När jag var liten bodde jag på en gata med många barnfamiljer. Mitt emot bodde Emma och Anna, syskon i nästan samma ålder som jag och min syster Ylva, bara ett års förskjutning. Mellan oss och dem bodde Hanna och hennes syster (som jag inte minns namnet på längre. Storasystern var ungefär lika gammal som min 8 år äldre bror) och till sist Jimmy och Tim. Jimmy och Tim var ju killar så vi lekte inte lika mycket med dem som med Emma och Anna.
Jag njöt inte speciellt mycket av somrarna i Åsbro. Jag hade mest tråkigt, och ibland fick jag inte vara med och leka med de andra, utan fick leka själv. Jag kommer ihåg hur de andra spelade brännboll på gräsmattan mellan husen. Jag fick inte vara med, eftersom jag "var för dålig", "fattade inte", "var för liten" osv. Jag satt bredvid och tittade på. En gång tog jag en av hörnmarkeringarna, en träkloss. Jag vet inte hur jag tänkte.
En gång hittade Emma, Anna och Hanna och några till på något riktigt roligt. De hade en cirkus! De bjöd in grannskapet till en cirkusföreställning hemma hos Hanna. De tog lite inträde för att samla in pengar till en resa de skulle göra tillsammans. Jag vet inte om min syster var med där, jag minns inte. Jag minns bara att jag kände mig väldigt ensam, och väldigt utesluten. Jag ville gärna vara med och hjälpa till, men jag fick inte, eftersom jag inte skulle vara med på resan. Jag sa att det inte spelade någon roll, att jag bara ville vara med för skojs skull, men det spelade ingen roll. Jag fick inte vara med. Cirkusföreställningen var inte så himla avancerad, det var mest kullerbyttor och hjulningar och misslyckade jonglering av bollar, men de hade kul tillsammans, och det var jag exkluderad från.
FUCK IT! (sa jag inte, även om jag var bra på att svära som barn hade de engelska svordomarna ännu inte nått det Gustafssonska hemmet) Jag gör det själv! sa jag, jag ska ha min egen cirkusföreställning. Jag gjorde en egen affisch, planerade min egen föreställning och tänkte bjuda in många fler människor och det skulle bli mycket lyckat. Min affisch var ritad på rutat A4-papper och ganska kralligt ritad, och jag tänkte att jag skulle sätta upp den på väggen på altanen. Jag tänkte att folk som åkte förbi utanför på vägen (här ska berättas att jag ville sätta upp den inne på altanen, med lågt tak, en 10-15 meter gräsmatta, en häck och ytterligare ett stycke gräs innan bilarna for fram längs med huset) skulle se min affisch och komma på min cirkusföreställning.
Jag insåg ganska snabbt ändå att ingen såg min affisch, och jag var jättearg. Arg för att jag var ensam (ganska så ensammast i hela världen, ungefär) och för att jag inte fick vara med i deras cirkus. Förmodligen mest arg på grund av det, men så arg på mig själv för att jag inte lyckades med min plan, för att jag inte förstod att mamma hade rätt när hon sa att det inte skulle synas bra från altanen, arg för att de som körde förbi inte såg min affisch, så genomarg i hela kroppen. Jag slet ned affischen samtidigt som jag grät stora, arga tårar.
Det blev ingen cirkus.
Jag räknar fortfarande med att grannungarna inte vill ha mig med i sina cirkusföreställningar och till skillnad från när jag var liten så frågar jag inte ens. Jag förutsätter det bara. De har det bra utan mig, och de tänker inte på att fråga heller (hur kan de göra det, jag gömmer mig i garaget utan att säga något). Jag sätter fortfarande upp lappar på altanen(läs: postar på Facebook) och vill att bilarna som susar förbi ute på vägen ska se och uppmärksamma dem. Jag blir fortfarande arg när jag inser att ingen ser lappen och att det inte finns någon att skylla på förutom mig för det. Ändå vågar jag inte göra en riktigt stor skylt och sätta ute vid vägen, vågar inte lita på att de nya grannungarna faktiskt tycker det är roligt att ha mig där.
