Its ADHD, Innit?

Jag vill leva i nuet

[skriveravmigibland]

Det finns en skam i att landa i gamla copingstrategier. Men smärta är det mest lojala jag har. Smärta har alltid funnits där. Det har funnits där i form av slag med hammare mot mina egna ben, rakblad mot min hud, hår som dras från huvudet, märken av mina tänder över mina armar och händer. Nu finns den där genom värme. Smärtan skänker mig värme denna gång, en låga, så lugnande, så stabiliserande.

Smärtan är min närmaste vän, min följeslagare. Smärtan är alltid ett alternativ. Det finns en skam, men vem kan klandra mig för att vända mig till det som alltid funnits där

[skriveravmigibland]

Andas in

Andas ut

Andas in

Andas ut

Intensiteten i varje in och utandning värker i lungorna. Jag kan inte se, min hjärna är för upptagen med att måla upp ditt ansikte framför mig. Mitt hjärta är upptaget med att gå sönder. Du sa att du älskade mig, det räckte inte, jag sa att jag älskade dig, för mig räcker det. Hur gör man när allt har kraschat? När man plötsligt måste börja om, när man förlorar sin livspartner? Hur gör man när kontrollen försvinner, kontrollen som är grunden till din stabilitet?

Andas in

Andas ut

Andas in

Andas ut

Jag vet att jag inte borde, men det finns mycket jag inte borde. Jag borde inte älska dig, för du är inte längre min. Jag borde inte fortsätta hoppas, men det gör jag. Jag borde inte gå med på dejtingappar, men det gör jag. Jag flyter iväg, in i en dimma av sorg, jag måste grunda mig, komma tillbaka till min kropp. En tändare är bara farlig om du låter den vara det, kärlek är farligt oavsett om du försöker kontrollera det. Så vad är värst? Med tändaren har jag kontroll.

Andas in

Andas ut

Andas in

Andas ut

Elden tänds, lågan, så full av liv, ovetandes om sitt syfte. Luta tändaren, låta lågan värma metallen där lågar bor. 5 sekunder. Överarmen, över existerande ärr, inga nya. Värmen mot armen drar mig tillbaka till verkligheten igen. Jag är i min kropp. Repetera, eld, brännande smärta, tillbaka i kroppen igen.

Andas in

Andas ut

Andas in

Andas ut

Hämtar en kniv, inte för att skära, för att bränna. Jag låter lågan värma metallen som sedan tar mig tillbaka i nuet

[skriveravmigibland]

Jag faller, marken under mig har försvunnit, mitt fotfäste är borta och det går inte att hitta igen. Min trygghet är försvunnen och jag står kvar i en värld jag inte kan navigera. Hur hittar man på en okänd plats utan karta? Hur läker man utan plåster? Hur andas man utan lungor. Tomheten i mitt bröst och tyngden som vilar i den väger mer än det största av berg och mindre än de vita fallskärmarna som flyger i vinden från en maskrosboll. Jag har önskat om dig vid varje blås, varje fallen stjärna sedan jag var 22. Jag önskade att du skulle älska mig, att du skulle stanna, att du skulle komma tillbaka, att du skulle stanna, för en framtid med oss. Du och jag, som alltid hittar tillbaka till varandra likt två magneter. + och + ligger nu rygg mot rygg och trycks ifrån varandra. Jag försöker att hålla kvar, vända på mig, på dig. Jag faller, ett oändligt hål, ett djup som aldrig slutar. Mina armar letar desperat efter min fallskärm men den är försvunnen. Jag är ensam för första gången sen jag var 22. Jag måste hitta en ny fallskärm, vänner, familj, hobbys, inget är lika effektivt som du. Jag gör sönder i fallet, som ett glas som slår i golvet spricker jag i 1000 bitar som faller utan räckhåll. Vad gör jag nu? Världen runt mig fortsätter i vanlig takt medan jag försöker ropa på hjälp medan jag färdas längre och längre ner i fler och fler bitar. Jag önskar att du kunde komma och rädda mig, men jag vet att det inte kommer hända. Hoppet dog före oss och avskedet var bara en bekräftelse på min rädsla. Jag vill att du ska vara den som lagar mig men det kommer du inte, jag måste laga mig själv. Jag måste vara min egna fallskärm, mitt eget lim och mina egna önskningar. Vem är jag

[skriveravmigibland]

