This is a writers wasteland

Basically me struggling with my words

[ivans-word-struggle]

it’s never enough

I keep waiting for my luck to someday give up And I keep falling in love, but this measuring cup Is constantly overflowing with the same damn problems

I cannot take it, I love it, I break it I need it but leave it if I believe it's a waste of my

Time is a blessing, to me, it's a lesson And I can't be stressing to give you attention 'Cause, it's never fucking enough, so I'm giving you up And you'll be better with a nice girl, darling

[ivans-word-struggle]

You set a fire in my head

and I don’t know if the smoke will crawl down my lungs and suffocate me

while I sleep alone in my bed

or turn in to honey, slowly dripping down to ease my pain

all I know is

all of this is temporary

And you’ll realize that I’m not this thing that is extraordinary

My heart is unfortunately to insanitary

for me to one day ascend to heaven like Virgin Mary

[ivans-word-struggle]

I spent a long time watering a plant made out of plastic thinking it would help me somehow grow. And now I curse it since it is not even dead, it is still there standing tall and green. I want to dig my hands in the dirt to drag out the roots but there are none. So I am screaming screaming screaming why did I think that it would work this time what did I think had changed. Cause I could never hold a perfect thing and not demolish it in the end. 

So once again I am watching myself burn down the air, the grass around me until I finally disintegrate into a thousand pieces. Left on my own to pick them up together with my beating heart. It's a muscle, but it's still not strong enough to carry the weight of the choices I've made.

[ivans-word-struggle]

I don't really mind the drive But I think I'd rather die In Oakland, in Oakland

Jag sitter ensam på ett tåg som rullar någonstans i mitten av Sverige. Utanför fönstret ser jag sjöar, träsk och övergivna industristäder. Solen försöker lysa igenom det gråa molntäcket och vissa av dess strålar når mitt ansikte och färgar atmosfären med ett svagt kargt gult sken. Jag lyssnar på Telegraph Ave med Childish Gambino, min mest spelade låt detta året, och jag försöker att samla mina tankar, knyta samman dem, knyta samman mig själv, avrunda, landa. 

Jag, då, på en buss i Oakland, min kärlek på andra sidan jorden, jag sjönk sakta in i mitt beslut om att avsluta det. Försökte hitta ro i det, i mig själv, i en fullständigt kaotisk omgivning, Childish sjunger I'm ready to go, But I'm really not ready, girl, That's a problem, Cause I'm way too scared to fall, And I know you choose to stay. 

Och nu. Ett år senare. Samma låt i mina hörlurar. En helt annan plats, helt nya omständigheter. Min kärlek befinner sig på andra sidan jorden. Natten innan han åkte sa jag till honom att jag var kär i honom, med ett hjärta som bultade så hårt att det kändes som att det skulle hoppa ur bröstkorgen. Och jag försöker hitta ro i det, detta nya, ett nytt beslut, släppa taget om mig själv, våga leva igen. Våga andas. You know how I get when I'm lonely, And I think about you and the moments, But everything you do is so Oakland, so Oakland.

Men hur vågar man?

[ivans-word-struggle]

Ett långsamt tåg

Jag försöker att balansera det. Allting. Livet. Varats olidliga lätthet om man så vill. Den lutande jordaxeln. Jobb, liv, skrivande. Repeat. Jobb, liv, skrivande. Jag tänker att skrivande människor måste vara dem som ständigt parerar mellan hybris och självhat. Man slits ständigt mellan dessa överväldigande känslorna och jag försöker att ha det i huvudet hela tiden, vill inte flyga för nära solen, flyga på en hälsosam nivå. Försöker sträcka mig åt håll och kanter på ett onaturligt sätt för att få till det. Ibland hatar jag min text. Stirrar på den i två minuter innan jag aggressivt slår igen laptopen. Ibland rinner inspirationen mig ur fingrarna. Ibland springer jag in på toaletten på jobbet för att någonting plötsligt uppenbarade sig för mig och jag måste få ned det, nu nu nu. Men det är en svår balans. Den nödvändiga ensamheten, rastlösheten, nyförälskelsen. Mina nuvarande pelare. Lika svåra att hålla isär från varandra som att sammanfoga dem.

