[otsoharju-blog]

[otsoharju-blog]

RENT OCH ORENT Just nu är inte världens bästa tid att vara i Delhi. Solen skiner nog där någonstans, men bakom ett töcken av rök. Trots att försöket med att tvinga bilar med jämna respektive udda registerplåtar att trafikera under alternerande dagar har hållit på sedan årsskiftet ligger smogen tung över staden. Ett kort besök till Bangalore, annars känd för sina eviga trafikstockningar, känns nu som en kurortssemester. Hur effektivt den nya lagen i Delhi de facto övervakas kan kollas genom ett summariskt besök till något gathörn – registerplåtarna följer ingen heltalsparitet. Mängden bilar på vägarna tycks nog ha sjunkit något, men alla VIP:s, motorcyklar, ensamma kvinnor och en mängd andra kategorier är självklart befriade från den besvärliga förpliktelsen, vilket lett till en del intressant taktikering bland pendlarna.

Medelklassen knorrar trots att det (som det påpekats) är första gången i stadens historia som den ombeds göra något för allmänhetens väl. Men inte ens medelklassen kan denna gång fullt undgå att plågas av röken, trots att småpartiklar som så mycket annat är en klassfråga. Likväl är det oklart till vilken grad det är bilisternas fel att det fina dammet tränger in överallt med sin luddiga obehaglighet, att huvudet bultar och tänderna knastrar av den blysmakande mikrosanden, och att Delhi med sina tusentals annars så vackra träd nu är en deprimerande grå vålnad. Man kanske borde skylla på fabrikerna utanför stadsgränserna, på bönder som någonstans i den punjabska periferin bränner sina åkrar, eller på människor som eldar med kol. Överlag är det inte så lite överoptimistiskt att tänka sig att lokala korttidslösningar på riktigt kunde bita på ett problem som förorsakats av årtionden av ohämmade utsläpp över hela det extremt tätbefolkade Nordindien. Man kan främst vänta på våren och hoppas på att vinden blåser bort problemen tills nästa vinter.

Delhi är nu officiellt smutsigare än Beijing, men ironiskt eller kanske lämpligt nog är jag egentligen här för att tala med människor om att städa. För om det så är ovanligt förorenat utomhus är det propra medelklasshemmet lika välpolerat som alltid. Att indier tvättar sina golv varje dag (!) förklaras dels av mängden damm, dels av kulturella standarder. För dem som har råd förklaras det delvis också av att någon annan gör jobbet för en. Som sociologerna Raka Ray och Seemin Qayum säger i sin bok Cultures of Servitude, finns det få saker som är lika gemensamt identitesskapande för alla nivåer av indisk medelklass som den ständigt närvarande städerskan. På grund av smogen jobbar hon just nu extra hårt.

”Medelklass” är som begrepp välkänt för sin oformlighet: det kan användas för människor vars tillgångar till diverse former av kapital sinsemellan är väldigt olika. Dessutom vinner medelklasserna själv på att försöka undgå klassificering och såtillvida ses som icke-oppositionell, icke-ideologisk och som den sociopolitiskt vettiga medelvägen. Samhällsvetare från Gramsci till Bourdieu till dagens indiska sociologer har varit måna om att påpeka just detta: att medelklassen har makt att definiera sina egna intressen som korrekta och neutrala. Detta sker i tusentals upprepade utlåtanden och kodifierade handlingar. För att förstå vad medelklass egentligen innebär är det intressantare att undersöka hur status uttrycks i vardagen, i stället för att försöka rita ut skarpa materiella gränser. Mellan olika medelklassnivåer finns självklart en egen vidare logik, och ibland uppstår bittra konflikter om saker som sexualmoral och religion, men städerskan är något alla har gemensamt.

Organiseringen av hushållsarbetet är i Indien central och klart polariserad klasspraktik. Att i Medelklassindien städa själv är en anomali som ofta måste berättigas genom att vädja till extraordinära renlighetkrav, slarvigt studentliv eller specifik politisk övertygelse. Eller rättare sagt måste det att som medelklasskvinna städa själv berättigas, eftersom de allra flesta män är suveränt oberörda av det hela. Att sköta hemmet är, oberoende av klass, kvinnans roll i Indien. Om hon har pengar kan hon betala någon annan att göra jobbet för henne, så länge hon ser till att det görs. Att mannen skulle bry sig har i de flesta hushåll hittills varit en närmast skrattretande tanke.

Hemarbete är en av de mest klassiska centrala feministiska frågorna, i synnerhet för vänsterfalangen. Det är den oheliga sammanslutningen av patriarkatet och kapitalismen, en enorm börda och ett slagfält för kvinnor världen runt. Men i Indien kompliceras klassiska analyser av obetalt reproduktivt arbete. När användningen av billig arbetskraft i hemmet är fullt sanktionerat av samhället läggs en ytterligare nivå till den redan invecklade frågan. Det är inte längre enbart en fråga om kvinna-mot-man-mot-systemet-mot-kvinna utan också om i vilka situationer klass och familj är viktigare eller mera användbara än att ifrågasätta patriarkatet.

Under de kommande månaderna kommer jag att intervjua ett dussintal unga, feministiska, vänstersinnade medelklasskvinnor i Delhi om deras relation till hushållsarbete och -arbetare. Frågan gäller vad hushållshjälp betyder för dem och om denna progressiva grupp kan säga sig se någon förändring i köns- och klassrelationerna utskissade ovan. Än så länge är det oklart åt vilket håll det lutar, men klart är att det ”nya Indien”, där kvinnor tar plats som aldrig förr och står för det mesta goda i landet, inte kan förstås utan att förstå betydelsen av de städerskor, kokerskor, barnskötare och andra som möjliggjort att medelklasskvinnorna kunnat ta för sig.

De sistnämnda kämpar självklart också, hårdare än de flesta, mot lokala och globala system som inte vill se bruna kvinnor lyckas utanför hemmet. Att anlita hemhjälp behöver inte heller nödvändigtvis vara kategoriskt fel. Men vi måste fråga oss vad det innebär att kringgå kampen mot patriarkatet genom att skyffla det reproduktiva arbetet över till någon annan som å sin sida antas städa både hos herrskapet och hemma hos sig själv. Vad är det som gör att vi antar att vissa inte kan sköta flera jobb (män i allmänhet, vissa medelklasskvinnor) medan andra förväntas göra det och mycket mera (arbetarklasskvinnor)? Uråldriga frågor men oändligt relevanta i dagens Indien, där nyliberalism och kvinnans frigörelse påstås gå hand i hand.

Det finns en politisk läxa att lära sig här. Vi har en tendens att se på förtryckta människor (i det här fallet den indiska medelklasskvinnan) som antingen offer eller heroiska motståndskämpar. Om vi är smarta ser vi dem som lite av bägge två. Men vi är alla, oberoende av vad vi genomlider, även något tredje och potentiellt obekvämt: förövare. Det hela låter så dramatiskt att vi gärna glömmer det och därför skapar ohållbara helgonbilder. På så sätt döljer vi de orättvisor vi själva är med om att skapa,  och bestämmer människors värde på basen av deras fläckfrihet. Att något sedan visar sig strida mot detta ideal tolkas som en underminering av hela personen eller gruppen i fråga. Det är ett ohållbart och farligt tankesätt, som enbart hjälper till att skjuta oss själva i benet. Politiska ideal borde aldrig bestå av en checklista av absoluta punkter utan av ett konstant arbete mot ett evigt undflyende bättre. Att vi betalar någon för att hålla smogen ute är inte världens undergång, men vi måste kunna se oss själva i spegeln medan vi gör det.

