PÄ en brygga i Göteborgs Fiskehamn
Det Ă€r en sĂ„n dĂ€r kvĂ€ll som Ă€r ovanlig för Göteborg. Det Ă€r varmt, blĂ„ himmel och vindstilla. En sĂ„n kvĂ€ll dĂ„ Göteborg Ă€r som vackrast. NĂ€r det inte spelar nĂ„gon roll var i stan du befinner dig. Jag och min amerikanska vĂ€n stĂ„r pĂ„ Stigbergstorget med 3 folköl var â âpeoples beerâ - som min vĂ€n Ă€lskar att kalla dem. Jag vet ett perfekt stĂ€lle att gĂ„ till tĂ€nker jag.
Vi mÄste ta oss över Oscarsleden. Det finns en bro minns jag. Men jag har fel. Bron finns bara kvar i minnet - i verkligheten Àr den borta. Bortplockad. Bortplanerad. Jag muttrar nÄgonting sarkastiskt om stadsplanering medan vi letar efter ett annat sÀtt att ta oss över leden. Vi lyckas tillslut. Och vi nÀrmar oss platsen som enligt mina minnen skulle vart perfekt för nÄgra peoples beer och en pÄse chips. Men bryggan Àr borta. Det finns nÄgra spÄr kvar av den, men vad vi framförallt möts av Àr stÀngsel. Eftersom den hÀr platsen aldrig var tÀnkt att vara en plats dit man kan gÄ för att bara vara tÀnker jag att det inte alls Àr konstigt att den bara kan försvinna sÄdÀr. Ingen Facebook-grupp hade kunna skapats för dess bevarande och ingen pÄ Stadsbyggnadskontoret skulle fÄtt i uppdrag att frÄga mÀnniskor om hur de sÄg pÄ saken. Det var ju ÀndÄ en icke-plats som nu Àr borta.
Vi gĂ„r vidare lĂ€ngs kajen. Asfalt, stĂ€ngsel, Ă€lven. Asfalt, stĂ€ngsel, Ă€lven.Â
Vi nÄr fiskhamnen. Mera stÀngsel. Vi kliver över. Inne pÄ fiskmarknadens omrÄde möts vi av lukten av ruttnande fisk. Men vi Àr hÀr ÀndÄ. Och vi nÄr till slut en gammal bortglömd kajstump. Den stÄr pÄ nÄgra pÄlar som knappt bÀr. Den Àr grön. HÀr har naturen fÄtt ta över stadsplaneringen. En ramp har byggts av nÄgon med hjÀlp av nÄgra pallar och plankor.
Vi inser snart att platsen vi befinner oss pĂ„ Ă€r helt unik. Vi Ă€r mitt i centrala Göteborg, men samtidigt utanför â i periferin. PĂ„ en plats som inte ingĂ„r i nĂ„got system, pĂ„ en plats som inte lĂ„ter sig kategoriseras.  LĂ€mnad Ă„t sitt öde har den blivit nĂ„gonting annat. Den har blivigt en plats som passar perfekt för oss just ikvĂ€ll. En plats dĂ€r vi inte behöver köpa nĂ„gonting, inte behöver klĂ€ oss pĂ„ ett visst sĂ€tt, inte behöver ta hĂ€nsyn till nĂ„gonting för att vara. En plats dĂ€r vi fĂ„r lov att bara vara. Den Ă€r av utdöende art. Kanske upplever vi sjĂ€lva dĂ€r vi sitter platsens sista andetag. PĂ„ andra sidan Ă€lven syns ljusen frĂ„n Norra Ălvstrandens strandpromenad. En total motsatts till den plats vi befinner oss pĂ„.
VĂ„r plats Ă€r sĂ„ oplanerad en plats kan bli. Den blir vad stadens medborgare vĂ€ljer att göra med den, och i kvĂ€ll blir den vĂ„rt vardagsrum. En plats för spontanitet och liksom ölen i vĂ„r hand â för folket. VĂ„rt samtal glider in pĂ„ Andra LĂ„nggatan. NĂ€r blir Andra LĂ„ng en fetisch av sig sjĂ€lv undrar vi. NĂ€r sker förĂ€ndringen dĂ„ en plats inte lĂ€ngre lockar till sig stadens mĂ€nniskor genom slump, billig öl och kravlöshet utan istĂ€llet fĂ„r sin dragningskraft genom att ha förvandlats till ett begrepp â âAndra LĂ„ngâ. Ett sĂ€ljbart begrepp. Fritt fram att slukas av kommersiella krafter som ser nyttan i en plats dit mĂ€nniskor och verksamheter söker sig till oavsett pris. De som inte har rĂ„d fĂ„r söka sig nĂ„gon annanstans. För dem som hamnar utanför krĂ€vs det att det finns platser i stan dĂ€r ramverket ligger öppet.
Till skillnad frÄn Andra LÄng kommer den plats vi hamnat pÄ aldrig att gentrifieras. HÀr finns ingen klass att byta ut och inga pengar att tjÀnas. DÀrför, tÀnker vi, Àr den hÀr platsen viktig. Kanske en av stans viktigaste. Men den gÄr inte att bevara. Den Àr temporÀr. Om den snart inte har försvunnit av sig sjÀlv genom att lÄngsamt bli en del av Àlven sÄ har den med all sannolikhet förpassats till minnenas vÀrld Är 2021. NÀr Göteborg fyller 400 Är. NÀr staden ska lÀggas till rÀtta. Finns det plats för vÄr plats dÄ?
/Daniel