[ivans-word-struggle]

Närvaro

Mitt alarm ringer 06.26. Oktober är snart slut och det är beckmörkt ute och inne i min lägenhet. Jag har vaknat innan mitt alarm men istället för att försöka somna om och ihärdigt graspa tag i varenda lilla minut av sömn jag kan få ligger jag vaken för att lyssna på hans lugna andetag. Jag som alltid har avskytt morgnar njuter plötsligt av att gå upp en halvtimme tidigare enbart för att kunna spendera lite extra tid med honom.

Det sprakar i mig, små spröt och explosioner i bröstkorgen och när vi sitter bredvid varandra i en mörk biograf måste jag plötsligt ta tag i honom för att han inte är tillräckligt nära.

Och samtidigt växer en panik inom mig. Att inte nu. Jag klarar inte detta nu. Min vän tittar på mig och säger ”sophie kan du inte bara acceptera att något bra faktiskt händer dig” och jag vill hänge mig men någonting tar emot. Jag är så trött. Det gångna året har kostat mig så oerhört mycket.

[ivans-word-struggle]

Let's never come here again because it would never be as much fun.

Skenet från alla gatlyktor är brandgult, apelsinfärgat. Ett skimmer av bärnsten ligger över kullerstenarna som jag går på där jag passerar uteserveringar fyllda av människor och små smala gator som är ihåliga och öde. Jag tänker på vad Jérémy sa första kvällen vi träffades, att alla gatlampor här i södra frankrike lyser i en varm ton vilket gör kvällarna så mycket mer angelägna, istället för den kalla lysrörsbelysningen de har i Sverige och Tyskland. Jag går med händerna i fickorna, iakttar sorlet runt om mig, andas in luften av en stad jag har så många minnen ifrån som jag hade glömt, som omedvetet har legat och grott längst bak i huvudet som bleknade fotografier som plötsligt fått färg igen. Min mobil plingar till. “Where are you? I am at the promenade”. Jag ler, börjar gå mot promenade des anglais när jag plötsligt ser honom, lutandes mot en stolpe några meter ifrån mig. Det är tredje kvällen vi stöter in i varandra utan att ha planerat det. Några timmar senare sitter vi på den schackrutiga marken på placa massena, omgivna av klarrosa pampiga byggnader och statyer och natthimlen som breder ut sig ovanför oss.  “I am constantly lost in translation here you know” säger han med sitt vanliga syrliga leende. “Yeah, I actually thought of that, this whole trip feels like that movie!” svarar jag. “What movie?” svarar han och jag skrattar åt faktumet att han gjorde en sådan otroligt pricksäker referens utan att veta om det. Det känns mer talande än något annat egentligen. 

[ivans-word-struggle]

Trä

Luften börjar bli svalare. Inte så kvav och tryckande längre utan frisk med en platonisk hint. Jag försöker omslutas av septemberljuset, det milda, mjuka. Väntar på att det ska sjunka in i mig. Dagarna går i ett. Jag har bråttom till tåget varje morgon. Springer mot stationen i min gamla trenchcoat. Läser några sidor av Pamuk på tåget i tysta kupén. Är på dejt. Dricker för många öl på tom mage, blir berusad, pratar blödigt om min familj. Läser min journal. Det gör ont. Det gör ont att se sig själv objektivt. Min psykolog säger att jag måste prioritera mig själv. Tänker på varma stenar och het sol. Snart är jag där. I frankrike. Bara jag och mina tankar och otaliga kannor vitt vin. Jag behöver semester. Jag behöver prioritera mig själv. Andas. Upprepa.

[ivans-word-struggle]

E.

"Det hade varit så skönt om jag bara hade kunnat sitta i fängelse i ett år, bara vara där och låta tiden gå och slippa tänka på någonting” Han säger det med en skämtsam ton men samtidigt allvar i blicken, där han ligger uträckt i min fåtölj med ögonen på taket. “Det låter som att du är väldigt trött på att ta beslut om du seriöst överväger fängelse”, säger jag och skrattar till. Men sanningen är att jag förstår honom för jag har tänkt exakt samma tanke flera gånger de senaste månaderna. “Eller så kanske jag ska konvertera till islam”, fortsätter han. “Mest för att kunna be fem gånger om dagen. Då har jag i alla fall de fasta punkterna”. Han skrattar medan han säger det men jag förstår att detta är någonting han konstant tänker på, rotlösheten som fyller en och färgar av sig i allt man gör. Jag förstår den tröttheten som sköljer över en och gör att man tappar det och bara vill lägga sig ned och inte ta ett endaste beslut till. Jag har varit där, är fortfarande där på sätt och vis, och han är mitt i det och nu vill han fly och distansera sig från allt. Hans lidande värker i mig och jag vill hjälpa honom, ta hans hand, säga att allting kommer att bli bra. Men jag vet själv hur det är, ingen annan kan rädda en från sig själv. Jag antar att det är sant som de säger - de vackraste människorna är också de mest ledsna människorna. Men även om jag inte kan lösa hans problem får jag i alla fall honom att skratta ibland.

