Legend of The Seeker: Desecrated [S02E16]
¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!
Ser om Legend of the Seeker med @kulturdasset. Läs kulturdassets omdöme om avsnittet här.
Det här är lite av ett favoritavsnitt, visserligen kan jag hålla med Cara om att det kanske finns viktigare saker att göra än att fira Richards födelsedag – men man måste ju få slappna och boota om ibland också.
Inledningsscenen där Cara lagar mat är riktigt rolig, och hennes kulinariska färdigheter har luftats i något tidigare avsnitt.
Ens jag som jag ställer mig undrandes till, lite grann iaf varje gång jag ser det här avsnittet är huruvida det verkligen är rätt att ersätta en dag för att minnas offren från en massaker till att hylla den ende som överlevde… Just den detaljen har aldrig klingar riktigt rent hos mig. Kanske ville stadens ledare smöra lite extra för Richard. Insmickrande känns det iaf.
Caras beteende under själva trollerishowen är lite roande, speciellt sedan Kahlan mer eller mindre tvingar upp henne på scen för att sedan hamna under strålkastaren själv. Och det måste väl vara lite pinsamt av en mord’sith att åka dit på ett magiskt trick.
Cormac verkar vara en bruten man, som snöat in sig helt på hämnd. Jag är rätt säker att Team Seeker med glädje och lust hade nystat i det här problemet om det förts på tal även på ett smidigare sätt. Och felet här är kanske inte att alla inte bedömdes lika, felet egentligen är väl att man dolde att somliga faktiskt behövdes för att upprätthålla ordningen också. Även om det där med stadens största bidragsgivare kändes direkt smaklöst och med all säkerhet är anledningen till att man försökte dölja det från första början.
Scenerna inne i kryptan mellan Kahlan och Cara tillhör avsnittets bästa, speciellt Caras lugna tillkännagivandet att hon betraktar Kahlan inte bara som bekännare och modersbekännare utan även som en vän. Kuligt nog med en paus som lämnar det öppet att tolka att Cara möjligen letade efter ett mer passande ord men slutligen valde ett mindre laddat.
Det är också intressant givetvis hur samma diskussion som uppstår i staden kring ”taggarna” som används att välja ut män till armen uppstår inne i kryptan mellan Kahlan och Cara. När Cara säger ”sluta låtsas som om mitt liv är värt lika mycket som ditt” rymmer det flera dimensioner, inte bara en profetia som säger att Kahlans bultande hjärta skall rädda världen från undergång.
Nygaax är ett intressant monster och bidrar till att ge lite energi åt berättandet (även om det där med en dags luft var fullt tillräckligt). Men man kan även lätt ifrågasätta varför Cormack sätter en sådan komplicerad plan i verket när han hade Nygaax:en tillgänglig. Den lär ju ha framstått som ett mer pålitligt alternativ än att tvinga sökaren döda folk. (Eller: javisst ja, vi försökte ju få det här att framstå som rättvisa inte hämnd).
Cormack visar sig dock kanske inte direkt haft avsikten att låta Kahlan och Cara dö – jag menar varför skulle han annars markera området där de befinner sig på en karta?
Avsnittet slutar med att Cara tar tillbaka vad hon sagt i kryptan. Och av Kahlans reaktion att döma så kom det lite som ”det där borde jag kunnat räkna ut på förhand”.