#industrihistoria

[mahlzeit2-blog]

Gillettefabriken

"Hauptstadt der Klinge" Berlins industrier hör man ofta inte så mycket om - hur många vet att en av Gillettes största fabriker ligger i Berlin? I södra Berlin återfinns sedan 80 år Gillettefabriken.

[kattyhistoriskamuseet-blog]

Kärnkraftskaruseller

För några år sedan såg jag ett kusligt TV-reportage om en turistresa till Tjernobyl. Jag minns inte vad det var för program, men reportens rädsla, den obehagliga känslan på platsen och det krasande ljudet av uppmätt radioaktivitet kommer jag ihåg. Det är inte helt lätt att tänka sig Tjernobyl som ett semestermål, men under 2009 lär ca 7,500 personer ha turistat området kring den förolyckade kärnkraftsreaktorn. En otäck och bildligt talande fotosamling från det övergivna området finns här.

Den 1 maj 1986, fem dagar efter kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl skulle tivolit i närbelägna Pripyat ha öppnat. Så blev det inte. De splitternya karusellerna rostar, utan att någonsin ha varit använda. Nu är de ett turistmål. Foto: av Max Hermus.

Nyligen annonserade den Ukrainska staten att Tjernobyl skall bli ett ännu större turistmål framöver.  Det är förstås inte helt riskfritt att vistas där, men det är det inte heller att bestiga berg eller att åka på andra äventyrsresor, menar man. Men det finns delade meningar om ifall det är bra och viktigt att allt fler upplever platsen med sin egen kropp, eller om resorna dit bara är obehaglig spekulation i människors olycka. Är detta ett kulturarv? Kanske något för världsarvslistan?

Nöjesparken Wunderland nära Kalkar i Tyskland är en radikalt annorlunda plats. Där kan man föga förvånande åka berg och dalbana och karusell, snurra chokladhjul och äta sockervadd - ungefär som i alla andra liknande anläggningar. Wunderlandparken vore kanske inte så märkvärdig om den inte hade en annorlunda förhistoria. Dagens lekplats är nämligen kärnkraftverket Schneller Brüter.

Wunderland, Kalkar. Foto från Frezeitpark-welt.de.

Bygget av kärnkraftverket påbörjades 1972 i ett samarbete mellan Nederländerna, Belgien och Västtyskland. Det tog 12 år att färdigställa och kostnaderna var ofantliga, men när anläggningen äntligen skulle tas i bruk följde massiva protester i närområdet och så småningom ångrade sig politikerna och beslutade sig helt enkelt för att lägga locket på. I flera år stod den gigantiska spökanläggningen som en talande silhuett i landskapet.

Men istället för att förbli ett monument över politikernas missriktade ambitioner och folkets makt tog en driftig företagare över och 1996 öppnades portarna till en familjepark utöver det vanliga. Kärnkraftsutseendet tar man inte miste på och trots att byggnaderna aldrig har varit utsatta för radioaktiv strålning och målats i glada mönster blir den ursprungligen människofarliga miljön en del av en kittlande upplevelse. Årligen kommer ungefär 500.000 besökare. Många säger att det är en unik upplevelse att leka sig runt ett kärnkraftverk och man minns det hela med ett leende.

Barsebäcksverken. Foto: Lars Bo Wassini  CC-BY-SA-3.0 (www.creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/)

Nästan alla svenskar känner till debatten om landets kanske mest kontroversiella kärnkraftverk, Barsebäck. I samband med att Barsebäck skulle stängas 1999 uppstod en ny diskussion om vad man ska göra med byggnaderna när de i framtiden är sanerade från radioaktiv strålning. Ska det rivas, eller är det ett kulturminne värt att bevara?

Anläggningen drivs fortfarande med personal, men verksamheten har förändrats radikalt. Ett hemligt och kontroversiellt ställe har förvandlats till en informationsplats om miljö, el, säkerhet och förstås kärnkraft. I besökscentret finns en energiutställning och man kan gå på guidade turer i reaktorn. Barsebäcksverket har till och med ett vandrarhem. Vad som händer sen är en öppen fråga. Planerna är fortfarande att riva av anläggningen. För vem kan ha intresse av att omvandla dessa kolosser till något annat?

Omslaget till personaltidningen för Ringhals och Barsebäcks anställda, nr 2, 2001.