[otsoharju-blog]

SLUMPOLITIK En av de mer absurda saker man kan se i Delhi är en uttråkad arbetarklassman på promenad med en överviktig labrador. Rika indier promenerar sällan, förutom i specifika parker, vare sig de har hund eller inte. Icke-rika indier äger å sin sida sällan rashundar. “Min familj brukade anställa en man på heltid bara för att hämta posten och gå ut med hunden”, berättade en kompis. Oftast är mannen med hunden ändå kanske mest portvakt eller chaufför, alternativt freelancande dogwalker för ett antal familjer. I det senare fallet rastar han troligtvis flera hundar på samma gång. Labradorer är överrepresenterade; taxar, corgin och cockerspanielar är också populära. Alla är övergödda och plågade av värmen. Med tungan ute rullar de på, eller så halvsläpas de av mannen med kopplet, förbi kvarterets konfunderade gathundar. Om han inte bor i finfolkets betjäntkvarter, bor mannen ofta i slummen runt hörnet.

Delhi har idag över 25 miljoner invånare; år 2030 lär det vara närmare 40. Migrationen till storstäderna är inte enbart mer intensiv utan även kvalitativt annorlunda än urbaniseringen annanstans i landet. I huvudstaden finns ingen tillverkningsindustri, utan det är mängden människor som i sig själv skapar jobben. Stadens rika utlokaliserar inte enbart hundrastningen, utan största delen av hushållssysslorna. Om de lägre klasserna skulle försvinna skulle medelklasslivet upphöra inom tio minuter. Tillgången till billig arbetskraft baserar sig på tillgången till billigt boende, på det som brukar kallas slum. Medelklassen både bidrar till att skapa slummen och är beroende av den, men vill ändå inte erkänna den. Trots att man kräver billiga arbetare, vill man inte att deras liv ska synas. Istället lobbar många aktivt för att tvångsförflytta de människor man själv bjudit in.

På sistone har jag försökt förstå systemet bakom demoleringen av slummar i dagens Delhi. Vad som gör situationen speciell är att orderna att rasera inofficiella kvarter oftast inte kommit från staten, stadsförvaltningen eller byggnadskontoret, utan från domstolar som tagit beslut på basen av klagomål från ”offentligheten”. Tittar man närmare på vem det är som står bakom klagomålen, visar det sig vara så kallade residents’ welfare associations, alltså en slags stadsdelsföreningar som driver privilegierade bostadsområdens intressen. Enligt dessa föreningar gör slummarna livet surt för alla andra, och hindrar Delhi från att bli en stad i ”världsklass”.

Juridiskt baserar sig det hela på en mekanism som i tiderna skapades för att erbjuda mindre bemedlade en möjlighet att söka rättvisa utan att behöva ha pengar till en jurist. Public interest litigations är fall som högsta domstolen själv driver vidare, efter att någon påpekat att ett eller annat kan anses gå emot allmänhetens intresse. Domstolen står själv för undersökningen och andra relaterade kostnader, och vanliga dödliga behöver således inte genomlida den dyra och extremt tidskrävande juridiska processen. Som många andra saker i Indien var det hela en fin idé som idag kommit att gå tvärt emot sitt ursprungliga syfte. I stället för att skydda fattigare människor används mekanismen nu för att driva dem från sina hem.

Finlands befolkning är betydligt mindre än mängden sluminvånare i Delhi. För att dessa miljoner människor ska kunna ses som ett hot mot ”allmänhetens” intresse, måste fattigare bostadsområden diskursivt konstrueras som farliga. I stadsdelsföreningarnas klagomål, i domstolsbesluten och i medelklassmedier presenteras de fattiga idag antingen som per definition korrumperade av sin omgivning, eller så ses omgivningen som en reflektion av invånarnas moraliska och biologiska förfall. Att bo i ett hus byggt av vad som råkat finnas till hands gör dig enligt detta tänkande till en vektor för sjukdomar, våld, förtryck och all slags smuts. Oberoende av hur lite du konsumerar eller om du har rinnande vatten i ditt hus ses du som orsaken till att Delhi svämmar över av sopor och obehandlat avloppsvatten. Och som reaktionen på den ökända gruppvåldtäkten år 2012 visade, är du i många ”progressiva” medelklassögon även högst antagligen våldtäktsman. Hederliga barn kan inte leka på gatan för att dina barn är där.

Statistik från Pew Research Center visar att 95 procent av indierna tjänar under 300 dollar i månaden (cirka 9 euro om dagen). Av dessa tjänar de flesta rejält under denna redan i sig låga gräns för  “medelinkomst” (med 300 dollar kommer man inte väldigt långt i en stad som Delhi). Allra högst kan alltså fem procent av landet tänkas ha tillgång till den typ av livsstil som reklamer i engelskspråkiga medier visualiserat som ”medelklass”. Hur kan en så liten minoritet ha fått ensamrätt på definitionen av vad som anses vara gott för allmänheten?

Ett annat aktuellt forskningsresultat kan kanske hjälpa oss förstå. För jämför man procenten från Pew med kartläggningen av indiers uppfattning av sin egen klasstatus, utförd av centret för Indienstudier vid University of Pennsylvania, börjar man ana hur framgångsrikt pr-projektet ”det indiska tillväxtmiraklet” de facto har varit. Hälften av dem som svarade, oberoende av om de bodde i en by eller i Bombay och oberoende av hur mycket de tjänade, uppfattade sig själva som någon typ av medelklass. Femtio procent jämfört med fem. Minst nio av tio inbillar sig.

Ofta när vi tänker på så kallad ekonomisk utveckling fokuserar vi enbart på vad de fattiga ska göra för att komma upp i livet. Vi glömmer att det hela är en kamp där att hindra den enas frammarsch står i den andras intresse. Att få dem vi förtrycker tro sig redan vara vinnare är ett effektivt sätt att göra detta.

Efter den globala recessionen har det blivit populärt att tala om problemet med de superrika, vilket i sig förstås är bra. Att några män äger hälften av jorden är väl det klart största problemet. Men lika intressant är att de flesta av oss aktar sig noga för att tala illa om medelklassen. Tvärtom framställs denna fortfarande som den vettigaste och mest moraliska av alla klasser, i Indien mer än annanstans. Idag inser vi att storföretag och deras ägare lever på att förtrycka andra, men ser sällan på oss själva. I Delhi märker man hur även medelklassen lever på att hålla andra fattiga, samtidigt som den jobbar hårt med att förtränga det. Det är medelklassen själv som ser till att Delhi aldrig kan bli ”världsklass”.

