Att leva är att andas.
Ibland tänker jag på meningen med livet, men de tankarna tycks inte vara så långvariga. Att försöka hitta den "ultimata meningen med allt" är väl någonting folk genom alla tider har försökt sträva efter- och kanske dött för övertygelsen, hur subjektivt eller personligt ens mening än må vara. Vissa kanske finner sin mening i religion, andra i att ha en god bekantskap. Några kanske ser sitt yrke som det kall de har i livet. För ett tag sedan läste jag en artikel i The Guardian om en sjuksköterska som intervjuade pensionärer på ett ålderdomshem om de fem största sakerna de ångrar att de aldrig gjorde i sitt liv, och personligen blev jag mycket berörd av svaren. Det är i och för sig en rätt gammal artikel, från 2012- men folks ånger och strävan efter ett gott liv kan väl inte skilja sig så radikalt från våra mor- och farföräldrar, eller vad tror ni? I grund och botten är det väl alltid samma lycka, ånger, tankar och skratt, eller? Det folk ångrade allra mest att de aldrig gjort i sitt liv, var att dem ansåg att de inte levde det liv de själva ville, utan lät sina drömmar förbli drömmar- tills det var försent. Personligen blev jag väldigt berörd av detta svar, för kanske visar det att folk väljer att böja sig för att bli eniga med normen, med sitt eget liv som insats. Kanske blev jag också berörd för att jag själv är rädd att det skall vara någonting jag kommer att tycka när jag börjar gå emot ålderns höst- för vad är ett liv om man inte lever det, utan hela tiden väntar på att ens drömmar helt plötsligt skall hända- som om de uppstod från tomma intet? Vidare skriver artikelförfattaren att på tredje plats låg ångern i att aldrig våga uttrycka sina känslor, ofta för att fortsätta att leva i frid och inte riskera att folk skulle reagera negativt på de känslorna som väl uttrycks. Så kände jag också innan, tills jag fick någon konstig insikt att ens liv inte är så garanterat som man tror. Oavsett om jag skulle försvinna imorgon, eller det mest troliga- om ca 60 år, så kommer känslorna och de orden man tyckte var så jobbiga att framföra- att tillslut glömmas bort och vad gör det, att folk vet hur mycket man tycker om någon, om man ändå ligger i graven?
Men att leva är att andas, och så länge jag fortsätter att andas har jag, och alla andra, makt över våra egna liv(om man inte är en stenhård determinist dvs!). Makt att stanna upp och observera vår närvaro, och personligen vara tacksam för allting jag har här i livet, men framförallt- makten att inse att det mesta faktiskt löser sig, vad man än väljer att göra. Som nu, då jag väljer att dricka en extra kopp kaffe och ringa en vän! (Det fanns många fler exempel på vad pensionärerna ångrade att de inte hade gjort, men jag kände att jag personligen inte orkade raljera över alla. Jag rekommenderar alla att kolla in intervjun- då åtminstone jag blev väldigt berörd av den. Här är länken ifall någon är intresserad: http://www.theguardian.com/lifeandstyle/2012/feb/01/top-five-regrets-of-the-dying)