindaskugge
- Jules Vaughn
Like or reblog the post.
Credits eujessebarreto ♡
Att vara vän med en katt är lite som att vara vän med en utomjording.
Fleabag S01E04
🧡Helene Billgren
Ny besatthet.
Krönika i Icakuriren
Kaos, kris, katharsis, katastrof, kamp, känslor, konst, kultur, kabal (komplott) och kärlek.
Så beskriver poeten Katarina Frostenson själv både sin bok, K, och tiden för den stora krisen i Svenska Akademien.
Men efter att ha läst boken finner jag ytterligare en liknelse – som också börjar på K – nämligen drottning Kristina. Om man ska sammanfatta drottning Kristina i en enda mening blir det: En drottning med en grandios självbild som menade att hon bara svarade inför Gud.
Och ska man sammanfatta Katarina Frostenson, så som hon själv väljer att framställa sig i sin bok så är det megalomani, så kraftig att det är oerhört svårt att läsa hennes bok utan att bli generad.
På fullaste allvar skriver hon: ”Jag, poet Frostenson sen fyrtio år, av författaren Erik Beckman en gång kallad för ’diktens drottning’: uttrycket har upprepats. Som invaldes i Svenska Akademien vid trettionio års ålder.”
Katarina Frostenson skriver i K att hon har svårt för handlingar, att hon aldrig förstår vad böcker eller filmer handlar om. Men hennes egen bok har en tydlig handling, den handlar om Katarina (som enligt henne betyder ”den rena”) som ser sig som Drottningen av poesi och de sköna konsterna och som står över Svea rikes lag, och som nu utsatts för ett enormt, oförlåtligt svek.
”Vi ska visa dem!” är bokens återkommande mantra. Vad, undrar man. Att maken är oskyldigt dömd för våldtäkt? Gång på gång menar hon att alla ska be om förlåtelse.
Men själv behöver hon inte be någon om förlåtelse för varken hon eller maken har gjort något fel, utan tvärtom befinner sig i en rättslöshet som är oschysst.
Till slut kan hon tänka sig att be om förlåtelse för en sak, nämligen den stora Avunden hon orsakat hos sina undersåtar. Undersåtarna vars enda agenda är att destabilisera, att ta makten, att inta hennes plats i Akademien. ”Att byta regim.”
Hon skriver att konstkritikern Ulf Linde en gång sa: ”Katarina, jag har kommit på en sak. Det är du som är Akademien. Du är den Visa.”
Men nu finns det, menar Frostenson, ingen Akademi kvar eftersom hon själv, den visa och rena Drottningen, inte finns kvar och som likt Strindberg, Almqvist, Swedenborg och Bergman tvingats till landsflykt.
I Paris sätter hon på sig sitt armband med karneolen, en röd sten som påminner om ett nypon. En sådan som drottning Kristina hade i sitt vapen, som skulle skydda henne mot ondska.
Frostenson vandrar, likt en drottning av Guds nåde, längs Seine. Hon menar att hon själv befinner sig utanför alla lagar och citerar Einstein: ”Hon som faller befinner sig utan för alla lagar eftersom hon i fallet inte upplever någon gravitation.” Hon drömmer om 68-rörelsen där män och kvinnor gick gemensam front, till skillnad mot nu när allt tycks handla om ”separation mellan könen”. Hon är tvärsäker på att hon och maken kommer att få upprättelse med tiden.
Men det är nya tider nu. De gamla kommer aldrig åter.
Ser fram emot att få intervjua den här författaren som tänker ”våga vara sann och stråla av kraft den tid som återstår”.
It was very easy to disappear.
The panic of altruism: sadness rests inside the body, always, nascent like the inflammation of a chronic disease.
Weil was driven by a panic of altruism, an empathy so absolute she couldn't separate the suffering that she witnessed from her own.
Simone Weil was the most radical philosopher of sadness.