[somethingabsolutelywrong-blog]

[otsoharju-blog]

Meghalaya 2015

[otsoharju-blog]

ALLT KOMMER FRÅN INDIEN Alltså jag skämtar inte: precis allt har tydligen egentligen sitt ursprung i Indien. Bilar, konstbefruktning, kyssar och intersexualitet är bara början. Eller åtminstone kommer någon i Indien att påstå det, och många fler att tro på det, det kan jag garantera. Det är så debatten i landet fungerar år 2014.

Egentligen handlar det ju om avigsidan av en bekant slant. Den vanligare och mindre intressanta delen är hur allt som upplevs som icke-önskvärt påstås ligga utanför indisk kultur. Här skiljer sig Indien knappast mycket från Finland eller något annat land. Men det är den andra sidan som är roligare – hur det som anses vara önskvärt snabbt inkorporeras i vad som anses indiskt.

Helst skall fenomenets påstådda ursprung påvisas vara möjligast gammalt, och pluspoäng får man om det går att koppla till någon av hinduismens skrifter eller något valfritt monument. Att guden Ganesha har ett elefanthuvud är ett bevis för att de första plastikkirurgerna var indiska. Att templet i Khajuraho är prytt med explicit sexuella statyer är bevis för att ”indisk” kultur egentligen brukade vara sexuellt frigjord.

I debatt efter debatt, vad det än handlar om, kommer någon att komma med ett argument för eller emot ämnets ”indiskhet”, som om det vore ett nödvändigt argument inte bara för sakens moraliska status utan även för dess sanningshalt och användbarhet. Man bryr sig inte ett skvatt om att någon all-indisk kulturidentitet inte har funnits förrän långt efter att britterna råkade dra gränserna, eller i att hinduismen som organiserad religion är ett väldigt modernt påfund. Man extrapolerar fritt bakåt i tiden.

Inom högerkretsar är ju detta inget nytt: sanskrit lär vara världens bästa språk, platser som byggts av britter har döpts om med ”ursprungliga” indiska namn, icke-hinduistiska adivasis har tillskrivits en hinduistisk förhistoria och så vidare. Och vänstern har ju kanske inte varit så mycket sämre: tänkare som Ranajit Guha skrev en subaltern historia som enligt andra (läs: Vivek Chibber) handlade mera om att skapa en indisk särställning än att försöka vara sanningsenlig.

På många sätt är ju allt detta vardagsmat världen över, var som helst där ett land behöver en egoboost. Det är ju känt att nationalism och politiska rörelser överlag fungerar genom att skapa påhittade gemenskaper och en rekonstruerad symboliskt ärorik historia. Både hindunationalisterna och antiimperialisterna har läst sin Benedict Anderson noga. Det intressanta är dock att fenomenet bara tycks bli starkare, trots 67 år av självständighet och en allt viktigare global ställning. Man kunde ju tänka sig att en etablerad ställning i världen skulle minska behovet av att hävda sig. Detta tycks dock inte vara fallet – istället får man i den allmänna debatten nu tampas med något slags kombination av postkolonial osäkerhet och nyfunnen stormaktshybris. Allra intressantast är att detta argumentationssätt kommit att accepteras som hård valuta även bland många unga progressiva.

De senaste månaderna har i synnerhet två diskussioner fått rätt komiska drag: den om hinduism och vetenskap, och den om det är okej eller inte att kyssas på offentlig plats. Premiärminister Narendra Modi har länge varit en anhängare av en speciell typ av synkretistisk businesshinduism. Till saken tycks höra att vara mycket strikt hindu, men samtidigt väldigt begåvad på att inkorporera lämpliga tillägg när sådana behövs. Då Modis politiska image är industri- och teknologivänlig, kan inte hans religion vara annorlunda. Vad som behövs då är en pragmatisk tolkning av hinduistiska myter i termer av modern vetenskap – ett fantastisk hopkok som gör att både religionen och vetenskapen förlorar.

Redan då han var Gujarats delstatsminister brukade Modi skriva förordet till alternativa skolböcker som fritt kombinerade myt och vetenskap. Så det är inget konstigt med att han nu som landets ledarepåstår att guden Rama hade ett flygplan eller att Mahabharata bland annat beskriver tidig genteknologi. Visst kan det verka lite knäppt, ungefär som att mormonerna påstår att Jesus besökte USA eller att Turkiets president Erdogan påstår att muslimerna upptäckte den amerikanska kontinenten före Kolumbus, men om man tänker på vilka mål hans bakgrundstrupper vill nå så är det bara vettig politik. Man vill måla bilden av hinduismen som en samtidigt uråldrig och framåtsträvande – och framförallt sammanhängande – lära som kan genomsyra alla aspekter av livet.   

Där många både i Indien och internationellt gjort sig lustiga över Modis religiösa taktikerande, har  en annan aspekt av detta inte omtalats: att den progressiva sidan använder liknande strategier. Man skulle ju vilja tro att intet skulle intressera de unga progressiva mindre än om något är ”indiskt” eller inte. Att bry sig om ”autentisk kultur” är det samma som fascism, det borde väl alla veta vid det här laget. Och det gör ju nog många i Indien. Ändå märker man att behovet att tala i termer om vad som härstammar varifrån finns även hos dem.

En av de mest positiva sakerna som hänt i landet i november är de så kallade ”Kiss of Love”-demonstrationerna. Det handlar om ungdomar som samlats för att kyssas offentligt, för att därigenom protestera mot landets extrema avsmak för par som visar ömhet offentligt. Det hela började i Kochi i söder, och spred sig sedan via universitet i Hyderabad och Mumbai till Delhi i norr. De flesta på den ens lite mera progressiva sidan har stött rörelsen, fast vissa äldre feminister har kallat den elitistisk.

Men då det i dag i hela Indien finns ungefär två ställen där man kan kyssas offentligt utan att få stryk av moralpolisen, har även motreaktionerna varit hårda. Och det första motargumentet var självfallet att det inte hör till indisk kultur att vara alltför närgången i offentliga rum, och att sådana västerländska nymodigheter inte bör tillåtas. (En bisarr detalj var ett gäng självutnämnda hipsters i Kochi som försökte visa att det går att vara cool och traditionell på samma gång – ungefär lite som det amerikanska antisexbandet Jonas Brothers.)

Då man tusen gånger hört någon hänvisa till Kama Sutra eller Khajuraho i en polemik mot dagens sexuella förtryck, borde man väl inte ha blivit överraskad då de progressiva hastigt tog till samma argumentationsmönster som motståndarna: ”Att kyssas är en indisk uppfinning”, stod det först i en nyhetsrubrik, senare i många fler.

För att lyckas politiskt i dagens Indien måste du få människorna att tro på att vad du vill åstadkomma egentligen alltid har varit en del av den ”indiska” kulturen.

[otsoharju-blog]

http://crocodileinwatertigeronland.tumblr.com/  https://www.facebook.com/crocodileinwatertigeronland http://ydinlehti.fi/numero-2014-3/krokotiilin-kidasta-tiikerin-hampaisiin/

[otsoharju-blog]

I Ny Tids sommarnummer skrev jag om bland annat den europeiska handelspolitikens sockerimperialism och det problematiska förhållandet mellan sockerbönder i Finland, EU och det globala syd. Läs hela temanumret här: http://www.nytid.fi/wp-content/uploads/socker.pdf

[somethingabsolutelywrong-blog]

[otsoharju-blog]

Nära Chandni Chowk. Delhi 2013.

