#vpol

[serafphim]

[serafphim]

[serafphim]

[serafphim]

I do kinda wonder sometimes about Viv's reactions to some TFs are- especially if a kiss can sometimes cause a transformation...

[henke-s]

O tempora, o mores.

Jag blir lite fundersam när jag läser Jonas Sjöstedts försök att förklara en gång för alla vad Vänsterpartiet står för i internationella frågor. Mest därför att mannen verkar ha dammat av en debattartikel som kunde ha skrivits typ 1991. "Demokratisk socialism" var då ett rätt så vettigt begrepp, ty Vänsterpartiet/VPK fick ju på något sätt definiera sig bort från allt som påminde om "auktoritär socialism". Dels slopade partiet därför k-et i partibeteckningen. Och så plockades ett begrepp upp som tidigare mest hade använts av sossar, till exempel Olof Palme. "Demokratisk socialism" skulle helt enkelt sätta punkt för ett kapitel i partihistorien som ingen längre ville stå för, alltså det där med "kommunism". Mycket riktigt så hävdade, när det begav sig, folk som Johan Lönnroth att det som hände mellan 1917 och 1921 inte alls var reko. Bara Lenins fel och ett jäkla diktaturkramande. I konsekvens var det Rosa Luxemburg (i selektiv läsning) som gällde istället. Det var ju i och för sig ingenting som var unikt för just den svenska postkommunistiska vänstern. I DDR exempelvis bytte landets styrande partiet namn i ett desperat försök att framstå som förnyat och värdigt att behålla makten. De lade helt enkelt till förkortningen PDS - "Den demokratiska socialismens parti" - till partibeteckningen. Så skedde i februari 1990. Nästan alla tog alltså avstånd från det som precis hade krakelerat eller fortfarande höll på att krakelera: Den realt existerande socialismen. Ingen ville ju längre framstå som diktaturkramare. Det var då, det. Men det var liksom rätt så länge sen att det där begreppet från tiden kring Murens fall hördes i en allvarlig debatt om vänsterns vilja och vägval. Jag trodde i min naivitet att Vänsterpartiet var ett "socialistiskt och feministiskt parti" på något slags miljömedveten grund. Men nix, nu är vi alltså "demokratiska socialister". Som om "socialism" egentligen innebär att vi inte skulle vara demokrater. Visst. Fast, förutom att jag nu bättre förstår många vänsterpartisters vurm för just Olof Palme, så blir jag ändå en smula eftertänksam och undrar om Jonas Sjöstedt kanske verkligen tror att året är typ 1995?

Alla äro vi sociala demokrater. Typ.

Hans demokratibegrepp ger mig helt enkelt en déjà vu-upplevelse från den tiden, alltså en tid då vänstern helt enkelt var på reträtt och gav sig helt i typ alla debatter. Det kostade nämligen att ha varit på samma sida som Kalla krigets förlorare, och plötsligt kunde högern sopa mattan med en i värdegrundsfrågor. För att inte framstå som "kommunister" och i och med detta diktaturkramare, massmördare och historiska förlorare fick man anamma vissa grundläggande borgerliga värderingar. Till exempel idén att demokrati per definition är lika med ett parlamentariskt system av i västvärlden väl känt mönster. Alltså ungefär som det som vi har här i Sverige i dag. Top notch, helt enkelt! Och se! Så här skriver kamrat Sjöstedt om Kuba: " Landet är en enpartistat och diktatur där grundläggande demokratiska rättigheter som fria val och fri press saknas." Att han kunde ha saxat den meningen och hela stycket om Kuba från en riksdagsmotion som de här två demokrativännerna lämnade in år 2010 eller just från en av Johan Lönnroths debattartiklar om Sovjet från mitten av 1990-talet är då kanske inte så konstigt. Men det är ju en sak, att en Johan Lönnroth kanske behövdes på 1990-talet är ju en historisk intressant fråga. Men varför behövs sådana markeringar mot realt existerande eller förmenta vänsterdiktaturer i dag? Har V måhända missionerat för "den kubanska vägen" till människosläktets lycka (ungefär som man faktiskt en gång i tiden gjorde reklam för den sovjetiska)? Eller på något annat sätt kramat Kubas regim för mycket och för ofta. Mig veterligen har partiet snarare skytt Kubafrågan ungefär som fan skyr vigt vatten, åtminstone sedan år 2002. I ärlighetens namn, så förstår jag alltså inte varför Vänsterpartiet över huvud taget skulle behöva ta avstånd från Kuba, Venezuela eller något annat socialistiskt land idag. Vem gynnas - förutom de utanförstående som skrattar ihjäl sig när Sjöstedt får på sig Vänsterpartiets samlade latinovänsterfalang? Klart slut. för stunden.

