Feb 8, 2017
Dear Automania Maj 2009
seen from Netherlands
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from Russia
seen from Saudi Arabia
seen from United States
seen from United States
seen from United States
seen from China
seen from Guatemala
seen from United States
seen from Netherlands
seen from United States
seen from Israel
Dear Automania Maj 2009
DEAR ROSE-MÄRI
Anteckning 2009.
Jag har slutat tvätta mig, rester av sperma är ingrott över hela min kropp. Solen skiner utanför. Jag är ljuskänslig. Det luktar illa här inne. Jag hittar en dikt.
DEAR ROSE-MÄRI
Anteckning den 31 maj 2007.
Jag sitter ju hela dagarna. Det äter upp min lust att orka. Att nåla fast fjärilen i dagboken. Jag förskingrar tingen, skeenden. Min dagbok är en begravd kyrkogård av vingar som för längesen fladdrat förbi. Jag tänker: detta vill jag skriva ner. Att T. leker Sjörövardrottning, att jag smörjer in hennes vattenfyllda vrister, att hon färglade flygfoton, att hennes hy är alldeles ny och len, att åskan dundrade som en ångvält, som ett organiskt djur genom Malmögatorna häromnatten. Det är så små ting jag vill skriva ner. Jag orkar inte. Min kropp värker, jag är liten och stel, mina leder styva, jag är 25 år och lider av inbillad reumetism, undervikt, ledstelhet, orkeslöshet. Jag är matt, mörbultad, jag har levt mitt liv. Denna tyngd i kroppen ger trots allt en tillfredsställelse; jag orkar inte vara rastlös, stressad, orolig, drogsugen. Min slöhet gör mig avslappnad. Jag sover djupt. Jag finns inte. Drömmarna blir verklighet, och tvärtom.
Nu ska jag återvända till sömnen igen.