Hon gör allt hon inte brukar. Hon följer med. Hon följer honom vart som helst. Följer honom till världens ände. Ogift, drick, kom.
- Varför är du Mercutio? Lägg bort ditt namn!
Hon färdas med honom på förbjudna stigar, mellan hägg och syrén. Sjunker, faller, sjunker igen.
Hos honom händer det som aldrig händer men hos honom blir hon varm. Kall. Och sedan varm igen. Denna vidunderliga Mercutio.
Hennes röda skinnkjol blänker i solljuset.
Nästa dag – finns det eftertankar nu? Nej. Inga eftertankar. Hon vill aldrig mer ta på sig kjolen men hon gör det. Och de bestämmer sig för att mötas igen.
Och det gör dem. De möts och skiljs och möts och skiljs.
- Oh Mercutio, lägg bort ditt namn! Du kommer att förgöra mig, jag vet det!
En oväntad entré och plötsligt står Mercutio med någon annan i sina armar. Någon som faller lika elegant som hon och hon är inte ensam. Den ena efter den andra faller, och faller och faller, och för varje gång känner hon svedan av att hon bara var en av alla andra Julia, gånger Julia, gånger Julia.
Hon rasar. Hon förmår inte falla mer! Hon orkar inte!
- MERCUTIO LÄGG BORT DITT NAMN!
Hon skriver ett brev. Ett riktigt brev, från förr i tiden. Från sekel av sviken kärlek. Brusten ros, brutna nervsystem, kollapsade vintergator. Hennes hy är röd men hon gör det, hon skriver. Och hon skriver med sitt eget blod skriver hon. Ty den ådran har han öppnat med sina egna tänder.
Varulv. Varg. Handjur.
De stämmer möte efter hennes brev.
Mercutio rosenrasar. Ropar. Skriker. Vem är hon att utmana honom?! Vad vet hon om äkta kärlek?! Vad vet honom Mercutios egna dolda längtan?! Vem är hon att döma honom?!
Och bedövad inser hon att han har rätt.
Hon kan inte kräva kärlek. Inte beordra ordning. Inte reda ut kaos. Inte vara gud. Inte veta någonting om det hon inte vet.
Hon har slipat en stridsyxa för att upptäcka att hon har lagt den till sin egen hals.
Han vill henne ingenting.
Hon vill honom allt.
Så är den stora, hemliga matematiken. Det blir inte rätt. Talet finns kvar. Finns där olöst som en hägring.
Hans tänder mot hennes hals. Märkena efter hans händer. Skönheten i hans hårfäste.
Henne skall allt detta fattas. Ingenting skall vara till henne.
Mercutio slår näven i väggen. Knycklar ihop hennes blodstänkta brev till en liten boll. En papperstuss. En fis i vinden.
- Fatta läget tjejen!
Du är dumpad.
Ja, visst. Jag är dumpad. Men dumpad med hull och hår. Med pompa och ståt.
Dumpad med fest och fyrverkeri. Buller och bång.
En sådan dumpning minns man och det gör hon. Och känner trots tröttheten en sjuhelvetes stolthet.
Mig, dumpar man inte hur som helst.
Mig, dumpar man såhär.
