Recension av Johan Kindes En sorts extas
Alla vi som inte var som de andra, alla vi som stod utanför. Här var vi inne.
Stockholm, tidigt åttiotal. Fyllda av drömmar söker Julian och hans vänner efter den perfekta låten, den perfekta natten, den sanna kärleken. Efter någon sorts extas.
En kväll möter han Lina. Hon är annorlunda och de blir förälskade. Men efter hand förändras Lina på ett sätt som Julian inte kan förklara och inte vill förstå. Samtidigt får han veta att allt inte är som det ska med hans mamma. Plötsligt är världen inte längre på plats.
Och det är nu Julian förlorar sin oskuld – tron på att man bara kan älska en enda människa i livet, och att denna någon ska älska en tillbaka.
”Och ut i den kyliga natten ger vi oss av. Två vänner på väg mot ljusen, mot flickorna, mot fyllda glas. Unga män som söker nån sorts extas.”
Tidigt 80-tal. Punken lever och frodas som aldrig förr. Men jämsides finns synthpoparna. Liksom punkarna betraktades även synthpoparna med skepsis av ”vanliga Svenssons”. ”Stockholms unga avantgarde”. Pojkar som sminkade sig, bar utstuderade kreationer såsom piratskjortor och fina kostymer samt lyssnade på suspekt musik, såsom Visage och Japan sågs som udda.
Romanen kretsar kring två teman. Bandet Bete Noir samt Julian och Linas kärlekshistoria. Bete Noir är då ett synthband bestående av ett gäng gymnasister från Östra Latin. Julian, romanens berättarjag och genom vars ögon vi får oss berättelsen till livs, är inte medlem i bandet. Men eftersom han skriver bandets texter och medlemmarna i bandet är hans bästa vänner så har han en tight relation till bandet ändå.
Romanen är ju då skriven av Johan Kinde som själv var sångare i ett synthband i början av 80-talet - Lustans Lakejer. Det är svårt att läsa boken utan att tänka på Lustans Lakejer när man läser om Bete Noir. Särskilt eftersom jag själv var tonåring när Lustans Lakejer slog igenom. Tillika ett fan av nämnda band. Hur mycket verklighetsförankring finns det kring det som handlar om Bete Noir i romanen?
Det som jag hade störst behållning av i boken var skildringen av 80-talets Stockholm. Samt namndroppandet. Såväl den legendariske discjockeyn Sydney på ”Big Brother” som Christer Lindarw )!) fladdrar förbi. Även om jag aldrig besökt klubbar som Ritz och Big Brother så känner jag till dessa klassiska ställen. Boken är lättläst, inget pretentiöst språk utan det flyter på.
En händelse som definitivt skett i verkligheten är när bandets sångare Walther tillsammans med Julian träffar en ung kvinnlig Expressen-journalist på Cafe Opera. De unga pojkarna som aldrig besökt vare sig Café Opera förut eller blivit intervjuade av en kvällstidning vill göra intryck på den unga journalisten och verka världsvana. Något som gör att alla deras svar antar en rätt pretentiös ton. På frågan hur det känns att vara så dyrkade av unga kvinnor svarar Walther så här:
”Vi är konstnärer, (…) och skapare av konst måste alltid räkna med att bli dyrkade. Om det sen är konsten eller konstnären som dyrkas är av mindre betydelse. Kläderna är viktigare än musiken, som jag brukar säga.”
Julian känner sig oroad när han hör sin vän uttala sig på det sättet: ”Herregud, han låter som en påtänd Oscar Wilde (…) Jag undrar om Sverige verkligen är redo för detta?”
En ond aning sprids hos Julian under intervjuns gång eftersom samtalet snarare kommer att handla om medlemmarnas privatliv och relationen kvinna-man, snarare än bandets musik och deras kommande skiva. Han ignorerar dock varningssignalerna i sin kropp. Något som senare visar sig vara ett misstag.
”När intervjun är över skakar vi hand och skiljs åt utanför Caféet med ömsesidiga välgångsönskningar. Varken jag eller Walther ber om att få se artikeln innan den går i tryck.”
