Rant
Varför börjar någon prata med mig?
Är inte det slöseri?
Varför skulle någon vara taggad på att träffa mig?
Vad är haken? Vad är poängen?
Är det kul?
Varför har jag samlat på mig en massa saker som jag inte värderar?
Tänk om jag inte vill ha dem alls.
Tänk om jag inte uppskattar något av det jag har och borde ta bort det?
Gäller det då om jag inte uppskattar livet, att jag borde ta bort det från den här varelsen?
Någon eller något annat skulle uppskatta det här mycket mer.
Varför vill någon hänga med en lögnare som mig?!
Hur ser de inte hur jag mår?!
Om jag ens mår så dåligt JAGVETLIKSOMINTE?!?!?!?!?!?!?!?!?!??!!!!!!!!!!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!??!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!
Värdelös tönt.
Jag värderar romantik för där finns det utrymme för mig att vara orimlig inom relationens gränser. Jag vill inte vara som andra i förhållanden. Jag vill vara speciell, genom att bränna ut mig med den andra personen och den med mig.
Hon kommer tröttna och jag kommer inte orka fortsätta försöka för att jag har gjort så mycket redan. "Borde inte det här vara nog för resten av förhållandet?! Jag gjorde ju en grej! En stor grej, flera smågrejer! Hur kan hon tvivla på mig??
Hur har jag inte gett henne rätt bild av min kärlek till henne?"
Fortfarande sårad av Ofelia och Hanna.
Borde jag prata med Hanna?
Varför kan jag inte samla mig inför en person och tycka om den, samtidigt som jag håller i mina intressen.
Har jag intressen?
Jag trodde jag bara var intresserad av ett förhållande. Fittunge.
Jag är så jävla arg på dig. Du fucking suger vet du det?!
Truth of the day.
Om ingen behöver mig så behövs jag ju inte.
Om inget har ett direkt behov av att prata, umgås, eller bara ha min närhet, så finns ju inte den delen utav mig.
Som en muskel som inte används, så förtvinar den. Som att hålla ett maskineri igång endast för OM den någonsin skulle behövas i en kort stund.
Hur ska jag få det att verka värt?!
Hur ska det vara värt att leva på stand by, tills någon kommer och bekräftar mig och tillfredställer mitt behov av att vara behövd?
För det är så det känns.
Jag besitter ingen vilja. Jag har en nyckel i ryggen som måste snurras upp av en hand som tycker synd om leksaken som inte kan röra på sig utan att någon annan viljar den till det.
Jag behöver inte mig själv.
Vad har jag någonsin gjort för min skull?
Skitliv.
Jag är arg.
Och till vilken nytta?
Kommer säkert bli glad någon dag och tänka tillbaka på det här som en "nödvändig fas". Fittunge.
Jag får inte känna starka saker.
Jag får inte sträcka på mig emotionellt.
Jag är fast i en blygsam liten fittlös kropp som hatas av ägaren och världen.
Ingen tycker om män.
De är äckliga.
Skjut mig bara så jag kan bli pånyttfödd som kvinna och klaga på annorlunda saker.
Förtjänar jag det jag önskar?
Troligen inte.
Varför ska jag då försöka?
För att kämpa och då tillslut förtjäna det jag vill ha?
Förtjäna.
Ska jag uppfylla något krav för din(hypotetiska framtida romantiska intresse) uppmärksamhet och kärlek och hämta ut det som en vinst?
Görs det medvetet eller är det bara något som finns där som uppfyller dessa osynliga krav som bara känns bra? Så bra att en vill ha mer, det blir liksom svårt att få nog av det som personen har.
Varför blir jag alltid så svag för den här typen av stimulans?
Bekträftelsen av ett romantiskt intresse övertar all annan glädje.
Det finns ingenting som är så bra som romantisk bekräftelse.
Jag kommer att dö för att få visa min kärlek till en person.
Jag är född i fel tidsålder och jag kommer bli för gammal.
Jag hade varit önskad i en annan tid där jag hade dött tidigare.
Alla verkar få det dem vill ha.
Jag får ju bara ångest.
Jag sitter i en buss vid ett stort rent fönster som åker runt och visar mig vad alla andra har, vad alla andra önskar, vad alla andra Viljor, det här som jag inte har, kan åstakomma om en bara använder den.
Jag vill ingenting.
Ingen vilja. Inget syfte
