#stråle

[nocternalrandomness]

Blasting out of Boda

[lindjohan-blog]

Om att inte veta var strålen ska placeras

Jag har ägnat små korta episoder av tid, kluster om man så vill, på senaste till att tänka på kiss och offentlighet. Inte var för sig, utan på dem som en enhet. Att kissa offentligt, och då menar jag inte utomhus. Inte heller på en bar eller en pub, för där finns inga regler. Där pissar man på golvet om man så vill, det är den gängse uppfattningen. Som jag förstår det. 

Det är regler, oskrivna regler, som jag har tänkt på. Kiss och offentlighet kontra oskrivna regler. Förhållandet dem emellan. Jag har filat bort allt onödigt tankeskräp och kan konstatera att frågorna jag inte kan besvarar är:

Ska man låta strålen träffa vattnet obruten? Eller ska man först låta den träffa porslinet så att det rinner ljudlöst ned i vattnet? 

Jag har tänkt tanken på att jag kanske ställer upp en falsk dikotomi här. Men jag tror ändå inte att det är så. Det kan inte finnas ett tredje alternativ som säger att båda sätten är okej. Ett av sätten är mer rätt än det andra. Det måste vara så. 

För det hela började en gång på gymnasiet. Det var ett sådant obetydligt ögonblick, ett sådant det inte finns orsak att komma ihåg. Men jag gör det, som ett fotografi i ett fotoalbum sitter det där, redo, och bara väntar på att jag ska återvända till det. Vältra mig i det. 

Jag var på toaletten. Jag kissade i vattnet. Det lät som det gör. Det var mycket kakel och sten så det ekade väl lite. När jag kom ut stod en kompis där och frågade vad jag gjorde. Vad jag gjorde, frågade jag oförstående tillbaka. Så kan du inte kissa, det hörs ju, sa han. Och det är anledningen till att jag faktiskt kommer ihåg denna händelse än i dag: jag hade aldrig, någonsin, fram till den punkten i mitt liv ifrågasatt hur jag kissade. Det var in på toan. Strålen i vattnet. Tvätta händerna. Ut. Klart. Men nu ställdes hela denna rutin på ända. Och sedan den dagen har jag i tankarna återvänt till detta definierande ögonblick, eller snarare frågan det ställde. Allt för att finna ett svar. 

Men jag har misslyckats. Så här tio år senare vet jag fortfarande inte vad som gäller. Varje gång jag går in en på en toalett som ligger i anslutningen till ytor där folk är i rörelse blir jag konfunderad. Hur ska jag kissa? I vattnet? På porslinet? I tysta miljöer har jag med tiden allt mer dragit mig åt sikta på porslinet medan jag i stökigare, eller mer avskilda, miljöer siktat på vattnet och kört på som om det inte fanns en morgondag.

Nu utgör väl det här inte något större problem för mig och mitt liv som samhällsmedborgare. Det ska jag inte påstå. Det kan jag inte påstå. Men. Det hade varit kul att veta. Att för en gångs skull vara helt säker på att gör jag rätt.