På tal om Pengar av Victoria Benedictsson. Den första gången jag läste den var jag fjorton eller kansle femton, och jag missade helt hur aromantisk Selma är. Spana in detta:
Hon kan hålla isär olika sorters kärlek, och distanserar sig från de som är romantiska av sig.
Hon vill helst inte gifta sig, men vet att hon måste gå med på detta för sin farbrors skull. Det hindrar inte henne från att vara extremt öppen med sin fästman om att hon inte vill bli gift och att hon inte gillar kyssen. (Notera även det maskulina målare.)
Hon går med på kyssen bara för att det är så man ska göra när man är förlovad, inte för att hon faktiskt vill. Och det låter inte som att hon hade velat även om han hade frågat först eller om det hade varit någon annan. Sen försöker hon övertyga honom om att han inte borde vilja gifta sig med henne.
... och som vanligt är det ingen som tror på HBTQ-personer som säger att de inte kommer att vara kära i sin påpressade heteronormativa partner. Selma är så otaggad på detta att det gör ont. "Ja, det får du tala med farbror om," måste vara DEN minst entusiastiska jakande repliken på ett frieri någonsin.
Ska jag tillägga att allt detta var inom 5 sidor?
