Från utställningen "Textilsommar" på Virserums Konsthall där jag deltar med delar av min yllefiltsamling.
För inte länge sedan producerade vi i Sverige själva de flesta av de textila varor som konsumerades på den inhemska marknaden. Det här förflutna är så nära att jag precis missade det. Ungefär när jag föddes 1980 stängdes de sista större textil och konfektionsfabrikerna runt om i landet. I grannbyn Åseda fanns Konfektionsaktiebolaget Garpen och i Sjunnen Vetlanda Ullspinneri AB som tillverkade yllefiltar under konstnärlig ledning av Inga Bergfeldt.
Jag är omättligt fascinerad av svensk textil- och konfektionsindustrihistoria. Att hitta ett äldre plagg med originallappar kvar eller en riktigt vacker och välbevarad yllefilt ger en djup tillfredsställelse som sträcker sig bortom det rena hamstrandet.
Så kallade bäddfiltar i ylle som de Du har framför dig fanns i stort sett i varje hem fram till 1960-talet. Sängen bäddades med under- och överlakan. Det med spets eller hålsöm dekorerade överlakanet täckte bara ett par decimeter av filten och lämnade resten synlig. Filtarna kunde därför med fördel göras mönstrade. Vävtekniken jacquard användes ofta. En teknik där fram- och baksida får samma mönster men i motsatt färgställning. Överlag var hög kvalitet och lång livslängd mer regel än undantag för alla typer av varor och starkt efterfrågat.
Det är här det, i min mening, skapas magi. Funktion, form, naturmaterial och kvalitet i ljuv harmoni och produkten blir fulländad. Kontrasten till dagens bytut- och köpnyttsamhälle blir skarp och det förflutna framstår som något beundransvärt.
Jag vill dock inte på något sätt vara en bakåtsträvare. Sanningen om det förflutna är sällan så enkel som vi i retroperspektiv vill göra den. Den svenska textil- och konfektionsindustrin, liksom den nuvarande i länder som Kina och Bangladesh, krävde mycket av sin arbetskraft. Fram till tidigt 1800-tal var spinnhus synonymt med kvinnofängelse och följaktligen att spinna garn en syssla med verkligt låg status. Mot slutet av 1970-talet utsattes den svenska tekoindustrin för hård konkurrens av importvaror från låglöneländer. Ackordsömnad och uppskruvat arbetstempo slet på de, oftast kvinnliga, anställdas kroppar.
I den litteratur jag tillgodogjort mig finns många exempel på excentriska, oftast manliga, företagsledare som visserligen gjorde gott för sina anställda men samtidigt styrde med järnhand. Förmåner som företagshälsa med egen läkare, arbetarbostäder, dagis, fritidsaktiviteter i egna lokaler, dans och andra festligheter bidrog till en god stämning på arbetsplatsen men allt ändå på nåder och med den anställdes lojalitet och självuppoffring som självklar.
Tekoindustrin lär vara den första som når ett icke industrialiserat land. Att inte ha någon sådan skulle därför vara ett mått på framgång för en nation. Ett mycket cyniskt tankesätt tycks det mig. Varför är tanken på att vi själva skulle kunna tillverka de produkter vi faktiskt använder så främmande? Varför krävs det människor i ett annat land för att utföra dessa arbeten och varför värderas deras insats fortfarande så lågt?
Ser Du lite annorlunda på filtarna nu? För mig är det så. All den här historien finns inneboende och omger dem med en vemodig och stark utstrålning.
Ett stycke svensk textilhistoria bakom ryggen i fåtöljen ger därför inte bara en fysisk värme utan omfamnar även själen och minner om en tid som tycks mig lugnare och mjukare. Ja rent av vänligare.
Jag tror att vi i vår strävan att komma framåt skulle kunna tjäna något på att blicka bakåt. Allt som varit kan inte ha varit av ondo och allt nytt som uppfinns kan omöjligt vara av godo.