#kulturdebatt

[alltvivet]

[annamariaolsson-blog-blog]

Krönika: Typexempel på olika saker Annamaria Olsson och landet Tyskland tjatar om

KRÖNIKA.

Idag till frukost älskade jag Tyskland lite extra mycket. Ja Tyskland alltså. Inte Berlin. Inte för att ölen är skitbillig, barerna coolt megarelaxade, klubbarna aldrig stänger, restaurangerna asbilliga eller för att alla bara är så jääävla softa och bohemiska och konstnärliga, arbetslösa och icke-tysktalande. Nä, jag öppnade morgontidningen och läste förstasidan på kulturdelen. ”Deutschland gibt pro Jahr neun Milliarden für Kultur aus.” Tyskland ger 9 miljarder euro per år till kulturen.

Den ackompanjerande bilden är från en Puccini-opera. På scenen står en enorm gosedjursnalle som ser helt knarkad ut samt en massa utklädda rymdoperamänniskor. Hon som skrivit texten heter Monika Grütters (se ovan) kristdemokratisk politiker och talesperson i kultur- och mediefrågor i tyska Bundestag. En icke-tyskspråkig nyanländ svensk förutsätter kanske att denna kristdemokrat ställer sig kritskt frågande till de enorma statliga utgifterna kulturen innebär och undrar vari värdet ligger med denna stora knarkade gosedjursnalle och alla rymdmänniskor. Finns det inte viktigare saker att ge pengarna till? Kan scenmänniskorna göras om till entreprenörer? Förstår verklighetens folk operanallen? (Har den faktiskt tagit knark???)

Kristdemokraten Grütters talar sig också varm för att var tionde kulturresa i Europa går till Tyskland och att detta innebär stora skatteintäkter. Att 2 miljoner människor enbart under påskhelgen besökte Berlin. Att den kreativa industrin är den andra starkaste i Tyskland efter bilindustrin och att den stärker det tyska varumärket och anseendet i världen. Efter det radar hon upp fakta om att 113 miljoner människor besökte landets museum förra året (vilket är tio gånger så mycket som alla Bundesliga-besökare), att landet är det teatertätaste landet i världen und so weiter.

Här tar vi en kort andingspaus och påminner oss ännu en gång om att hon är kristdemokrat för nu börjar det intressanta. Hon prisar att teater och opera är såpass subventionerat i Berlin att även mindre bemedlade människor kan ta del av det rika kulturlivet, till skillnad från t.ex. London och München. Hon pratar om vikten av ett avantgarde, att kultur inte är en dekorativer Luxus, någon förströelse som folk med tid och pengar kan känna sig duktigt intellektuella och härliga med. Hon börjar droppa konstitutionella saker som ”Kunst und Wissenshaft sind frei”, konst och vetenskap skall vara fria. Att det skall finns utrymme att experimentera och ta risker (risker! talar vi om investmentbanking här eller vadå???) Att konst och kultur har ett autonomt egenvärde långt bortom politik och ekonomi. Att fritt uttryckande kulturutövare och intellektuella är en garant för ett fritt samhälle och mot framväxande antidemokratiska krafter och i slutändan totalitära system. Hon tar upp den kinesiska konstnären Ai Weiwei som ”försvunnit” i Kina och pekar på hur auktoritära system, om några, är medvetna om kulturens sprängkraft och därför vill kväva, förtrycka, kväsa och svårgöra livet för dess utövare för att kunna hålla kritikerna på mattan och systemet intakt.

Här blir undertecknad något ledsen och tänker på sitt hemland där måhända noll borgerliga politiker skulle resonera som kristdemokraten Monika Grütters ovan. Tänker att det är lite trist att det skall behövas olika slags folkmord, världskrig och murbyggen för att folk skall ta kulturfrågan på allvar även de dagar/tider/år/perioder när boräntorna är okej, ekonomin boomar och allt är lite somrigt fräscht och härligt. Att den inte bara behövs när det är ”lite taskigt läge” som t.ex. under Hitler eller i det kommunistiska Kina.

Nä jag, Monika och Tyskland gör tummen ner åt det! Superonödigt att lära sig sånt viktigt på nån taskig världsförstörarväg tycker vi. Tidigare publicerad på RES april 2011.