[otsoharju-blog]

LOK SABHA Det är dags igen för världens kanske största offentliga spektakel. Om en månade kommer Indiens 800 miljoner röstberättigade att välja medlemmarna i landets sextonde parlament. I landet som plågas av korruption och ineffektiv byråkrati ser det ut att bli seger för hindu-högerpartiet Bharatiya Janata Party (BJP) och premiärministerkandidaten Narendra Modi. De senaste månaderna har dock visat att oväntade förändringar kan ske även i det traditionellt partipolitiskt långsamma landet. Den sjunde april tar det hela ta fart, valet av de nya medlemmarna i det indiska underhuset Lok Sabha. Sedan tar det en och en halv månad före landet med 28 delstater, sju särskilda unionsterritorium och fler än 600 000 byar har tagit sig genom den demografiska strapatsen. Enligt valkommissionen kommer röstningen att ske i nio faser, och för första gången kan väljarna även rösta blankt. Senast den sista maj kommer Indien att ha ett nytt parlament. Det är ett missnöjt land som går till valurnorna, i ett val som i efterhand kommer att ses som något av epokgörande. Efter några BJP-ledda år kring millennieskiftet, vars ”India Shining” prisades av Wall Street Journal men skrotades av folket, har Sonia Gandhis och Manmohan Singhs United Progressive Alliance (UPA) lett Indien i två omgångar sedan 2004. Men den politiska trovärdigheten av frontens kärna, Indian National Congress (INC), har ätits upp från insidan av upprepade korruptionsskandaler, en svackande ekonomisk tillväxt (i tiderna drömde man om tio procent i året, nu är man under fem), en oklar politisk agenda (är man höger eller vänster) och en brist på populära gestalter i partiets kärntrupp. Premiärminister Singh är urgammal och avlägsen, medan Gandhi-Nehru släktens tronföljare, ”unga löftet” Rahul Gandhi – den 43-årige ordföranden för partiets ungdomsförbund – ses av många som en oartikulerad tölp. Osäkerheten syns i att INC valt att inte presentera någon premiärministerkandidat inför valet, fastän Rahul leder kampanjen. Kanske vill man minimera den personliga skammen som en förlust skulle föra med sig. I veckan sade Rahul Gandhi att det inte spelar någon roll ifall han blir premiärminister eller inte, vad som är viktigt är att människorna känner att de har en röst i landet. Samtidigt har han förnekat att INC skulle vara i underläge, och sagt att det nog kommer att bli ett UPA-III. Opinionsmätningarna som påstår något annat har han kallat ”ett skämt”. Finansminister P. Chidambarams (INC) utlåtanden har varit mera pessimistiska. Under det senaste året har en hög inflation kommit att tära på även den tidigare respekterade ministerns trovärdighet. Rupeens värde har fallit drastiskt och har kommit att hota såväl vanliga människors matsäkerhet, som de övre medelklassernas drömmar om att skicka sina barn till utländska universitet.  ”De minst produktiva fem åren i det indiska parlamentets historia”, kallade utvecklingsminister Shashi Tharoor (INC) nyligen UPA-II i en text för Project Syndicate. Oppositionen har skyllt på kongresspartiets korrupta ineffektivitet, medan den sittande regeringen har anklagat oppositionen för att konstant hindra reformer genom att medvetet fördröja parlamentets normala funktioner. 

BJP VINNER Parlamentsvalen i Indien är samtidigt världens största exercis i folkstyre, och en uppvisning av landets klassklyftor. Det är folket som väljer – röstningsprocenten i parlamentsvalen brukar ligga på kring 60 – men det är medelklassernas agenda som styr diskussionen. För att tilltala folket utlovas som alltid främst snabba punktlösningar, bl.a. gratis vatten och billig elektricitet. Hälften av Indiens befolkning är under 25 år. Mängden förstagångsväljare är enorm. Med tanke på Indiens framtid är detta både ett oerhört potential och en tickande bomb. Skolsystemet i landet är under all kritik och marknaden erbjuder endast den relativa gräddan jobb. Alla suktar efter snabb tillväxt. Snabba förbättringar är nödvändiga för att ta vara på den demografiska dividenden. Det splittrade indiska samhällsklimatet och pressen att lyckas gör att tiden inte är gynnsam för att några mera radikalt reformistiska rörelser skulle blomstra – förutom i undantagsfall, i situationer där temat är enkelt och vidare frågor förbises. Korruptionen på den högsta politiska nivån är ett av de få tema om vilket de flesta tycks enas om. Samtidigt lyser ett vidare ifrågasättande av ett hierarkiskt system baserat på personliga tjänster med sin frånvaro. För eliten handlar valet till stor del om investeringspolitik och skattelättnader. Utländsk direktinvestering är ett av de hetaste teman, vare sig det handlar om dagligvaruhandel eller försäkringar. De flesta väljare är väldigt desillusionerade på grund av den eviga korruptionen, som går från gatunivå till kabinettfiffel. I städerna, där Indiens agenda sätts, trots att fler än sju av tio indier bor på landsbygden, tror allt färre människor på statliga projekt, oberoende av deras klasställning eller politik. Även många av dem som tänker sig stå på de fattigastes sida menar att en aggressiv liberalisering av ekonomin är det enda som på kort sikt kan få någon förändring till stånd.  Allting tyder på att BJP kommer att gå hem med en storseger, större än den kring millenieskiftet, då A. B. Vajpayee lotsade in partiet till vad som kom att bli de hittills enda fulla fem åren som någon annan än INC styrt. Om inget oväntat händer, kommer Narendra Modi att vara Indiens nästa premiärminister. Detta trots hans hindunationalism och trots att hans högra hand och kampanjchef i vågskålsdelstaten Uttar Pradesh (UP), Amit Shah, just nu är anklagad för att vara inblandad i tre mord. Det är väldigt svårt för de som drömmer om ett sekulärt Indien att acceptera Modi, men samtidigt medger man att INC inte fått mycket till stånd. BJP lever på ”traditionella värden”, ekonomiskt liberalisering och på att profilera sig som ett hederligt alternativ. Modi är förenklaren, en Reagan för Indien. Världens elit är på hans sida. Gujarat-modellen har hyllats av rapporter världen över, trots att delstaten ligger långt från den indiska toppen vad som kommer till siffrorna för social utveckling. Han personifierar av den liberala utvecklingstanken, och människorna suktar efter enkla svar. Intressant nog är granndelstaten Maharashtras chefsminister Prithviraj Chavan (INC) stenhårt av åsikten att det de facto är hans delstat som är den egentliga ekonomiska framgångssagan. Det är tävlingen om de utlänska investeringar som gäller, och ofta är det svårt att ens våga drömma om andra alternativ än något av de två stora. En avvikande röst är Västbengals kontroversiella chefsminister Mamata Banerjee, som leder partiet Trinamool Congress. Enligt henne kommer BJP inte att komma till makten. Hon är kritiskt inställd även till INC och har yrkat på stadsunderstöd för partier, något som enligt henne skulle hjälpa nya aktörer att bryta de två jättepartiernas hegemoni. Andra säger att den indiska demokratin inte är mogen för statsunderstödda partier. Den likaså skandalomsusade Lalu Prasad Yadav, vars parti Rashtriya Janata Dal är synligt i Bihar och det indiska nordost, är en annan av de som åtminstone offentligt inte tror på Modi. Lalu har kritiserat Modis val att ställa upp i valkretsen i Varanasi, UP, istället för Gujarat, och kallat beslutet ”Modis politiska gravgård”. Frågan är troligtvis ändå främst hur mycket Modi kommer att vinna, och vem han måste samarbeta med. Högeralliansen National Democratic Alliance, vars kärna BJP är, har de senaste dagarna utvidgats. De mäktiga delstatsledarna och moderpartiets kandidater på delstatsnivå är i längden de verkliga trumfkorten.

