Hon
Ibland känns det som om jag kan tap-ea in på andras tankebanor. Som om mina känslospröt når ut i människor och jag kan tolka om känslorna i bilder och lite ord. Det sägs ju att det finns sånna som kan det. En slags kraftfull empati typ. Det känns som att jag då överger mig helt åt vad som helst. Utan att vilja ha ett specifikt svar och därför är lika öppen för alla svar. En hängivelse där jag överger mig för den personen ett ögonblick typ.
Jag tror jag gör det för jag söker svar. Jag fick aldrig svar av henne så jag gjorde det med henne nyss. Jag såg hur vi var fastkedjade i en loop och hon ville vidare och märkte att jag inte tog mig loss. Så hon behövde slita sig loss. Och det innebar SLITA. Halva armen gick av och ena foten slets av. Det blev ett bad av blod men hon kröp iväg. Hon grät bäckar men fortsatte. Hon kom dit. Hon satte allt i bandage men bäckarna fortsatte att porla. Till sist så började blodet att koagulera och hon fortsatte att leva där, en halv arm och en fot mindre. Det var ett högt pris men priset att stanna i kedjan var ännu högre. Hon var tvungen. Hon hatade det. Som att behöva skada sig själv för att komma loss.
Idag har hon proteser. Men de kommer aldrig vara som det va då. Hon kan sakna sin riktiga arm och foten och då smetar hon på med bedövningsmedel. Det ska inte kännas. Hon kan inte tänka på det...för hon riskerar att springa tillbaka då. Hon riskerar att välja loopen framför allt. Då ger hon upp sitt liv, sin utveckling och det hon behöver. Det skulle bara bli samma sak igen och sen skulle hon behöva slita sig. Det skulle bli blodbad återigen och nu är det andra armen och... det är som att hon vet det. Så istället så baddar hon med bedövningssalva. Det blir mer kallt och dött men...hon vet inget annat sätt.
Kanske ses vi sen när jag inte längre sitter där i loopen. Kanske var det den största kärleksförklaringen hon kunde ha gjort. Den största hjälpen för att jag...skulle ta mig ur den. Kanske offrade hon oss för mig och sig. För jag vet vilket galet band vi har och hade. Jag saknar henne som FAN men även jag har vant mig. Jag fick samma blodiga sår jag och jag hatade henne to no end. Men även mitt blod koagulerade till sist. Jag har provat alla möjliga proteser, visserligen mjukare men lika dött. Jag har funnit mig i att jag fick en arm mindre. Det går att leva med en arm också. Så fort jag har träffat henne så får jag känningar om hur det var med två armar. Men hon lyckas slita av den just in time återigen.
Efteråt blir det återigen en tydlighet av att jag har en arm mindre. Hon slänger på extra mycket bedövningskräm då. Jag känner snarare såret på nytt. Hon slänger på så mycket att hon inte längre känner att hon ens har armar. Sen fortsätter hon (ooooh lord...! är det DÄRFÖR hon fått den där bedövningen i huden över halva kroppen?!).
Men jag kan inte säga det här till henne. Hon skulle bara behöva slänga på mer bedövningskräm då. Kanske vet hon redan.
Så vad gör man? Jag får leta efter andra armar. Men ingen kommer vara som hennes that is for sure. Kanske kan vi funka på nåt sätt i framtiden. Vem vet?