Min sorg blev beskriven som vacker när jag läste upp de orden jag skrivit om vårt senaste möte, texten där jag visade upp min smärta på det mest poetiska av sätt. Men min sorg är inte vacker, även om den producerar vackra texter om hjärtesorg och avsked. Min sorg är rå, latent och bedövande. Jag står i ett rum som sakta fyllts upp med vatten, en stigande yta jag har ignorerat men som nu nått taket. Jag kan inte andas och det finns inget syre mellan tak och vatten. Men jag dör inte; istället känner jag hur mina lungor värker och hur kroppen ger upp, men min hjärna är medveten. Du har bytt ut alla mina mänskliga behov: syre, vatten och mat. Sånt som anses livsviktigt känns numera banalt, för jag har allt det, men ändå dör jag. Det jag inte har är dig. Min saknad är latent. Ibland glömmer jag att jag drunknar. Jag har stunder då min hjärna låter mig föras till en annan plats, till tider då jag mådde bättre. Men när ditt ansikte dyker upp framför mina ögon i en skräck blandad förtjusning så känner jag smärtan igen.

[skriveravmigibland]

Du har dina händer knutna runt varje cell i min kropp, du präglar varje tanke jag har och mina rörelser är formade efter dina fingrar. Ditt ansikte är fastbränd i min näthinna efter alla timmar jag spenderat av att ta in det. Med försiktiga ögon har jag observerat rynkorna vid dina ögon när du ler, hur dina mungipor rycker innan du ler och hur du skjuter fram din haka när du skrattar. Minnena av dina händer på min kropp brinner som eld på min hud och lika desperat som den sista lågan i ett utbränt ljus kämpar jag för att den brännande känslan ska bestå. Jag försöker behålla den elektriska känslan av din hund under mina händer, försöker föreställa mig kurvaturen av dina axlar och värmen av ditt bröst. Med krampaktiga händer försöker jag hålla kvar vid det sista av dig, rädd för att glömma minsta detalj.

[skriveravmigibland]

Jag trodde att det var det här jag ville, jag hade fel, så jävla fel och nu går det inte att gå tillbaka.

Barn, det föll på barn, du vill, jag vill inte. Och nu är du inte min och jag är inte din.

När vi träffades hade jag lovat mig själv att aldrig bli kär igen, att inte dejta förens jag hade mitt PhD, sen kom du. Jag blev kär i dig och det kom en som en jävla käft smäll, det gick inte att stoppa det, även om jag i början försökte. Timmar över telefon i olika städer, hundratals nätter i varandras armar, oändliga tårar, tusentals skratt, stulna kyssar och kärlek på lånad tid.

Jag gick in i vuxenlivet med min hand i din, jag var 22 när jag blev kär i dig och jag har varit kär i dig sedan dess. Jag har aldrig varit vuxen utan dig, jag vill inte vara vuxen utan dig. Jesper, mitt livs stora kärlek, vi visste att framtiden skulle dra oss ifrån varandra, men vi höll kvar. Jag är så glad att vi höll kvar, 4,5 år som har gett mig mer än något annat, jag älskar dig och jag kommer alltid älska dig, även om det inte är på sättet jag älskar dig nu. Jag älskar dig, jag önskar saker kunde vara annorlunda, jag önskar att vi ville samma sak, men det är inte jag, och det är inte du.

Tack, för de finaste åren i mitt liv, jag älskar dig

[skriveravmigibland]

Kan inte sova, men med dig sovandes intill mig känns det okej.

Fan vad jag älskar dig

[skriveravmigibland]

Jag ligger i din säng i din lägenhet och tankarna kommer. Jag kan inte stoppa dom.

[skriveravmigibland]

Jag måste medge att jag är rädd. Vi klarade oss 1 månad utan varandra innan du ringde mig för att senare samma kväll hålla mig i dina armar igen. Jag är rädd för att det inte ska funka, rädd för att det ska funka. Rädd för känslor oavsett vilken form de kommer i

[skriveravmigibland]

Jag tänker på dig varje dag. Jag undrar varför du inte skickat sakerna. Jag inbillar mig att det är för att du inte heller är redo att släppa oss. Jag tänker mycket på dig, nästan hela tiden. Jag har de senaste veckorna behövt ha någon podcast, film, serie, vad som i bakgrunden för att inte tänka på dig, för när jag tänker på dig bryter jag ihop. Jag vet att det miljömässigt måste vara jobbigare för dig. Jag har spenderat 4-5 nätter i veckan i din lägenhet de senaste nästan 2 åren. Din lägenhet är fylld med mina saker, medan mitt hem inte har något som tillhör dig.