[ivans-word-struggle]

Salt

your eyes are arctic blue they are a promise that you will take me to the ocean and let me see the beautiful view your whole presence is a promise when I sleep next to you in the night innocent and vain with cracked nails on the fingers that play between my thighs I search for distractions when you are gone so I can replace the eyes that are arctic blue And if I fuck with my eyes closed he looks just like you

[ivans-word-struggle]

Nu är jag sådär tankspridd igen, jag börjar laga tomatsås och inser när jag är klar att jag inte har någon pasta att äta den med. Tallrikar åker i golvet och går sönder, tvätt glöms i torkrummet och förargar grannarna, jag sover utan örngott för att jag har glömt att örngott är någonting som man brukar ha. Jag ska inte fastna i detta tillståndet. Nu med den friska luften ska jag också bli frisk. Trädkronorna mittemot mitt fönster är fortfarande overkligt gröna, klorofyllstinna med tjocka löv som ger perfekta konturer mot den vita himlen. De betraktar mig likgiltigt där jag står dag ut och dag in och stirrar ut genom glaset. Naturen är ju alltid som underskönast när det går dåligt för en.

[ivans-word-struggle]

Good mourning

I am a child of a prideful country where the sun always shine and my pockets are filled with honey, wastin’ money, everyones hands are bloody

I am a child of a burnt and smoky country, a crown made of honey, grass is greener, I beg to be loved, a hopeless kingdom with streets filled with milk and money

I am a child of the moon that is sunny, made of maple in case you are wondering why my lips are so sweet and tastes like honey, and all I want is to escape this hopeless state of mind and not drown in this country

[ivans-word-struggle]

Jag tänker på ökensolen, gruset, svett som rann längs min tinning, bussen jag satt på som inte tog mig någonstans utan enbart körde i cirklar på vägar i Kalifornien och Nevada. Ett liv i exil. Platserna blandas samman, mitt tålamod tog slut för längesen och sedan dess har jag rört mig diagonalt genom livet. Jag tänker på Las vegas, där allting började, på den busshållplatsen ute i öknen på andra sidan gatan en parkering bakom The Golden Nugget Casino. Det var egentligen en väldigt anspråkslös dag, vågrät och bemästrad i all sin glans. Skenet från solen var vitt och bländande trots att jag hade keps och solglasögon. Ökensolen fräter verkligen på ens hornhinnor och letar sig in i alla ens hål, men utan att värma. Jag har alltid tyckt att solen i Nevada är så hänsynslös och underbar och jag återvänder ständigt till den trots att jag aldrig har sett ett så kallt sken någon annanstans. Kanske identifierar jag mig för mycket med den. Kanske är det där jag hör hemma. Bland hård sand, neon, vilda hästar, sjukdom, klirrande mynt som kastas ned i avgrunden, plast. Tillvaron där är som en klocka som aldrig slår.

[ivans-word-struggle]

Jag ligger raklång i gräset och stirrar upp i oändligheten. Marken och stråna som kittlar mig i ansiktet är blöta av regn men jag tänker inte på det som obekvämt utan snarare skönt och friskt. Tankarna virvlar ut i rymden och jag försöker kontrollera min andning och fokusera på en obefintlig punkt i allt der svarta ovanför mig. Allting snurrar. Ännu en gång snurrar allting och jag får kämpa mot impulsen att skriva till midas att jag hatar när han försvinner ifrån mig på det här sättet. Jag gör inte det. Jag försöker istället att fokusera på marken jag ligger på, den friska doften och brisen som blåser över mig från havet. I periferin hör jag technodunket och alla sorl från alla färgglada personer som just nu står och dansar vid strandkanten. Och jag ligger raklång i det höga gräset och känner mig osynlig och oövervinnelig och samtidigt så otroligt ensam i mina tankar.