[henke-s]

Ut på gator och torg, mina moderata systrar och bröder!

Jag undrar om någon har berättat för Nya moderaterna och andra som glatt och något hycklande gratulerar alla kvinnor på internationella kvinnodagen att det var den socialistiska kvinnorörelsens Köpenhamnskongress som utsåg den 8 mars som rörelsens internationella kampdag? På förslag av ingen mindre än Clara Zetkin, som några senare hade den dåliga smaken att vara med om att bilda tyska kommunistpartiet och den ännu sämre smaken att låta sig begravas vid Kremlmuren. Clara Zetkin 8 mars var därför en röd dag i samtliga realt existerande socialistländer i östra Europa. Men den fick den mycket märkvärdiga utformningen att männen skulle "uppvakta" sina fruar på denna dag: blomsterbukett och frukost i sängen. Kanske t o m ett frivilligt manligt städ- eller diskpass (men det var nog vanligare att barnen fick stå för den insatsen) och så ut och äta finmiddag på kvällen. Och så gratulerades förstås alla kvinnor på kvinnodagen och kunde med lite tur få en nejlika på stan av glada ungpionjärer. Lustigt att det är just moderaterna som bär denna fina tradition vidare:

Fast också aningen mossigt. Den socialistiska kvinnorörelsen har ändå marscherat vidare en bit sedan den goda gamla tiden. Men det är faktiskt bara bra att t o m den politiska högern har upptäckt att det finns ett behov av att uppmärksamma "kvinnosaken". Alltså, alla ni nya moderater och andra: ut nu på gator och torg och  protestera mot att vi fortfarande lever i ett samhälle där den manliga heterosexualiteten är normen, där kvinnor definieras mer eller mindre öppet som något slags minoritet som avviker från den manliga normen. Där barnen redan i blöjåldern tränas in på att definiera mänskligheten enligt rosa och himmelsblå mallar. Där männen har makten och pengarna. Jag tänker i alla fall bege mig ut nu. So long - och må alla patriarker brinna i helvetet!

[henke-s]

Kafka? Eller bara svek?

Kommunalpolitiken i Landskrona kan ibland kännas aningen Kafkaeskt.

I måndags var den styrande (borgerliga) fyrklövern, sverigedemokraterna och socialdemokraterna för en gångs skull saligt överens om att ändra bolagsordningen för AB Landskronahem. 

Det är intressant av många skäll - just nu planeras stora socialpolitiska förändringar i Landskrona. Och de planeras och drivs av ett borgerligt styre som hittills bara visat förakt för de landskronabor som tvingas försörja sig på olika bidrag. I en sådan situation borde man värna om det kommunala fastighetsbolaget viktiga roll som hyresledande aktör i staden med ett stort socialt ansvar. 

Men icke tänker våra kära vänner socialdemokraterna så. Istället hejar man på borgarna när de driver genom en policyändring som bl a innebär att kommunen skriver in i bolagsordningen att man ska överge principen att Landskronahem ska ta ett socialt ansvar i hela staden och vara icke-vinstdrivande. Mot Vänsterpartiets ensamma röster ströks sålunda ett stycke där man definierade det kommunala fastighetsbolaget som allmännyttigt. I samma veva lade man till ett stycke där man uttryckligen undantar bolaget från kommunallagens förbud mot att driva bolag i vinstsyfte och formulerade avkastningskrav på Landskronahem.  

Att folkpartister, moderater och även miljöpartister och sverigedemokrater står för en sådan linje är knappast något nytt. Mer överraskande är att Landskronas arbetarkommun också gör det. Niklas Karlsson, socialdemokratisk kommunalråd, förklarade – tydligen något skuldmedveten – att detta var ett resultat av en politisk kompromiss.

Jag avstår från att kommentera vad jag tycker om den här sortens kompromisser med borgarna och andra politiska krafter som jag inte tycker om.

Men jag vill gärna ställa beslutet att ”justera” bolagsordningen för AB Landskronahem på det här sättet i relation till ett svar som jag fick av Torkild Strandberg, fp, samma måndag kväll. 

Bilden av Öster enligt de styrande i Landskrona.

Jag hade ställt en interpellation som kretsade kring ett annat kommunalt bolag, nya Landskrona Stadsutvecklings AB. Detta nya bolag får 95 miljoner pix av kommunen och ska tillsammans med fem privata fastighetsbolag tar sig an uppgiften att ”sanera” stadsdelen Öster/Centrum. (Notera f.ö. att Landskronahem med flit ställs utanför den här processen...)

