Feministmän
Låt oss prata om feministmän. Inte "feministiska män", det vill säga män som praktiserar eller åtminstone anstränger sig för att praktisera feminism som något helt självklart utan att göra en grej av det; som förstår att feminismen inte är en kamp för dem utan något som alla män egentligen borde göra och förstå från början; som respekterar kvinnor och inte förväntar sig en medalj för det. Nej, låt oss prata om feministmän. De är något helt annat, en alldeles egen grupp, och de behöver ställas till svars.
Feministmän är de där männen som gör en stor grej av sin feminism. Ofta kallar de sig aktivt för feminister - något som verkligen kan diskuteras om män alls bör göra -, ofta pratar de högt och gärna om sitt "feministiska engagemang", och ofta tar de mycket plats för att berätta om hur goda feminister de själva är, alternativt hur medvetna de är om de utmaningar som de står inför som män och hur duktiga de därför är (utmaningar som "våldta inte", "respektera kvinnors gränser", vilket som vi snart kan se uppenbarligen är för stora utmaningar för vissa av dem).
Feministmännen tar gärna plats. De är männen som är aktiva inom organisationer för samtycke, männen som gärna skriver inlägg på Facebook och engagerar sig för Fi, men som aldrig frågar sig varför just de får så mycket hejarop när de upprepar saker kvinnor har sagt länge.
Feministmännen är männen som styr feminismen bort från kvinnofrågor och radikal förändring och urvattnar den till att handla om genus som normer istället för ett förtryck och om "jämställdhet" istället för kvinnlig frigörelse.
Feministmännen är männen som tror att de bör få en lika stor plats inom feminismen och kvinnokampen som kvinnor.
Feministmännen är männen som engagerar sig för "feminism" men som tystar och talar över kvinnor.
De är männen som framställer sig som schyssta, medvetna, ödmjuka män men som berättar för kvinnor hur feminism ska göras trots att deras plats i kampen aldrig kan jämföras med kvinnors.
De är männen som engagerar sig för samtycke eller blir den där feministiska politikern, musikern, komikern, föreläsaren, miljökämpen, aktivisten som alla älskar - men som när ingen ser (eller när bara deras manliga vänner som alltid backar dem ser) antastar, trakasserar, förgriper sig på, misshandlar och våldtar kvinnor, kvinnor som sällan vågar höja sina röster, för vem skulle tro det om en så härlig kille?
Feministmännen använder feminismen som en identitet. Ibland som något för att bli omtyckta, ibland som något för att komma närmare kvinnor, ibland som en täckmantel för sitt kvinnohatiska beteende. Vi är många kvinnor som vet precis vad de håller på med. Bakbundna av omvärldens respekt för feministmännen som ju är - så - underbara - kan vi inte göra mycket åt det, när nu män har tagit sig in i den feministiska kampen. Män har makt, även här. Vi kan förstås skydda och varna varandra, och göra vad vi kan för att den värsta sortens feministmäns offer inte ska behöva se sina förövare och våldtäktsmän bli hyllade och älskade i de rum som ska vara trygga för kvinnor, men vanmakten är stor.
Feministmännen är patriarkatet som har insett hur det kan använda feminismen för sina egna syften. Kanske är män helt enkelt inte redo för att vara en del av kvinnokampen än. Kanske är det största en man kan göra att stiga åt sidan, bara lyssna och lära, och acceptera att det finns platser där hans röst inte räknas mest, kanske inte alls. Kanske är det viktigaste en man kan göra inte att skryta om sitt engagemang för en samtyckeslag - utan att börja praktisera samtycke i sitt verkliga liv?
