#killerswalkamongus

[shelabluck]

"When night turns to day Won't you meet me up there" #killerswalkamongus

[koncentrerad]

Sånger från det högsta tornet

Likt Arthur Rimbaud lämnade Stefan Holmberg ett livsverk bakom sig. Den ena i text, den andra i musik; båda lika uttömmande. Stefan Holmberg jobbade med sitt verk i tio års tid och det blev därmed det mest äkta konstverk vi har upplevt på över tio års tid. 

Att kämpa mot sin depression för att slutföra sitt livs enda vision i livet med  dämonerna som enda sällskap, där var Stefan segraren. Större än oss alla. Detta finns berättat från honom och bandet själva på Killers Walk Among Us första och sista album under samma namn. Om jag ens vill översätta språket Stefan använder för att skriva sitt självmordsbrev på så kan jag inte. Jag är tyvärr inte där ännu. Allt jag kan säga, efter mina språkstudier, är det unikt och omskakande.

Varje avslutad mening, fras och ord som Stefan sjunger låter som en sista suck och farväl. Han har mött det allra värsta omsvepen av ett mörker inte ens Maldoror skulle kunna föreställa sig för att säga adjö till jordalivet. Ett adjö han yttrar sig med ett sphinxartat leende. 

Det är ett testamente. Ett testamente som går mig in på huden, köttet och benmärgen. Framförallt letar sig hans utandningarna in i hjärtat och stannar där i dagar. Stefan får ur sig allt som har byggt upp inom honom själv på dessa tio spår; tio år. Detta benknäckande och hjärtekrossande farväl har försiggått i år inom Stefan, men bara han har vetat.

Don’t give up on me now, you always do

Don’t give up on me now, you always do

Meddelandet som Stefan vill att alla ska förstå och ta till sig, det som han verkligen tyckte var viktigt, är att lämna efter sig någonting. Sitt eget avtryck, att låta eftervärlden skåda ens handavtryck i cementen eller lyssna till ens röst som svävar i eterns utkanter. Stefans uppmaningar om att verkligen göra ett verk i sitt liv, vare sig det tar 6 månader eller 21 år, får en att verkligen tänka, och att göra. Det enda sättet att bli ihågkommen efter döden är att lämna ett verk efter sig, vad det än är. En sång, en dikt eller ett avsked i natten under månljuset. Historier som lever vidare från mun till mun blir genast förljugna och minnena suddiga hos de som berättar och de som försöker återberätta. Varenda en måste få kunna slipa sin egen historia för att slutligen inrista det i granit. 

Detta tillåter Stefan Holmberg.

Alla människor vill bli en del av historieböckerna som tangentas ner just i detta ögonblick. Men så få nya gestalter kommer faktiskt med. Jag vet inte om det är för att den gedigna historien som redan har skrivits sedan baroquen fram till de hisnande musik-, och Nouvelle Vague-åren vi hade på 1960-talet, psykadelia och de människor i trasiga jeans som började nosa på den gamla svenska folkmusiken under 1970-talet och sedan den narkotika fyllda snöstormen på 1980-talet. Gestalterna i dessa tjocka historieböcker för bara tankarna till ‘out there’ artister, och de är inte många, Miley Cyrus idag och David Bowie då.

För att verkligen få en glödande plats i historien som får kulturhungriga människors ögon att löpa gnistor i ögonen efter att lusläsa sidorna, så måste det vara äkta och fyllt av passion för att det fanns ingen annan väg än just denna. Vägen är fylld av monster och dämoner i varje krön, hat i varje by, gift i alla vattendrag. Att Stefan Holmberg visade oss vägen i år är ett tecken att det fortfarande går och en behöver inte sjunga om Major Tom.