Vackert, vackert - Vansbro!
Det är bara att lyfta på hatten: Vansbro maraton var en riktigt trevlig bekantskap. Det blir nog en tur även nästa år.
Starten för halvmaran gick på Nya Årbergsvägen som namnet till trots visade sig ligga mitt ute i ingenstans.
Banan började med några hundra meters löpning längs en dammig skogsväg innan vi svängde av in i skogen och på en naturstig/vandringsled.
Tempot var rätt högt men gruppen hittade ganska snabbt rätt och jag tog rygg på några tjejer när jag upptäckte att jag sprang way beyond min björnlufsarkapacitet.
Tjejerna drog mig halvvägs upp till loppets högsta punkt som är berget Knösen. Vägen dit är en två kilometer lång uppförsbacke, återigen på dammig skogsväg, som slutar vid en rejäl knalle som man gör bäst i att gå uppför.
Väl uppe väntade en kontroll och ett kalhygge och sedan utförslöpning av den aggressivare modellen. Det var smala stigar, stenar rötter, och en jäkla fart på fötterna. Fruktansvärt kul!
Tillbaka under molnen handlade det om terränglöpning på mestadels vanliga stigar och vandringsleder. När det var sankt och över myrar gick banan över spänger, vilket var en ny upplevelse för mig.
Vissa partier gick över sandåsar med tillhörande tallskogar och jag fick efteråt höra att de delarna var klassade som naturreservat. Känslan var att när som helst tittar en alv eller två fram bakom ett träd.
Så var känslan inte när jag passerat kontrollen vid Gladtjärn. Efter lite vatten och vetebullar tog benen slut lagom till jag lämnade skogsstigarna och kom ut på en skogsväg med lätt lutning uppåt. Nu handlade det om att ta sig till mål och de sista fem-sex kilometrarna gick långsamt, det fanns ingen kraft kvar i benen.
Väl i mål bjöd arrangörerna på en buffé av resorb och godis samt glada tillrop. Det blev pricken över i:et på en fantastisk löpardag.