DELSTATSPOLITIKEN

Delstatspolitiken i Indien har sedan åttiotalet varit extremt fixerad vid karismatiska personer, ofta med anknytning till demografiskt ledande (kast)grupperingar i området. Partier så som Bahujan Samaj Party i Uttar Pradesh och Telugu Desam Party i Andhra Pradesh har levt på att tilltala en viss grupp, definierad enligt kast eller någon variant av subnationalism. Förra året uppenbarade sig plötsligt ett nytt slags parti i huvudstaden, ett parti som varken talar i pseudoetniska termer eller lever på att skapa konflikter. Partiets agenda är simpel: få slut på korruptionen. Även Aam Aadmi Party (AAP, ”gemene mans parti”) kretsar kring dess ledare, men Arvind Kejriwal är inte den typiskt populistiska antipolitikern, à la filmstjärnorna som gjort politisk karriär i några av Indiens sydliga delstater. Kejriwal är en före detta skattetjänsteman, och blev känd tillsammans med antikorruptionsaktivisten Anna Hazare. En viktig merit är att Kejriwal varit med i kampen för att instifta en ombudsman för korruption, det s.k. Jan Lokpal-lagförslaget, sedan början.  Med den i vintriga Delhi typiska schalen runt huvudet och hål i tröjan bestämde sig Kejriwal att gå in i partipolitiken. Han är vältalig och direkt, retoriskt mera som Modi än Rahul. Han lever på att utstråla integritet, och budskapet går hem såväl i slummen som hos medelklassen. Förra december kom AAP att slå världen med häpnad och vinna delvalet i Delhi. Ut med Sheila Dikshit (INC) som styrt i huvudstaden sedan 1998, in med Kejriwal. Lika spektakulär som vinsten var den nya ministerns avgång 49 dagar senare, då han inte fick till stånd någon Jan Lokpal på stadsnivå. I stället gav sig partiet in på nationell politik.  Kejriwal har regelbundet själv deltagit i gatuprotester som en av mängden, vilket är relativt oerhört i Indien där avståndet mellan toppolitikerna och gatan är väldigt stort. Att partichefen är ute och slåss bland folket skapar alltså självklara rubriker, inte minst då han nyligen blev temporärt arresterad i Gujarat. En annan sak som väckt sympati i nationell media är att AAP, på grund av en begränsand kampanjbudget, har tagit till gatuteater och andra mindre vanliga kampanjmetoder för att sprida sitt budskap. AAP har attackerat bägge ledande partier. I Narendra Modis gard har man inte varit speciellt glada. Nyligen stämde en av BJP:s centrala gestalter, Nitin Gadkari, Kejriwal för att att den senare hade placerat den förre partiordföranden på AAP:s lista över de ”mest korrumperade”. Kejriwal har talat högljutt om Modis suspekt goda, men föga överraskande kontakter till Indiens ledande industrijättar, främst bröderna Ambanis Reliance. Bland annat hjälpte Modi Reliance Industries styrelseordförande in i det indiska överhuset Rajya Sabha, något som nu gynnat Kejriwal. BJP är även inblandat i en inte precis transparent försäljning av rättigheterna till gasfälten i havet utanför Modis hemstat Gujarat. Enligt Kejriwal är mängden pengar som försvunnit till oklara företag t.o.m större än i den så kallade 2G-skandalen för några år sedan – en av inte bara Indiens utan världens största politiska skandaler – då det gällde försäljningen av spektrumsrättigheter till telefonbolag. Kejriwal har även angripit INC för att ha låtit gasskandalen passera rätt obemärkt. Att pengarna från enorma industriprojekt i just Gujarat är på villovägar är extra pinsamt för BJP. Det främsta argumentet för Modi har varit just industrialiseringen och den ekonomiska utvecklingen i delstaten. Trots motstridig information är det allmänt accepterat i såväl Indien som globalt att Gujarat har under Modis ledning sett en oerhörd förbättring, och varit något av en förebild för resten av landet – uppfattningen på gatan varit att denna sanning ifrågasatts endast av kritiker som anses radikala, eller annars bara obotligt emot en trickle down-modell. Kejriwal har förändrat även detta. Inför valet har han tagit fasta på påståendet om Gujarats förträfflighet, och pekat på en hög arbetslöshet och de statliga skolornas usla skick. Kejriwal har vidare anklagat Modi för att gå ut med falska siffror om den verkliga situationen i delstaten och frågat varför så många av Gujarats ministrar har brottregister. Det sistnämnda är kanske ändå inte så överraskande i ett land där en tredjedel av de 545 parlamentsledamöterna är anklagade eller dömda för brott och var trettionde är anklagad för mord.   Än så länge är det omöjligt att med säkerhet säga vad AAP:s inverkan på den indiska parlamentspolitiken kommer att vara, eller vad partiets större agenda egentligen är. Hittills har partiet ridit på antikorruptionskortet och är såtillvida ett typiskt populistparti, som placerar sig utanför axeln höger-vänster. Det kvarstår att se om man kan enas om sakfrågor. Hur som helst måste man komma ihåg att 'populism' i det indiska sammanhanget inte nödvändigtvis har samma negativa klang som ordet har hos oss. AAP kommer att ställa upp en imponerande mängd kandidater, inte bara i städer som demografiskt kunde likna succéberättelsen Delhi, utan bredare i det nord-centrala hindibältet. En intressant fråga är vad som händer om även Kejriwal bestämmer att ställa upp i Varanasi, alltså direkt mot Narendra Modi. Som den stigande stjärnan har Kejriwal nu råd med liknande vågade drag, medan en etablerad politiker skulle riskera förnedring. Många analyser har sett AAP som landets tredje största parti efter  valet, medan andra är försiktigare. De indiska vänsterpartierna och de som i olika omgågner byggt upp koalitionen Third Front har inte på nationell nivå lyckats erbjuda något trovärdigt alternativ, vare sig moraliskt eller praktiskt – dels på grund av ideologisk förvirrning och korruption, dels på grund av de uppblåsta delstatsledarnas ovilja att komma överens. Många hoppas på att AAP kunde vara ett svar på längtan efter ett verkligt tredje alternativ. Vad som än händer är en sak säker: Att Kejriwal så snabbt stigit in på landets främsta politiska scen är ett gott tecken i ett land vars politiska elit helst inte vill låta några oinbjudna nykomlingar ta plats.

