Getting real
I’ve got work to do. That’s how I feel. Mitt liv behöver ett ansiktslyft, även om jag köpt flera krämer redan. Jag kan skoja, vara fantasifull och leka men det kanske har att göra med att jag blir äldre och inser konsekvenser av mitt handlande som jag känner hur viktiga våra val faktiskt är. “Små” förändringar såsom att följa sin egna kompass, även när det kanske bara gäller enkla saker, bygger stora berg i längden.
Mina drömmar har blandats med min verklighet och samtidigt har jag sett timglaset. Valen blir mer kvalitativa och impulsiva grejer finns fortfarande kvar, men styr inte båtens riktning. Kanske för första gången i mitt liv så har jag satt mig själv i första rummet. Mina val och min preferenser ska spegla det liv jag bygger. Det är inte längre bara ord, utan det märks verkligen hur det sipprar ut i min verklighet.
Jag märker hur mäktiga vi kan vara när vi verkligen bestämmer oss för saker och är beredda på dess konsekvenser. Då kan vi fan förflytta det som verkade oflyttbart.
Mitt värde har ökat och jag jobbar på att öka det som en konstant uppåtström. Jag märker hur tid och rum förändras i takt med att jag gör det och då blir det allt viktigare att måla med de färgerna man vill att projektorn ska återspegla. I am doing good tycker jag. Inte perfekt på nåt sätt men jag rör mig i rätt riktning.
För ungefär ett år sedan bodde jag hemma hos mamma och jag var ett vrak. Jag kunde knappt äta, för kroppen var i så illa form att jag fick tvinga i mig soppor för att ens få i mig näring. Jag fick hålla ett supertight matschema och det blev en kamp för att få i mig de dagliga kalorierna. Jag rasade i vikt och blev underviktig. Min hud var blek och jag hade ofta problem med andningen på grund av galla, magsyra och magsäck. Jag kom ihåg hur rädd jag var, hur liten jag var, särskilt när jag läst om andra i samma situation och vilken kamp de gått igenom, vissa i åratal, andra var fortfarande kvar i ett kroniskt tillstånd av hell.
Jag vägrade. Efter att jag varit liten och gråtit natt efter natt så var det som om att NEJ. Jag vägrar låta detta ha ihjäl mig. Jag ska läsa på, jag ska förstå och göra allt i min makt för att bli bra. Det ena preparatet efter det andra började intas och det var mycket trial and error. Men efter ett tag märkte jag att det gick i rätt riktning. Jag vaknade inte av andnöd på nätterna lika ofta och att mamma tog sin 15 minuters promenad med hunden blev inte längre en hemsk överlevnadssituation för mig. Första gången jag såg att vågen faktiskt hade börjat peka uppåt igen, blev jag helt lyrisk. Jag GJORDE det! Jag kämpade, läste, tuggade allt som en galning, tog alla preparat och kilona började komma tillbaka. När jag kunde äta bättre märkte jag även hur min så kallade panikångest i samma veva blev allt mindre påtaglig. Efter 700 år av att läsa om det insåg jag hur ångest är kopplat till tarmsystemet och hur jag haft en fysisk sjukdom som faktiskt gett mig andningssvårigheter som i SIN tur gett traumatiska känslor som jag trott varit panikångest.
Jag kom ur det träsket. Jag gjorde det genom stöd av andra men framförallt gjorde jag det själv. Det var mitt schema, min näringsmatris, jag som gjorde sopporna med aminosyror, det var jag som läste dag ut och dag in vad man kunde göra och provade det på mig själv.
Det var nog när jag dunkade en fryst klump med kokt ris i bordet åtaliga gånger för att separera den och jag fick väldigt svårt att andas som jag började koppla hur panikångest verkade styras av något annat. Ännu mer säker på det och konfunderad blev jag när jag botade min attack med makrill och tomater. Idag förstår jag varför.
De traumatiska minnena ligger kvar och jag jobbar på dem. Men jag pushar mig och vågar mer saker. Att vara vilse i Norge hade varit mardröm utan dess like för 10 år sedan och att ens åka dit hade kanske varit det också. I min verklighet jag byggt upp idag var det en underbar upplevelse. Jag är inte alls lika rädd för att vara långt ifrån sjukhus eftersom min kropp inte visar tecken på att behöva fixas.
Jag inser hur stor del av mitt liv denna rädsla tagit upp, för när den inte längre var där, så hade jag plötsligt massa tid och möjligheter jag inte haft innan. Idag känns inte Nya Zeeland helt omöjligt och att bygga dedär huset där kan bli en ny del av min verklighet. Vem vet. Styr kompassen dit så kommer jag följa.
Att slänga gamla underkläder är för mig inte bara att slänga underkläder. Det blir en rening och det gör plats för det nya. Jag slänger bort annat jag inte längre vill ha i mitt liv, för att det inte längre gynnar mig och det blir någon slags fin ritual att slänga bort det gamla. Det är inte längre bra nog för jag har växt, jag har blivit större och jag värderar mig högre.