Enligt rapporten Delaktighetens landskap som är skriven av Annelie Sjölander-Lindqvist, Anna Bohlin och Petra Adolfsson finns det svag lokal förankring för att bevara Barsebäck ”bara” som ett fysiskt monument. Lokalbefolkningen var positiv till industrin så länge som verket var i bruk och många menar också att det är ett viktigt industrihistoriskt minne, men det motiverar inte det materiella bevarandet. Om byggnaderna kan användas till något är det en annan femma. Bostäder är ett förslag. Det är intressant att många av de intervjuade säger att anläggningen inte ”syns” fast den är monumental som nästan inget annat, det vill säga den har blivit så normaliserad i landskapet att de som bor i närheten inte tänker på den. Därför finns det kanske inte något behov att börja se den nu, när den liksom inte finns på riktigt längre.

Sveriges första kärnreaktor syns inte heller och har under många år legat fördold för de allra flesta. Reaktorn är sedan gammalt nedmonterad, men rummet finns bevarat där det är insprängt i berget under Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. När man kommer ner för trapporna till underjorden känns det lite obehagligt. Betongen är hård på mer än ett sätt. Men det är fantastiskt fascinerande när det stora rummet liksom en katedral öppnar sig. R1 användes till forskning och inte till storskalig elproduktion och den har varit viktig för kärnforskningen i Sverige, inte minst på den tiden då man tänkte sig att tillverka kärnvapen.

Reaktorhallen R1, med hålet där reaktorn tidigare stod.

Numera har det här blivit en ganska intressant experimentell scen för forskning och diverse kultur. Förutom Leif Handbergs och Charlie Gullströms forskning på KTH om närvaro på distans, så finns R1 med i allt från en av Madonnas musikvideor till filmen Kenny Starfighter. Reaktorhallen har också fungerat som scen för såväl moderna dansföreställningar som för opera. Miljön är så speciell att den kan ta uppmärksamhet från föreställningen, så var det i alla fall när jag betraktade publiken vid en dansföreställning häromåret. Man kan definitivt säga att det här är en kulturmiljö alldeles utan att vara formellt "K-märkt".

Alla exempel ovan handlar om kärnkraftshistoriska platser, om än på väldigt olika sätt. Vilken betydelse har de faktiska händelserna på platsen för hur den fortsättningsvis kommuniceras? Tjernobylkatastrofen dödade och förgiftade människor, djur och natur. Detta hände faktiskt. Hur ska en besökare förhålla sig till de tusentals människor som dog och de som ännu i generationer får leva med de smärtsamma sviterna av radioaktivt nedfall? Jag försöker förgäves föreställa mig detta som en turistort där det apokalyptiska tivolit i Pripyat fylls med samma skrattande resenärer som i Schneller Brüter.

Tjernobyl - Pripyat. Foto: av Max Hermus.

Men jag tror också att det finns en poäng med att vissa platser är kontroversiella och att användningen av dem pockar på en etisk diskussion. För mig ligger det något förtröstansfullt i att inte alltid vara tvärsäker på vad som är rätt och att vara öppen för att ändra och göra bättre. Med det perspektivet är det kanske svårare att förhålla sig till det som händer när man ”trevliggör” läskiga platser än att människor får tillgång till en naken katastrofplats.

Kulturarvsplatser och nöjesparker är för all del olika saker. Men för att platsa som kulturarv finns det ofta element av att lägga miljön och historien till rätta. Platsen ska trots allt uppmuntra till besök och inte minst tydligt förmedla den historia som "kulturarvsskaparna" vill framhålla. Visby blir mer medeltida för att motiveras på världsarvslistan, en liknande utvald historiehorisont möter man i Dubrovnik.

Kärnkraftshistoria kan säkert inte vara opolitisk. Men oavsett hur man ställer sig till kärnkraft i framtiden så tycker jag att den har en viktig industrihistorisk plats, särskild med tanke på dess politiska och mänskliga betydelse. Hur människor har kommit att använda en katastrofplats, ett kraftverk som aldrig togs i bruk, en nyligen avvecklad anläggning och slutligen en forskningshistorisk miljö är dessutom intressant i sig. De som bor i Barsebäcks närhet framhåller att byggnaderna måste komma till någon praktisk nytta för att finnas kvar. För dem är inte kulturarvsstämpeln nyttig i sig. Jag är inte säker på att de har rätt, men det kan vara värt att fundera på. Jag noterar att kärnkraftsplatserna har fått ett efterliv av det ena eller andra slaget - med det gemensamt att de alla används till något där historia, nutid och framtid automatiskt interagerar.