Let's never come here again because it would never be as much fun.
Skenet från alla gatlyktor är brandgult, apelsinfärgat. Ett skimmer av bärnsten ligger över kullerstenarna som jag går på där jag passerar uteserveringar fyllda av människor och små smala gator som är ihåliga och öde. Jag tänker på vad Jérémy sa första kvällen vi träffades, att alla gatlampor här i södra frankrike lyser i en varm ton vilket gör kvällarna så mycket mer angelägna, istället för den kalla lysrörsbelysningen de har i Sverige och Tyskland. Jag går med händerna i fickorna, iakttar sorlet runt om mig, andas in luften av en stad jag har så många minnen ifrån som jag hade glömt, som omedvetet har legat och grott längst bak i huvudet som bleknade fotografier som plötsligt fått färg igen. Min mobil plingar till. “Where are you? I am at the promenade”. Jag ler, börjar gå mot promenade des anglais när jag plötsligt ser honom, lutandes mot en stolpe några meter ifrån mig. Det är tredje kvällen vi stöter in i varandra utan att ha planerat det. Några timmar senare sitter vi på den schackrutiga marken på placa massena, omgivna av klarrosa pampiga byggnader och statyer och natthimlen som breder ut sig ovanför oss. “I am constantly lost in translation here you know” säger han med sitt vanliga syrliga leende. “Yeah, I actually thought of that, this whole trip feels like that movie!” svarar jag. “What movie?” svarar han och jag skrattar åt faktumet att han gjorde en sådan otroligt pricksäker referens utan att veta om det. Det känns mer talande än något annat egentligen.