Källor: Project Syndicate, Reuters, The Hindu, Tehelka, Economic Times, DNA, Outlook, IBN-CNN, EPW, Caravan, ADR.

[otsoharju-blog]

Finnish sunset/gradient cover of Kaikki on ihan samanlaista / Everything's the same.

[otsoharju-blog]

The cover of Kaikki on ihan samanlaista / Everything's the same doubles as a poster. 

[otsoharju-blog]

My photo book on the similarities in the socio-geographic atmosphere of Finnish coastal cities, Kaikki on ihan samanlaista / Everything's the same, is finally out. It features 100+ pages of sheer lovingly depressive, strangely beautiful (semi)urban Finnish summer.  The A5 sized book is printed on semi-glossy paper and wrapped in a matte cover that doubles as a poster. The very nifty open binding lets the spreads open fully. With it, we travel from Porvoo all the way to Kokkola.  The best way to get it right now is to send me an email me on [email protected]. And the price isn't bad, 6 euros + shipping.  These wonderful repros were taken by my favorite partner in crime, Helen Korpak.  Kaikki on ihan samanlaista / Everything's the same. HO Books 2013. ISBN 978-952-93-2526-9

[otsoharju-blog]

An inside look. Kaikki on ihan samanlaista / Otso Harju / HO Books / 2013. 

[otsoharju-blog]

CIVILTJÄNSTGÖRING En hemlighet som ingen riktigt talar om: civaren är helt meninglös. Nej, inte på ett sådant där ”civiltjänstgörare är losers”-sätt. Det är med glädje jag säger detta: Mindre samhälleligt nyttig blir man inte än under civareåret. Och värst vad det är befriande. Sällan är det nämligen möjligt att med gott samvete göra så lite.

Civaren går fullständigt emot allt som högergubbarna i Finland vill få oss att dyrka. Det är ett år under vilket du varken studerar eller gör karriär. Det är ett år under vilket man har all tid i världen för sig själv och sina kompisar. Det är det minst produktiva, minst framåtsträvande, minst pengaorienterade året i livet. Tiden finns bara till för sig själv. Det som utformats som ett straff för alla ohängda latmaskar som inte dyrkar Mannerheim, är egentligen bara ett år av just den typ av ekonomisk oproduktivitet som skrämmer alla BNP-fixerade tillväxtgökar.

I värnpliktsivrarnas fantasi ser civiltjänstgöringen ut så här: En månad på ex-fängelset i Lappträsk lär pojkarna att hantera oljeläckor och att ge varandra konstgjord andning. Efter det får någon kommunal instans praktiskt tagit gratis arbetare, åt vilka man kan ge de allra tråkigaste arbetsuppgifterna. I bästa fall  hinner pojkarna ångra sig en hel del under året, fundera på varför de inte gick till milin som alla vettiga människor.

I verkligheten ser det ut så här: I Lappträsk samlas de mest ironiska människor någon någonsin träffat. När jag var där haltade en kille omkring med stav och filthatt, inte för att han var halt utan för att han tyckte det var en bra image. Det enda någon lärde sig var hur man blir bra på Creature From the Black Lagoon-flipper. Efteråt är man visserligen fast ett år men jobbar nog inte speciellt mycket.

Däremot kan man lära sig nyttigheter som att leva på cokis eller hur man döljer gårdagens spritandredräkt från lågstadiebarnen man jobbar med (genom att äta ett helt paketFisherman’s friend på vägen till jobbet).

Civiltjänstgöringen är ett dåligt skämt som kan bli ett väldigt bra år, ifall man vet vad man gör. Det lönar sig att vara i en större stad, det lönar sig att göra det samtidigt med ens vänner.

Tempot i livet är ofta så hårt att redan ett par dagar av att inte göra något ”vettigt” gör att man känner sig misslyckad. Det enda vi får höra från samhället är att vi måste jobba mera, studera snabbt, inte slösa tid. Ju äldre man blir desto färre blir de kompisar som inte överarbetar, ofta med stolthet. Det gäller inte bara dem som sliter för att klara sig, utan även dem som tjänar bra. Att jobba helt för mycket är coolt igen. Vi mäter vårt människovärde i hur många projekt vi är inblandade i. Ingen vågar ta paus eftersom vi är rädda för att tappa taget.

Civareåret är antitesen till allt detta. Under året man är fast finns det helt lagligt inget annat man kan göra, ingenstans att fara, inga studier eller karriär att hålla på med. Man ”jobbar” halva dagen, men egentligen kan man mest sitta i parken/krogen med kompisarna, lära sig bli vuxen, smida planer för strålande framtider. Det för samhället (läs: den heliga ekonomin) fullständigt poänglösa året kan formas till något väldigt radikalt. Det är ett helt år under vilket staten förser en med fickpengar och en ursäkt att inte göra något alls förutom slösa de eviga kvällarna.

Civiltjänstgöringen gör mig glad, för det hela är så emot vad de som skapat den tänkte sig. Det är ett år då man får göra bort sig hur mycket man än vill, utan att behöva oroa sig det minsta för att vara  produktiv, vara på väg någonstans, vara lyckad. /gästblog för DUA.

[otsoharju-blog]

  LÅGVATTENMÄRKE FÖR INDISKA MEDIER  Ja, det gick ju inte så bra förra året. För de indiska kritiska textmedierna, alltså. 2013 avslutades med skandal och moralisk (själv)förnedring. Fältet blandades om så ordentligt att ingen riktigt vet vem som står på vems sida eller vart man nu borde ta vägen. Många fick sina illusioner krossade.

Jag var en av väldigt många. Bland annat förlorade jag en av mina främsta journalistiska förebilder, Shoma Chaudhury. Indien förlorade sin kanske bästa veckotidning,Tehelka.

Visst utkommer den ju sådär fysiskt fortfarande, men dess trovärdighet är ungefär noll. Varför? Under det senaste året har våldtäkt, sexuella trakasserier och patriarkal makt debatterats i Indien mer än någonsin förut. Mitt i detta, i november, framkom det attTarun Tejpal, Tehelkas grundare/ägare/chef – Mr. Tehelka – sexuellt trakasserat en ung kvinnlig anställd (som dessutom råkade vara hans dotters goda vän). Dessutom flera gånger, och till råga på allt under tidningens storsatsning, forumet Think 2013, i Goa.

Det är så förjävligt och så förfärligt typiskt att man ju nästan gissade det. Den som är intresserad kan själv ta reda på detaljerna, men vad som är värt att veta är att Tejpal var en av Indiens mest prisade journalister, globalt hajpad av engelskspråkiga medier.Tehelka prisades och de som jobbade för tidningen var väldigt stolta över det. Tejpal och Chaudhury var ikoniska. Idiotin i det sexuella övergreppet, dessutom under årets största satsning, säger något om Tejpals självbild och mycket om män i ledande ställning. För de flesta är Tehelka nu bortom all räddning.