I verkligheten var det författaren själv, Johan Kinde, som stod för orden ”Kläderna är viktigare än musiken”. Och fast det gått nästan 40 år sen så minns jag fortfarande uppståndelsen kring detta citat. Vad var Lustans lakejer för band egentligen som brydde sig mer om kläderna än musiken?
Hursomhelst, bandmedlemmarna och särskilt Julian må skämmas över hur de framställs i Expressen, men artikeln visar sig vara det bästa som kunnat hänt gruppen. Ägaren till det skivbolag som bandet ligger på blir nerringd av media som på olika sätt visar intresse för bandet.
Parallellt med berättelsen om hur Bete Noir blir ett allt mer populärt band så får vi då följa kärlekshistorien mellan Julian och Lina. Lina som går på Södra Latin är kompis till Daniella, en av Östra Latins absoluta skönheter och vän till medlemmarna i bandet. Men även Lina är vacker. Om än svår, enligt en av Julians vänner.
Något som inte hindrar Julian från att bli intresserad och sedermera snudd på besatt. Långsamt inser han att han håller på att förälska sig i den hemlighetsfulla Lina. Kvällen efter att paret kyssts första gången beger sig dock Lina tillsammans med sina föräldrar till deras sommarställe i Spanien. Julian håller på att förgås av längtan, något som senare blandas med svartsjuka när han får reda på att Lina besökt Daniella som nu arbetar som fotomodell i Paris. Ovetskapen om vad Lina kan ha gjort och upplevt i den franska huvudstaden tillsammans med Daniella plågar Julian.
”Jag vill inte veta vad hon har gjort på nätterna i Paris. Vad Daniella har varit med om känns mest spännande, pikant och på något förbjudet sätt upphetsande, men jag står inte ut med att föreställa mig Lina omgiven en massa kåta franska playboys.”’
De texter som Julian skriver till Bete Noir är så långt från diskbänksrealism man kan komma. Texterna handlar om ett liv som männen i bandet eftersträvar. Texter om sex med fagra men farliga damer, lyx, alkohol och droger. Eskapism.
En gång på en resa till Marocko får dock Julian uppleva just det hans texter handlar om. Det han upplever inbjudna av ett främmande par på ett hotellrum på nyårsaftonen gör honom både attraherad och olustig på samma gång. Lina däremot känner inte mycket till olustighet över det som sker...
I Marocko blir då det unga tonårsparet bjudna på champagne av Samir, en marockansk herre i trettioårsåldern, och Rohminna, en yngre blond kvinna som visar sig härstamma från Nederländerna. När restaurangen på hotellet stänger följer Julian och Lina med Samir och Rohminna till deras hotellrum. De unga naiva tonåringarna tycker att upplevelsen känns som något hämtat från någon glamorös gammal film. På Samir och Rohminnas rum flödar champagnen och kokainet. Genom drogdimmorna inser Julian att paret bjudit in Julian och Lina med en baktanke. En sexuell baktanke.
Men när Julian protesterar och tycker att Lina ska ta det lite lugnt med kokainet blir han avsnäst: ”Älskling, jag mår jättebra. Sluta vara så orolig. Är det inte lite spännande också? Det är ju sånt här som dina texter handlar om. Du ska väl inte gå nu när du äntligen får vara med om det i verkligheten? Hon träffar en öm punkt”.
Nu kom inget att ske på det där hotellrummet eftersom paret abrupt tvingas lämna rummet efter att Lina börjar må dåligt och spy av all kokain och champagne hon stoppat i sig. Man börjar dock mer och mer förstå under romanens gång att Lina är en dam med smak för ”det fina livet”. Lyx, alkohol, droger. För att inte tala om sex.
“Vi rörde oss bland äldre män med kvinnor som symbol För deras makt och rikedom, för deras dunkla mål De satt och såg sig om, två flickor runt var hals Jag hörde hur de pratade mycket, om inget alls Men så steg pulsen i mitt och min väns blod Nu fick vi plötsligt bråttom, trötta på alla ord Och ut i mörkret; våta, varma, säkra på vår sak Visste vart varenda väg gick, varje väg var rak
Men klockorna de tickar - allt underbart är kort Så låt champagnen flöda - för snart har livet gått Som Stilla Nätter i Som Stilla Nätter i Som Stilla Nätter i Clichy”
Ur Stilla nätter, Lustans Lakejer, -1981