Ja, det är väl två veckor sedan nu, som vi var på Runmarö. Tiden går fort. Vi övernattade i ett utifrån sett ganska litet, men inifrån sett ganska stort, hus, som var inrett som ett museum. Det är det närmaste jag har kommit att leva i Red House Painters omslag till “Down Colorful Hill”, och i textraden: “We went into a big house and slept in a small bed”… Det var, som ni säkert förstår, ett fantastiskt hus.
Sommarhettan låg fortfarande tryckande och kvav, så vi badade i gömda vikar, läste i skuggan, cyklade först när kvällen och svalkan kom smygande, tittade på områden där Strindberg och Söderberg bott, men utan att kunna lista ut vilka av alla de vackra gamla husen som varit deras.
Och så blev det natt. Ett åskväder rullade in, och med det sommarens första skyfall. När morgonen kom rann vattnet in i huset genom taket och genom springor vid dörrarna. Vardagsrumsbordet var fuktigt, bakom kylen forsade det som från en kran, och från taket på toaletten och i hallen droppade det olycksbådande. Det var bara ovanför sängen det höll riktigt tätt. Vi placerade ut kastruller som i gamla tider, och när de värsta åsksmällarna dundrat över lyckades vi somna om.
Farbrorn som ägde huset hummade förläget att “så var det ju inte tänkt att vara” när jag informerade om hålen i taket, men det var inget som hade stört oss nämnvärt. Vi var mest oroliga att det vackra gamla huset och alla dess möbler skulle förfalla.
Står huset kvar i samma skick nästa år kan det nog bli ett besök till.