Think-symposiet hade marknadsförts stort hela förra hösten. Det hela var ändå dubiöst från början, eftersom det bland sponsorerna fanns rikligt med företag som på inga villkor kunde leva upp till evenemangets slogan ”India’s most democratic, inclusive event!”. Och nu är det enda någon kommer ihåg av det hela att Tejpal åtalas för våldtäkt och attTehelka plötsligt förlorade allt. För dem som inte tyckte om tidningen var detta en lyckospark. ”De som predikar feminism och förståelse kan inte ens själva hålla snoppen i byxorna”, tycktes sensmoralen vara. Att en tidning som arbetat för att motverka korruption själv visar sig vara korrumperad – det är inte så lite nedslående.

Redaktören Shoma Chaudhury, som i praktiken lett tidningen under senare år, har både som journalist och som beskyddare av tidningens andra journalister, varit en av de främsta progressiva rösterna i Indien. Hon är/var en av landets främsta feminister och en evig kritiker av mediefältets tillstånd. Hon talade öppet mot nepotismen i indiska organisationer. Och ändå lyckades hon inte distansera sig från Tejpal tillräckligt snabbt, och föll pladask hon med. De flesta ser nu henne som en stor lögn. Hur dum får man vara?

Indien har många dåliga tidningar, som alla sålde stort på Tehelkas död. Tidningar utan någon som helst integritet fick chansen att spela rättfärdiga. Det var en sorglig syn. Allting som någonsin skrivits i Tehelka ifrågasattes. Klart det. Tidningens främsta journalister hoppade av så snabbt de kunde. Det som blev kvar var ett skrangligt skelett.

Mediefältet i Indien är fascinerande och ofta rätt nedslående. Storföretagen styr och de flesta föredrar att vara tysta. Den som är kritisk riskerar inte bara jobbet utan även sin hälsa. Landet erbjuder på mycket dåligt men en del väldigt gott. De dåliga publikationerna är betydligt fler än de goda, men de som är bra är så bra att vi i Norden får vara avundsjuka. I ett land där så mycket går så käpprätt åt helvete har den fria pressen varit ett av de främsta glädjeämnena.

”Den indiska pressen är politiskt fri men hålls fången av profit”, sade journalisten P. Sainath i en av sina strålande föreläsningar om dagens indiska medier. Kolla in dem någon gång, sök på ”p sainath media” på Youtube. Det brukar jag göra när jag känner mig nere.

Sainath, som främst jobbar för The Hindu är på många sätt en representant för vad som sker i Indien just nu. I ett land där många tycks ha glömt bort att mer än hälften av befolkningen livnär sig på jordbruk, åtnjuter han en oerhörd respekt på grund av sina artiklar om den gömda landsbygdens verklighet. Samtidigt är han en av väldigt få.

Också betydelsen av skandalen kring Tehelka kan endast förstås om man inser att tidningen har varit den främsta bland en handfull utmärkta engelskspråkiga tidskrifter. Tv:n, som når människorna på ett mera direkt sätt (även de som inte kan läsa så bra), är med sina tusentals kanaler och tiotals språk betydligt mera pluralistisk (och populistisk). Däremot är det engelskan som styr det tryckta ordet och nätet. Det handlar om klass och inflytande.

Vad gäller trovärdigheten i ett av världens mest korrumperade länder, har de engelska medierna åtnjutit en sårbar särställning. Det är här pengarna, ambitionerna och den lysande framtiden finns. Det är hit de bästa unga journalisterna söker sig. Den största delen av dem landar i hopen som producerar massan av underhållningsnyheter och nationalistisk självhävdelse, men det finns också en levande känsla av att etablissemanget inte kan producera något gott. ”Nästan allt som är värt något journalistiskt har sitt ursprung i oliktänkande”, som Sainath uttrycker det. Bland alla India Today och The Week finns alternativ.

Times of India må vara ett rötägg och The Hindu styrs av en familj, men redaktörer på mellannivå kan ändå ha ett oerhört inflytande. Ännu viktigare än stora mediehus som dessa är de åtminstone skenbart självständiga tidskrifterna.

Att Tehelka nu föll så okontrollerat lämnar många frågetecken angående framtiden. Före sitt fall satsade tidningen på djupgående reportage som krävde väldiga mängder fältarbete (ofta med reportrar under täckmantel). Före den fällde sig själv fällde den politiker och idoler. Tidningen var betydligt viktigare än fånen Tejpal.

Nu gapar alltså ett hål på ett fält där spelarna inte annars heller är alltför många. Månadstidningen The Caravan, som återföddes år 2010, satsar hårt på en aningen tråkborgerlig (tänk New Yorker) men kompromisslös narrativ samhällsjournalistik i långt format. Äldre spelare som Outlook och Frontline har även de samlat strålande journalister. Tidskrifter som dessa har lyckats utnyttja dagens fokus på individuellt engagemang från journalisternas sida och har producerat journalistik som är både underhållande och kritisk. Men Tehelka var modigare än de andra, redo att stå under konstant eld.

I Indien har de senaste tio åren visat att det går att kombinera djup med popularitet, bra journalistik med billiga tidningar. Att få The Hindu hemburen på posten varje dag kostar motsvarande 18 euro i året. Det betyder fem cent om dagen. Veckotidningen Outlookkostar 20 cent per nummer. Tehelka har sedan den grundades år 2000 funnits gratis på nätet. Indien måtte även vara ett av få länder i världen där den ledande akademiska journalen inom samhällsvetenskaperna, Economic and Political Weekly, säljs i vartannat gathörn och kostar ungefär 80 cent. Men vad händer när de goda visar sig vara ruttna innerst inne? Åtminstone jublar de reaktionära. År 2014 kommer att handla om självrannsakan.

[otsoharju-blog]

Annars så kommer jag från och med nu att blogga på adressen astra.fi/otso 

Här är mitt första inlägg:

Det är jäkla svårt att hålla humöret uppe, ingen fråga om den saken. Austerity, rasister och nassar, ärkekonservativ backlash och sexister överallt. Europeisk immigrationpolitik, Angela Merkel och handelsavtalet med USA. I Norden jagas romer och i England håller allt ”störande” beteende på att kriminaliseras. Helsingin Sanomat publicerar kolumn efter kolumn av överklassmörja och Hufvudstadsbladet slår de redan nedslagna. Tuomas Enbuske och Ulla Appelsin ses som någon slags intellektuella. Homosexualitet, pansexualitet, ja sexualitet i allmänhet ses som något skall begränsas. Politiker talar till och med om att begränsa aborträtten, för fan.

  Jag vaknar på natten, rädd så in i attan, att det löjliga lilla halvdana försök till socialdemokrati, jämställdhet och större sexuell frihet som hände i vissa delar av Europa efter det förra världskriget, nu är över. Jag talar med vänner från runtom kontinenten, som alla säger samma sak, ”framtiden är rätt dyster”. Jag tackar en gud jag inte tror på att jag inte har några skulder. Kollektivt drar vi en suck av lättnad när vi för en gång skull inte fråntas något som tidigare varit en självklar rättighet. Vad som ses som framgångsrik vänsterpolitik handlar egentligen om att försöka klamra sig fast vid spillrorna av välfärd. Nationalismen blomstrar. Global solidaritet har aldrig varit längre borta.

