Silvatrofén 2013
Silvatrofén 2013 eller vilka vann vm i orientering
Sedan några år tillbaka, förra året som undantag, har jag och min pappa sprungit den årliga patrulltävlingen som Uddevalla OK arrangerar i början av november, vilken brukar sammanfalla med min pappas födelsedag. Eftersom han likt många män inte vet vad de önskar sig, och för att årets julklapp 2003 var en upplevelse, passade jag på att spendera tid med min pappa (men även för att visa hur medveten jag är om diverse trender) och påbörjade där med en trevlig tradition.
Vi har aldrig haft några snabba tider, men vi kompenserar för varandras brister. Då jag inte har någon aning om vart vi skall, brukar jag i alla fall kunna hålla tempo med min far.
I fjol då jag kollade av hur det såg ut inför årets upplaga av patrullen meddelade min far att han inte kunde springa, och att det inte heller skulle vara roligt för mig att springa med honom, men att jag borde höra med min bror som också hade gjort en hårdsatsning på orientering 2013. Jag lyfte idén med honom och fick samma respons som han hade till topploppet. ”Nej, jag tänker inte springa”, ”Nej, jag har ingen tid med det. November, det är då vi har fullt upp att stoppa diverse motorvägsbyggen och tillåta att vindkraftverk sätts upp utmed vår vackra kustlinje”. Jag tog det som ett ja och väntade på att kunna anmäla oss, en vecka innan anmälan ringde min bror upp mig och frågade om jag hade anmält oss, en dialog i stil med:
* Jamen du skulle ju inte springa sa du.
* Ja, men nu har jag ändrat mig. Och jag anmäler oss till äventyrsorienteringen.
Äventyrsorienteringen tänkte jag, vad hände med 14 km patrullorientering? Kanske var de det han menade då både jag och min bror har förmågan att förvandla de lättaste träningar till ett äventyr. Några dagar innan start pratade vi igenom upplägg och min bror förklarade lite mer ingående vad tävlingen gick ut på. Det var inga 14 km, utan snarare 8 km, och äventyret var redan i förkant förstått att det skulle vara ett äventyr: Rita egna kartor, ha olika sorters kartor, framförallt vara utelämnad helt till kartskaparnas egen fantasi.
Joakim och Mats hade sprungit förra året, och skulle göra det samma denna gång. Det löste sig också så bra att vi kunde samåka med Mats och Aron, medan Joakim, Emil, Erik och Joel åkte i den andra bilen. Men vad jag inte visste var att vi inte bara skulle åka bil ihop. Vi skulle även slå följe ända fram till placeringarna. Ett tecken på en väl samtränad och stark gemenskap i klubben?
För er som inte har sprungit Silvatrofén, har målområdet de senaste åren varit runt norra uddevalla – Bulidskjutfältet, med Herrestadsfjället som arena. Det här var dock första gången som jag fick åka buss till starten och vi blev avsläppta på en grusväg någonstans sydost om Herrstadfjället. Silvatrofén har alltid haft masstart, så står alla uppställda på rader där de som har längre banor hamnar desto längre bak i startfältet. I år hade arrangörerna valt en cirkel, där en person står på utsidan och den andra på insidan. Starten gick, vi ryckte åt oss varsin karta och gav oss iväg.
Ganska snart insåg jag att det skulle bli ett äventyr. Kartan var ett collage av en del ekonomiska kartan, en del karta som var från tiden då bara brunt,svart och vitt ingick i kartläggarens färgskala, en del med bara höjdkurvor som skulle visa sig vara i en annan skala än grannkartan som hade med allt, utom höjdkurvor. Och mitt i allt hade de varit vänliga nog att inte ha med någon karta alls.
Till första kontrollen var det inga problem. Till den andra gjorde vi en lätt miss då det hade tillkommit några hus i verkligheten jämfört med kartan men tillsammans med två andra patruller från Kvillebyn kom vi snart till rätta med vart kontrollen var. Vi sprang vidare till tredje kontrollen, kom snart på rätt stig men det såg lite rörigt ut på kartan, under grusvägen var den gamla skogsvägen kvar, men det gick snabbt att reda ut trodde vi. Tio minuter senare var det inte helt
utrett, utan vi vandrade i tätt granskog mellan två höjder. Ingen kontroll hur vi än letade. Medan vi gick tillbaka till vägen och kliade oss i bakhuvudet försvann Joakim och Mats längre ner på stigen. Efter dem kom två löpare från Falköping, och efter dem följde vi, och mycket riktigt, så var den streckade linjen den nyaste stigen, och vi fann vår tredje kontroll, för att sen ge oss in i höjdkurvornas fantastiska värld.
Det fanns inget annat att titta efter, och jag var totalt förvirrad. Som tur var hade min bror gjort sin höjdkurvsorienteringsläxa och förde oss rätt i linjedjungeln, fjärde kontrollen avklarad! Med glatt humör gav vi oss ut i myrmarken på Herrstadfjället, och sprang ganska snabbt bort oss. När vi såg en stor sjö komma allt närmare framför oss, och som vi inte fann på kartan, ringde varningsklockorna. Efter att ännu en gång fått svära över Herrstadsfjällets myrmarker, infann sig en liknande känsla som man har på julafton efter klockan tre. Allt var som det skulle vara, jag var blöt om sockarna, lite lätt ur kurs på kartan, och ingenting avslöjade att det skulle bli lättare. Men det blev det. Till sjätte kontrollen började man känna igen sig, till sjunde steg hoppet, och vid åttonde kontrollen krossades de mesta förhoppningarna av att det tomma fältet skulle fyllas i av tre alternativ. Framför oss på fanns tre olika kontroller inom det vita området på kartan. Svarade man rätt på frågan om vilket damlag som vann orienterings VM så fick man rätt karta. Finland vann inte och min bror är inte född kartritare, och jag behöver kanske inte säga mer om hur det gick?
Vi ägnade ännu en bra stund till att leta efter den sista kontrollen som inte låg långt från målet, men vi hade gott sällskap med Aron och Emil. Till slut fann vi den sista kontrollen och gick i mål på cirka två timmar och femton minuter. Vi slog Aron och Emil med nån sekund, och i mål stod Joel och Eric och drack den traditionella blåbärssoppan. De två var först in av Kvillebyns löpare. Vi gratulera till ”vinsten” och gick till Ramnerödskolan för att duscha och äta ärtsoppa i väntan på Joakim och Mats. Efter ett tag började oroliga funktionärer vandra fram och tillbaka i Ramnerödskolans matsal. ”Det är bara en patrull kvar ute” , ”Det är nån kvar på äventyr 6,5 banan” och tillslut kom de fram till oss och försökte verka så lugna som man bara kan vara när man har ansvar för en tävling där man skickat ut folk i skogen (utan vettig karta) och som inte har dykt upp på tre timmar. ”hmm, ja hur är det? brukar de här ta god tid på sig ute i skogen?” med andra ord, ska vi avvakta eftersöket, eller är det dags att kalla in kavalleriet? Ganska snart efter det kom Mats och Joakim inspringande från det stängda målet. Funktionärerna andades ut, och vi med. Silvatrofén är en återkommande tävling som jag tänker fortsätta springa, så länge jag hittar någon som kan orientera den åt mig. Ses i november!