#romantiken

[forislynx]

[...] romantiken är vad som kvarstår av själen när religionen har lämnat den.

Roy Porter, Upplysningen : en introduktion

[forislynx]

Att blanda klassisk dygdefilosofi med de kristna evangelierna generade inte renässansens tänkare vilka tvärtom menade att alla sanna religioner och vishetsläror, oavsett språk och historisk-geografiskt ursprung, innehåller samma kärna. ... 1800-talets romantiker ... ansåg att mänskligheten i tidernas begynnelse mottog en "uruppenbarelse" direkt från Gud.

Staffan Bergsten, Den svenska poesins historia

[antibok]

Samuel Taylor Coleridge: Balladen om den ensamme sjömannen

28/3, 19.00

Samuel Taylor Coleridge (1772–1834) är ett av de största namnen i den engelska litteraturen. 1798 gav han tillsammans med William Wordsworth ut Lyrical Ballads, som blev ett portalverk för romantiken. De två gled snart isär. Coleridge, som plågades av depression och opiumberoende, kom att leva under eländiga förhållanden och hans poesiproduktion ebbade ut tidigt. ”Balladen om den gamle sjömannen” är en av den engelska romantikens mest välbekanta dikter, men samtidigt en av de underligaste. På en förtrollande musikalisk vers berättar Coleridge om sjöfararen som tvingar en bröllopsgäst att ta del av sina mardrömslika upplevelser: hur han med sitt armborst skjuter en albatross, hur skeppet drabbas av en lång rad obegripliga hemsökelser, och hur han som ensam överlevande måste återberätta sin historia om och om igen för att sona sitt brott. Här presenteras dikten både på originalspråk och i ny svensk tolkning av Axel Englund, som också skrivit en essä där sjömannens skuld mot naturen framträder mot bakgrund av våra nutida insikter om en hotad omvärld. Bokens suggestiva illustrationer är gjorda av Mervyn Peake. För att fira den nya svenska utgåvan bjuder vi in till ett samtal om Coleridge och den engelska romantiken, mellan översättare Axel Englund och författaren Gabriella Håkansson.

[civitatemfoto]

[ett-avtryck-som-sitter]

[ett-avtryck-som-sitter]

Livet växer och tar över oss tids nog glömmer vi det där