  På hemmafronten parar sig människorna som alltid, två och två. Man och kvinna, man och man, kvinna kvinna. Feminister har börjat gifta sig igen. ”I vårt fall är det inget förtryckande i det hela, det är ett helt fritt och jämställt val”, säger vi. Och vi är ju så söta tillsammans. Tahdon 2013-kampanjen gjorde oss alla så glada fastän den var främst var en exercis i normalisering. Har vi ett trendigt jobb, en trevligt inredd bostad och en underviktig flickvän skaffar vi oss ett barn. Vi är ju så vackra föräldrar. Man får inte skuldbelägga medelklassen, nej det får man inte. Att vara just så trångsynt som det överlag är möjligt är vår grundrättighet. Och vi försöker ju döma rasister och homofober. Vi går ju ut och dansar om fredagsnätterna, vi dricker kopiöst och ibland tar vi lite droger, är det inte nog? Och hur hänger våra privata val samman med en vidare politik? Det personliga har väl aldrig varit politiskt?

  För ett år sedan insåg jag att jag aldrig kunde bli politiker. Dels för att jag inte håller med ett enda parti och dels för att är jag för trött för ”taktiska” vinster. Problemet är nämligen det här: eftersom världen historiskt varit och fortfarande är extremt orättvis enligt alla parametrar, är den som jobbar för vilken som helst minimal förbättring i ett konstant underläge. Att seriöst välja ett liv som feminist, socialist, antirasist, queer eller dylikt är som att gång på gång försöka dra Molly Aida över backen till Pachitea. Om du slappnar av en stund kommer ångbåten att vältra ner tillbaka. Och som i Herzogs film är det indianerna/vem nu sen råkar vara den värst påkissade i skrivande stund som får stryka med först.

  Livsglädjen försvinner när man befinner sig i ett konstant underläge. När självförtroendet brister vågar man inte längre kräva eller stipulera. Ett av problemen med många av dagens progressiva rörelser det ständiga behovet att gå in i en diskussion vars regler formats av en ideologi som gör sitt yttersta för att dess hegemoni inte skall ifrågasättas. Det effektivaste sättet att göra detta är genom att förlöjliga alla andra röster: presentera den andra alltid som den udda outsidern, den konstanta bråkmakaren. Och då det mesta är så uppfuckat råder det för den som hoppas på förändring aldrig någon brist på saker att bråka om. Det är en ond cirkel som måste brytas.

  Just för att det är så svårt att hålla humöret uppe måste vi göra det. Vi måste lära oss att föra kampen inte bara på insidan av dagen orättvisa system, utan även presentera ett glädjefyllt, oändligt positivt och fritt alternativ till det. I stället för att nöja oss med taktiska vinster måste vi ha en strategi som presenterar en radikalt annorlunda värld som något självklart. För en gångs skull måste vi sluta be om ursäkt. Inte alltid gå med i diskurser vars själva utgångspunkt är förtryckande, trots att alla vet att även denna kamp är livsviktig. Men om vi inte lär oss strunta i reglerna, lär oss säga ”nej, vad vi vill är inte omöjligt, det är rätt och dessutom jävla coolt”, hur kommer någon då någonsin att vilja vara med oss? Om vi inte gör revolutionen både rolig och framförallt sexig, varför skulle någon då vilja vara med om den?

  Som skribent spenderar jag mina dagar med att kritisera allt som är fel i denna värld, och kommer antagligen att göra det även här. Men mer än något försöker jag i denna blogg visa mera av det positiva, av utrymmena som byggs upp utanför de dominerande reglerna.

[otsoharju-blog]

ARBETA, SLYNA

Merparten av mitt liv har hon funnits där. När jag var tio tog hennes ensamhet livet av henne. När jag var elva var hon född för att göra mig lycklig. När jag var tretton var hon inte en flicka men än ej en kvinna. När jag fyllde aderton ville hon ha mera. Men något hände. I dag kallar hon mig en hynda, en slyna. Hon säger att jag borde arbeta mera. Att det inte finns några ursäkter i världen.

Britney Spears, Britney, familjärt Brittan. ”Work Bitch är den perfekta låten att lyssna till på gymmet” säger min kompis från Chennai. Kompisen tar sin dagliga paus från arbetet på Google, under vilken hon går till kontorets eget gym och svettas till tonerna av Britneys senaste singel. Sedan jobbar hon mera.

”Fredrik Reinfeldt och Britney Spears har samma lösning på samtidens problem”, skriver Karin Arbsjö i en artikel i Sydsvenskan. Jobba mera satan. Work Bitch är ett ode till slitet, till arbetet för arbetets och kapitalets skull, den enda mening vi känner till, säger Federico Campagna i The Guardian. Från lunchdiscot till nattklubbens ritualiserade ”avslappning”, finns dansen främst till för att få oss att fortsätta bedöma vårt värde i hur produktiva vi är.

När allt är sagt och gjort tror jag att det är få saker som reflekterar vårt undermedvetna lika mycket som Britney Spears. Hon är en projektion av samhällets förändringar. Tack vare sin fullständiga inautenticitet – sin totala förlust av sitt jag, sin kropp, och frukterna av sitt arbete – har Britney formats till just de sanningar som går att säga i en viss tid. Dagens sanning är Work Bitch.

Det genialiska i produkten Britney är att hon lyckats sälja oss det bortom-inautentiska, det så simulerade att gamle Baudrillard skulle rodna, som något som verkligen handlar om henne. Denna skenbara ärlighet är vad som gör henne mäktig.

När Britney var på toppen av sin första våg gav man henne Lucky (om att vara olycklig trots att man har allt). När hon var nere efter sitt totala nervsammanbrott gav man henne Piece of Me (om att alla vill utnyttja henne). Däremellan hade hon genom sångerna vuxit upp med oss. Låttexterna som givits henne konstruerade ett enhetligt narrativ. Britney projiceras som en vanlig människa, hennes livsöde som något vanligt, motgångarna som något som hör livet till.

Faktum är däremot att hon, och vi med henne, har genomlidit åratal av att bli påkissad av överordnade, av djävulsk social press, av en splittrad arbetsmarknad, av förtal, jojobantning och svackande mental hälsa. Precis som vi andra har hon snubblat och gråtit på vägen.

På grund av att Britney verkat så oändligt inkompetent att ta hand om sig själv, att klara av den systematiska pressen, har hon påmint oss om oss själva. På grund av denna likhet har vi lärt oss att tro på vad hon säger.

Men efter femton år av skit står hon här nu, skenbart triumferande, och säger ”Jag klarade mig, och vet du hur? Det enda som krävs är hårt arbete”. Skyll dig själv om det går dåligt. Felet är ditt eget för fan. ”Arbeta”, säger hon, ”arbeta hårdare”.

Om Britney inte skyller på någon annan, vad har vi då för rätt att göra det?