Hej hej hallå, alla tre som läser detta!
Nu är jag tillbaks igen! Gissa varför!
Skoja. Det är klart det beror på att jag borde göra nåt annat egentligen.
“Vad, Ebba? Snälla berätta. Schyrra? Kom igen då!!”
“Jaja, sluta tjata, jag SKA. Lugna ner ‘ej.”
Jo, jag håller på och ska söka skrivgrejsa. Med “grejsa” menar jag kurs. Men det känns lite utlämnande att skriva, så jag skriver “grejsa” istället. Så, nu vet ni!
Det är ett personligt brev som ska skrivas och som jag får rynkor i pannan av. Har en riktig RARING till skrivarkompanjon vid vänster ögonbryn. Tror att om jag trycker ihop ögonbrynen riktigt ordentligt kanske rynkan börjar diktera? Ska testa. Återkommer med utfall (om det funkar, pga. vore ju en enorm grej!?).
Personliga brev är ett jävla otyg, det må jag säga. Extra svårt att skriva när man typ måste...vara lite bra på det? Nu är det visserligen inte Biskops-Arnö -- denna författarpretantionsinstitution -- jag ska söka (för de har bara höstintag yao) men ändå. KUL ÄR DET INTE. Svårt däremot -- och ångestdrivande så det fanimej förslår! :)
ÖNSKA MIG OCH SKRIVRYNKAN LYCKA TILL!
Ska bjucka på lite film & tv-tips förresten, while I’m here! Har nämligen prokrastinerat, inte bara genom att skriva detta, men även med hjälp av min absoluta favoritsysselsättning: Prokrastinerings-TV!
Den här gången är det inte om Joan Didion. Det var förra ju. Inte är det dokumentär heller, även om själva ramberättelsen baserats på en sann händelse i det viktorianska Kanada. Nu är det DRAMAH! Signerat Margaret Atwood.
Tja, eller denna gotterpåse/deppmacka till tv-serie är, precis som den OFATTBART BRA “The Handsmaid’s Tale”, baserad på en roman av Margaret Atwood, som också betitlas “kreativ producent” här, vilket väl tyder på nån slags roll i produktionen (men det kan också betyda NADA). Serien heter “Alias Grace” och är den där bilden på en tjej i huckle som kommer upp när du loggar in på Netflix. SE DEN. Pga. den är toppen!
Bonus också att den skrivits och regisseras av två kvinnor. Nu kommer jag kanske säga emot mig själv i det här “manligt/kvinnligt är sånt jävela TRAMS”, men grejen är att jag, efter mucho research på ämnet (kom ihåg att jag skrev c-uppsats på cirka detta ämne) ändå kan se vissa val som dessa kvinnor gör -- med ett var sitt kvinnolivs erfarenheter i ryggsäcken -- som en regissör eller manusförfattare som är man aldrig hade gjort. De är nyanserade och komplexa på ett sätt som liknande historier, när de berättats av män, alltsomoftast inte är. Det blir mänskligt, snarare än våldsamt. Mindre voyeristiskt och mer inkännande. Det uppskattar jag. (OBS. Det finns vissa filmteoretiska skrivelser kring detta med manligt/kvinnligt berättande. Bitvis intressanta. Säg till om du vill veta.) Sen är det ju alltid fett när kvinnor gör saker -- eller snarare när feta grejer visar sig vara gjorda av kvinnor. Det är ju bonus! Så grisgubbarna kan hålla käften lite. Och bara det är ju njutbart i sig. :)
Sa jag att jag absolut tycker att du ska SE “Alias Grace”!?
Gör det!
Stark 4/5 efter tre avsnitt.
HEJ PÅ ER, ALLA 1,5 personer som orkat läsa klart! Tack för stödet.
Nu ska jag skriva brev.