Ni vet när det känns som att man har allt men det försvinner igen lika snabbt? Man är på toppen av världen i en sekund, men i nästa är man där igen, bland alla tusen spillror av det som höll en uppe. Det behöver inte ens hända något däremellan. Det är som att det är för bra, någonting säger ifrån, man intalar sig själv att man inte förtjänar det. Ah, åt helvete med den känslan! Varför kan det inte få kännas helt jävla fantastiskt i mer än en kort liten stund?
(via skrivandet)















