När man är mitt i småbarnsstressen och hör orden ”små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer” är det lätt att rynka på näsan och tänka att de vet ju inte vad de pratar om. Det kan väl inte bli värre än så här?
Vad gör man när det barnfria utrymmet i familjelivet försvinner mer och mer? Ska vi låsa in oss eller barnen? 🤔😁