”Sanering” är ju bara nyspråk i det här sammanhanget och innebär att man rustar upp fastigheter och kvarter för att förändra dem socialt. 

I klartext ska en ”bidragsberoende” problembefolkning som är känslig för hyreshöjningar och oemottagligt för frestelsen att förvärva bostadsrätter eller äga sina bostäder mer eller mindre tvingas flytta på sig. 

Nämnde Torkild Strandberg svarade så här på min fråga om nya Landskrona Stadsutvecklings AB måhända riskerar att gynna enskilda privata näringslivintressen? 

”[b]olaget ska arbeta för en stadsdel med bred social sammansättning. … Man ska verka för en balans mellan olika upplåtelseformer, motverka oseriöst fastighetsägande och verka för en sammanhållen och gemensam uthyrningspolicy. Då detta uppdrag är betydligt bredare än vad som kan betraktas som normalt finns det i bolagsordningen inskrivet att verksamheten ska bedrivas utan vinstintresse.”

SIC!

Det är alltså fullt möjligt att definiera ett kommunal fastighetsbolag som ett bolag som bedriver verksamhet utan vinstintresse. 

Ungefär så som AB Landskronahem - Landskronas enskilt största hyresfastighetsägare - hittills har fungerat, m a o. Men i det ena fallet framstår det som helt utomjordiskt att ens fundera på det - i det andra fallet blir det ett förkläde för att kunna låtsas att man inte alls kommer att göra saker som kommer att resultera i att fördriva befintliga hyresgäster från sina hem. 

Kafka? eller kanske bara ett tecken på hyckleri från det ena lägret och svek från det andra??!

Som ordförande för Vänsterpartiet Landskrona kan jag bara lova en sak - oss vänsterpartister får ni inte att kompromissa bort vår övertygelse att allmännyttan har en viktig funktion: att garantera tillgång till välskötta hyreslägenheter åt alla - oavsett plånbokens storlek! 

Klart slut 

[henke-s]

På väg mot stupet - vänstern och Syrien

I dagarna rasar en insändardebatt i tidningen Flamman kring frågan om hur man ska ställa sig i Syrienfrågan. Same procedure as last year, då det hela gällde Libyen. Det finns de som vill att "världssamfundet" ska intervenera för den goda sakens skull. Det finns de som betecknar detta som blåögt. Och så finns Vänsterpartiets officiella och väldigt velande position nånstans i mitten, som kanske mynnar ut i ett interventionskramande igen. Jag känner mig som någon som ser på hur ett tåg med stor hastighet närmar sig ett stup. Minns Kosovokonflikten? I Kosovo rasade i åratal en etnisk och politisk konflikt utan att omvärlden skulle ha brytt sig särskilt mycket. Men när den ena sidan kommer på att omvärlden tycker att det är fult att polis och militär skjuter på civila - jo, då börjar det hända saker. En väpnad gerillastyrka bildas och börjar attackera polisförläggningar och andra myndigheter. När statsmakten slår tillbaka mot detta, bl a genom att skicka militären till krisområdet för att återställa ordningen, startar ett propagandakrig som går ut på att den jugoslaviska staten begår en "massaker på civila". Inom kort är det ingen som egentligen vet vem det är som skjuter ihjäl och mördar vem. Men det spelar hellre ingen roll längre - "världssamfundet" har valt sida och NATO:s bomber vinner sedan det krig som den kosovoalbanska gerillan UCK aldrig hade kunnat vinna själva. Som tur var så gynnades UCK:s intresse - ett oberoende Kosovo - hand i hand med USA:s och de europeiska stormakternas intresse - att destabilisera Jugoslavien. Vad har man åstadkommit? I dag finns ett oberoende Kovoso (och en förtryckt serbisk minoritet). Jugoslavien finns ej mera. Och efter några års medial uppmärksamhet, återuppbyggnadsstöd samt "demokratistöd" från västvärlden är det ingen som längre bryr sig om detta lilla land. Kosovo har återigen hamnat i mediaskuggan. Inte konstigt: ty någon demokratisk eller ens stabil stat har man inte lyckats bygga där. Däremot var det lätt att slå sönder den stat som fanns där förut. Bara man har vapen och västvärldens mainstream media bakom sig, så... Kosovokonflikten är ett skolexempel på kortsiktig politik som kan ha långsiktiga följder. Men vem bryr sig om Balkan? Där har de europeiska stormakterna ändå hållit på med sin imperialistiska politik i århundraden. De som har betalt för det är människorna som bor på Balkan, men inte vi som bara får följa det hela på avstånd. Mellanöstern kan på många sätt jämföras med Balkan, i alla fall när det kommer till den behandling som regionen och dess invånare har blivit utsatta för av de europeiska stormakterna och av USA. I Syrien pågår nu en process som på sätt och vis påminner om det som har hänt i Kosovo för över ett årtionde sedan. Vi har redan passerat det kapitlet som handlar om att en delegitimerad statsmakt begår massakrer mot civila. Det som händer är att ett fullskaligt inbördeskrig råder i Syrien. Och utifrån mediabilden bär regimen i Damaskus skulden för detta - inte de som steg för steg har trappat upp våldet mot statsmakten. Känn på detta. Hur brukar det egentligen fungera när våpnade gerillatrupper gör motstånd mot ett statligt förtryck? Brukar inte statsmakten - som enligt en klassisk europeisk definition av rättstaten ska inneha ett s.k. våldsmonopol - slå tillbaka mot väpnade terrorister? 