När jag säger att jag saknar dig så menar jag att jag saknar allt. Jag saknar hur du satte på cotton eye joe, från ingenstans när vi skulle sova, jag saknar att spela tv spel ihop, jag saknar att äta frukost ihop på helg mornar, jag saknar att säga hej då till dig tidigt på morgonen när du skulle till jobbet, för att sedan lägga mig i sängen igen och sova ett par timmar. Jag saknar våra intern skämt. Jag saknar våra jobbiga samtal, jag saknar att skratta med dig, jag saknar att kyssa dig, jag saknar att krama dig. Jag saknar att säga hej då på perrongen i tc innan jag tog tåget tillbaka till Örebro. Jag saknar hur vi stod där och gjorde alla obekväma med våra kyssar och kramar även om jag skulle åka tillbaka om 2 dagar. Jag saknar att laga middag till dig när du kommer hem från jobbet. Att överaska dig med teckningar i köksskåpen. Jag saknar när du läste mig till söms över telefon. Jag saknar hur vi kämpade för att få det att funka, jag saknar att sova intill dig, att vakna intill dig, jag saknar över hur du alltid klagade på att jag värmde upp din sida av sängen innan du kom och la dig. Jag saknar att komma hem innan dig och överaska dig med mat, jag saknar din vodkapasta, jag saknar din lukt. Jag saknar att visa TikToks jag sparat för dig, jag saknar att kunna titta på dig, för du är så vacker, så otroligt vacker, jag saknar att ha sex med dig, jag saknar hur vi visste vad den andra gillade, hur det alltid kändes så naturligt. Jag saknar att pussa på dina kinder, jag saknar att ligga med benen i ditt knä, jag saknar de gångerna du somnade med huvudet på mitt bröst i soffan efter en lång arbetsdag, jag saknar allt. Jag vill vara med dig mer än någonting annat. Men hur mycket vi än försökte så fick vi det inte att funka. Att det tar slut, även fast båda fortfarande har känslor för varandra är det värsta, för hoppet är alltid kvar. Jag har hopp för oss, även om jag vet att det är dumt och destruktivt mot mig själv. Men du sa att du behövde tid, och jag tror att det är något även jag behövt och behöver. Jag tänker ofta på om det är värt att vara med någon när det krävs så mycket för att få det att funka, om det är något jag kan lägga ner energi på just nu. Men grejen är, att när det är bra så känns allting otroligt. Du är min bästavän, jag önskar att jag kunde berätta om mina dagar för dig, men det kan jag inte. Att älska dig är som att andas

[skriveravmigibland]

Allt jag visste innan dig var att kärlek och smärta hörde ihop. Att den intensiva känslan av att behöva någon för att ens själv existera var kärlek. Jag tror det är därför som det har varit svårt för mig att tolka oss. För ja, det var intensivt och smärtsamt i början, precis som det enligt mig skulle vara. Alla känslor var som atombomber som exploderade inom mig, varje cell, varje atom kände av varje gång du skrev eller gav mig minsta uppmärksamhet. Det var så det ska vara, att jag inte kände mig mänsklig utan dig? Det var det jag trodde, med tiden la sig den känslan, den försvann och plötsligt ersattes det av lugn, explosionerna av känslor inom mig ersattes med en känsla jag inte kan beskriva på annat sätt än som harmonisk. Jag insåg att jag älskar dig, och att älska dig var från den stunden så naturligt, en sån självklarhet. Att älska dig är inte intensivt, att älska dig är som att andas, naturligt

[skriveravmigibland]

Här igen. Där jag lovade mig själv att jag aldrig skulle hamna. Med hjärtat krossat ligger jag i sängen utan att kunna somna, och om 4,5h måste jag upp. Ingen av oss vet vad vi vill, jag är förvirrad och han behöver tid, jag förstår dock inte vad han behöver tid för, att ses eller att bestämma sig. Det känns så fel att inte vara med honom. Jag har förut känt mig krossad när relationer slutar men detta är första gången det känns fel. Att vi inte ska vara med varandra känns så onaturligt

[skriveravmigibland]

Jag vill sitta hög på stenen i skogen och sitta ut över hålan jag växte upp i. Jag vill gå till ett jobb jag älskar varje dag och känna mig tacksam. Jag vill känna stabilitet även om den bara är tillfällig. Jag vill tillbaka, jag vill tillbaka till våren och sommaren 2021. Jag vill tillbaka till en tid där jag inte accepterat mitt eget beroende, en tid där NA inte ens fanns i tankarna. Jag vill leva i min fantasi. Jag vill inte leva i verkligheten, jag vill leva i då tiden. Jag saknar det, jag saknar det så det gör ont, jag saknar våren och sommaren 2021, den lyckligaste tiden i hela mitt liv.