Jag tittar upp igen och det känns som att månen är full, det fascinerar mig. På samma sätt som ungdomen, rymden, världshaven, döden och nätter i allmänhet men kanske ändå just den här natten, i synnerhet, fascinerar mig.

[ivans-word-struggle]

Jag ligger i fosterställning i soffan med ansiktet vänt mot väggen och jag är medveten om att jag beter mig som en karaktär i en såpopera, fullständigt vanvettigt och orimligt. “Jag kan inte se dig när du går ut genom dörren, det går inte, det är för sorgligt”, säger jag dramatiskt och även om jag förstår att jag låter alldeles för allvarlig för händelsen i sig kan jag inte låta bli att mena varenda ord av vad jag säger. Det är sorgligt. Jag vill inte att han ska gå. Jag klarar inte att ytterligare en människa ska lämna mig även om det är en person jag enbart träffat fyra gånger. “Men sophie, jag kan inte lämna dig såhär, det förstår du väl?”, svarar han samtidigt som han stryker mig över håret. “Jo, det är bara att gå ut genom dörren”, svarar jag och jag hör direkt hur orättvist det låter. Jag vägrar att vända mig och när jag väl gör det håller jag fast honom i hans hand och tittar in i hans ögon och tänker att jag kanske kan hypnotisera honom till att stanna hos mig. Alla logiska atomer har lämnat min kropp och synopserna i min hjärna måste ha slutat fungera någonstans de senaste månaderna och jag tycker synd om honom som helt ovetandes sprang på den mest känslomässigt förstörda personen i Malmö.

Femton minuter tidigare satt han i min fåtölj och förklarade varför han inte har plats för mig i sitt liv just ju och han var så ärlig att jag bara tyckte om honom mer. “Jag är så jävla sårbar just ju”, sa han med en vädjan i sin blick som jag tyvärr inte kunde möta. Jag tänkte att jag aldrig har förstått innebörden i ordet “sårbar” på riktigt förens nu för orden träffade mig rakt i magen och jag kände igen mig så otroligt mycket i allt han sa. Han är inte min frälsare och det här är ingen film. Han väntar på att jag ska säga något men chansen för räddning är sedan länge förbi, jag har redan förbrukat alla mina superlativ, tusen gånger i samma regn med samma sanning som väntas på att släppas fri. För det är natt och regn FÖR DET ÄR ALLTID NATT OCH REGN och jag måste inse att ingen annan kommer att rädda mig från mig själv.

[ivans-word-struggle]

Gatan är obarmhärtigt ljus, ett överexponerat foto. Bländande som tusen nålar mot hornhinnan. Det krävs mycket för att komma iväg till jobbet på veckodagarna. Längtar hem hela dagen, men tillbaka i lägenheten minns jag inte vad det var jag längtade efter. Jag öppnar en box billigt vitt vin, häller upp till bredden, tar flyktiga klunkar, 

dricker bloody marys trots att det är kväll, flörtar med bartendern, känner mig trött konstant men min insomni har nästan övergått nu till att vara något tryggt och välbekant,

står nära fönsterglaset och följer passerande st knuts-människor, feta stadsduvor och nytvättade Acne-flickvänner på cykel med blicken. Ger upp. Letar efter siluetter i kyrkogården på andra sidan. Sällskap. Provar att prata med mig själv, men det känns konstlat. Dessutom har jag ändå ingenting att säga. Det jag säger säger jag här.

[ivans-word-struggle]

1. Jag gråter inte när människor dör i dokumentärer på teven när jag sitter framför den. Jag gråter inte ens när sändningen är slut och alla reser sig för att fortsätta leva som förut

2. Det existerar en genväg, och det är sant, det finns dokumenterat i vissa texter som tillhör sångerna jag lyssnar på

3. Jag ber ibland för barnen som suger av vuxna män, jag ber ibland för männen som blir avsugna av små barn

4. Kärleken är absurd och det absurdaste som finns är verklighet och verkligheten är defekt, och gud vet exakt hur skoningslöst mycket jag hatar att älska allt som är fult