I helgen var jag och min pojkvän i Karlstad på semester och förstås var vi på Lars Lerins Sandgrund. Vi gick faktiskt dit nästan direkt efter att vi anlänt med tåget.
De stora arken väckte ömsom ren beundran, ömsom en känsla av inspirerad oförmåga. Jag leker med tanken på att gräva fram mina akvarellfärger, men jag tror inte att jag är måttfull nog för att måla akvarell. Inbillar mig att man måste vara det, på något sätt. Veta när nog är nog. Sätta punkt.