Oskyldiga rebeller? Terrorister? Deltagare i ett inbördeskrig.

För att ta ett aktuellt exempel. När gruvarbetare i Spanien beskjuter polisen med hemmagjorda raketer är det tydligen ingen som tycker att det är konstigt att den paramilitära polisen Guardia civil kallas till polisens undsättning... Skulle gruvarbetarna gå över till att tutta eld på polisförläggningar eller att skjuta ihjäl poliser i bakhåll, så är jag övertygad om att ingen hade skrikit särskilt högt om militären för eller senare hade kallats till gruvsamhällena... Utrikespolitiska institutet  visar på ett förtjänstfullt sätt hur pass ensidigt Syrienbevakningen i våra media är. Men vem bryr sig om detta? det är ändå för sent för eftertanke. Eftersom internationell politik sedan så där 20 år tillbaka bygger på att världssamfundet inte ska förhindra krig, utan intervenera i dem, så kommer det hela ändå bara kunna resultera i en sak: kraven på en väpnad intervention i Syrien kommer att öka. Den stundande Syrienkonferensen kommer att resultera i att regeringen i Damaskus kommer att ställas inför valet att i praktiken kapitulera för de krafter som har rubbat den syriska statens suveränitet - eller att strida vidare i väntan på att USA börjar bomba. Att konferensen knappast har syftet att förhindra en upptrappning av det militära våldet märks redan i sammansättningen av den. Iran, en viktig aktör i regionen med inflytande över den ena sidan i konflikten, lär inte få vara med. Samtidigt tillåts att Saudi-Arabien, en annan viktig aktör i regionen, förser den andra sidan i konflikten med pengar och vapen. Hm. Ryssland och Kina kan f.ö. och visserligen fördröja en militär intervention, men de kommer - som vanligt - ge vika för det ökande politiska trycket på dem. Båda de här stormakterna har ändå ett visst intresse av att inte bli granskade alltför noga när de kommer till användningen av statens våldmonopol i det egna landet. Det finns de som fortfarande verkar tro att internationell politik skulle styras av idealism, och att det i förlängningen inte spelar roll vem det är som gör vad - bara ändamålet är gott. Bland dessa människor finns en hel del vänsterfolk. Under våren har det hållits manifestationer som mer eller mindre direkt krävt en internationell intervention i Syrien med syfte att störta Bashar al-Assads regim. Även riksdagsledamöter för Vänsterpartiet har deltagit i sådana manifestationer. Det har sagts förr att ingen är farligare för världsfreden än idealister. Egentligen avsåg detta demokratiska partiets presidenter som allihopa älskar fred - och som allihopa är ganska bra på att starta krig för fredens och frihetens skull. Inte minst den sittande som jo t o m är innehavare av fredsnobelpriset. Hur som helst, så skulle man kunna säga det här också om den svenska bombvänstern. Bombvänstern skriker efter militära interventioner för att skydda mänskliga rättigheter i tid och otid. Och går i och med detta bara de stormakters ärenden som faktiskt har den militära kapaciteten och ibland den egoistiska politiska viljan att genomföra sådana interventioner. Jag är väldigt frestad att citera Lenin nu, men det är ju fult för en vänsterpartist.Låt mig i stället säga det så här: Bomber för fred låter inte särskilt logiskt för mig. Och kom nu inte dragandes med historier om Hitler och Tjeckoslovakien eller Spanska inbördeskriget. Det är bara patetiskt. Tack och lov så har företrädarna för den vänstergren som gärna ser att USA bombar fram fred, socialism och ett allmänt bättre samhälle inte alltför mycket inflytande över svensk utrikespolitik. Men jag är väldigt säker på att de snart kommer att resa krav på att svenska JAS-plan ska delta i en eventuellt stundande "fredsskapande" intervention i Syrien...