Jag vill tillbaka till en tid där jag inte gick på visningar i lägenheter jag ändå inte kommer få

[skriveravmigibland]

Det 18:e närmar sig och jag märker redan hur min c-ptsd blir värre

[sagirah]

..How did you survive?

I didn’t. I died. Over and over again.

[skriveravmigibland]

Jag vill att du ska förstå hur mycket du har förstört mig. Jag vill att du ska se de skadorna som du har gett mig, se alla tårar, all frustration och allt självhat som har orsakats utav DIG.

Du fick mig att känna att jag var svår att älska för som du sa ”om jag vetat att du var såhär hade jag aldrig blivit tillsammans med dig”. Du fick mig att känna att jag inte förtjänade att vara älskad.

Din kärlek var villkorlig men det var inte min. Varje dag, i nästan två års tid så låg mitt självvärde i din bekräftelse. Det ligger på mig, det ligger på mig att lägga allt i samma korg. Men vad som inte ligger på mig är hur du fick mig beroende utav dig. Jag slutade nästan helt att umgås med två av mina närmaste vänner, en var du avundsjuk på och den andra tyckte du inte om. Du fick mig att börja se de negativa i min bästavän, negativa sidor som inte ens fanns där.

Medan jag jobbade på att min mentala ohälsa inte skulle påverka oss båda så vägrade du att söka hjälp. Jag visste att det inte fanns en framtid hos oss men sen sökte du jobb, började plugga och jag fick hopp igen. Men sen gav du upp på det.

Jag kände att jag inte kunde skaffa nya manliga kompisar, att jag var skyldig att berätta för dig vem jag vart med och vart jag var.

Jag var alltid rädd för att du skulle bli arg på mig, för när du var det så blev du så fruktansvärt elak. Inte på sättet att du skrek på mig, men du frös ut mig, man kunde ha skurit i luften med en kniv. Jag fick inte bli sårad, arg, eller upprörd för då fick jag be om ursäkt över min rektion och du bad inte om ursäkt. Om jag var arg, och du ville att vi skulle make up så kunde du komma och prata med mig som Ingenting men om jag inte var färdig med att vara arg fick jag be om ursäkt.

Du skämdes över mig, det var det intrycket jag fick under hela förhållandet.

Allt detta har påverkat mig på det sättet att jag känner ett behov av att förklara ALLT jag gör så att folk inte blir arga. Pågrund av din plötsliga ändring i känslor för mig, eller om du ljög under längre tid, har gjort att jag inte litar på när någon säger att de har känslor för mig, jag behöver KONSTANT bekräftelse, annars tror jag att de hatar mig. Jag ber om ursäkt för allt. Jag vågar inte ta upp saker som sårar mig. Jag är livrädd för att göra fel. Jag börjar gråta och får panik när någon har ångest för då kommer det snart, utfrysningen. Jag litar inte på att folk kommer hålla sig till planer. Jag är rädd för att släppa in folk.

Jag kan känna hur detta periodvis gör det jobbigt mellan mig och Jesper. En kille som är så otroligt fin, som behandlar mig bra och som har fått mig att inse hur illa det var mellan oss.

Jag kommer ALDRIG förlåta dig för vad du gjorde mot mig. Men jag tänker släppa det

[skriveravmigibland]

31:a Maj 2022

Grattis till mig, 23, vuxen, vilse, trasig.

Med Jesper bredvid mig i sängen och Hanna som redan ringt och sagt grattis, med vänner som skriver till, med ett nytt queer umgänge, känner jag mig ensam.

Det är jobbigt att leva i en värld där folk känner känslor till en nivå jag bara önskar kunna sjunka till. Att känna så extremt starkt att det känns som att kroppen imploderar varje gång ett tonfall ändras. Det bryter ner en, krossar en, tills det bara finns spillror kvar. Men jag får inte må dåligt. Jag måste vara stark, för min omgivningsskull. Så fort jag öppnar upp mig om att jag mår dåligt igen så blir alla så oroliga och rädda. Jag önskar att jag kunde förklara för folk hur jag känner men eftersom att vanliga personer, utan denna sjukdom inte känner lika intensivt så går det inte för dem att förstå. Jag önskar att jag kunde spola tillbaka tiden, hindra mig själv från att begå alla misstag som har format mitt liv till det sämre. Jag önskar att jag lyckats ta livet av mig när jag var 13, då jag mådde så dåligt att jag inte visste att det kunde bli bra.

Min terapeut säger att jag har en extrem rädsla för att bli övergiven, vilket stämmer. Rädslan för att bli lämnad är så extrem att jag inte kan njuta av att vara med folk i stunden. Jag vill inte vara jag.