Idag var dagen då jag gjorde slag i saken och äntligen tog mig till Svea Vaccin för att hinna ta de nödvändiga doserna hepatit och encifalit inför mitt lilla äventyr. Vaccinationen gick bra (lite dyr men annars så) och så skulle jag ta mig till cykeln för att cykla hem. Kände att jag började må lite illa och fick starka kramper i båda armarna så tyckte komma hem lät som en bra idé. Pluggade in musiken och skulle precis hoppa på cykeln när allt blev svart. Jag började höra musik men det var fortfarande svart och kallt, tillslut öppnade jag ögonen och där stod en äldre farbror som tittade ner på mig där jag låg på stenläggningen och frågade hur jag mådde. Jag var väldigt skakig, fattade knappt vad som hänt och vågade inte resa mig upp då jag trodde att jag skulle svimma av försöket. Det anslöt sig en ung kvinna som bad om min telefon för att ringa min mamma, det kom en annan kvinna som tog min jacka och la under mitt huvud, en man ställde upp min cykel och låste fast den, flera från St Tomas kom ut och var där och väntade med mig på min mor. Fick prata med akutsjuksköterska som en vänlig själ fått tag i på andra ändan av 112. Det var ingen akut fara. Jag blev beordrad vila och vaksamhet på uppdykande smärtor. Tillslut kom mamma och jag bröt ihop och kunde inte sluta gråta. Men nu då, anledningen till att jag delar med mig av detta är för att jag är så innerligt rörd och tacksam över alla människor som dök upp, tog sig tid för att hjälpa mig och var så otroligt vänliga och omhändertagande av mig. Tusen tack alla ni!! Mina tankar ska aldrig överge er!!
