Urbanisering och slumbildning i tredje världen
I dag sker en snabb urbanisering i världen, där nästan hälften av jordens befolkning bor i en stad. År 2050 beräknas det finnas ca runt sex miljarder stadsbor i världen, en ökning med 2.5 miljarder jämfört i dagsläget, och med en större koncentration i Afrika och Asien. Vi kan se en trend där den stora urbaniseringen nu sker i den södra delen av världen, i stället för i västvärlden, som var fallet för flera decennier sedan. Denna snabba urbanisering hotar klimatet, och städernas ekonomiska klyftor är i allmänhet större än klyftorna på landet, trots att den ekonomiska tillväxten är som störst i städerna. Hur ser det då ut bland den klassen som blir offer för dessa klyftor, de som hamnar i slum?
Slumbildning
De flesta av de moderna slumstäderna har förut befunnit sig i länder präglade av europeisk kolonialism, där det har funnits ett ekonomiskt intresse av att hålla den inhemska, icke-vita befolkningen borta från städerna för att kunna fortsätta exploatering. I sin bok Slum skriver urbanitetsforskaren Mike Davis ”Britterna, som alltid följde principen ’söndra och härska’, fruktade att stadslivet skulle ’avtribalisera’ afrikanerna och uppamma antikolonial solidaritet.” Den inhemska befolkningen har inte tillåtits permanent bosättning och fungerade som en reservarbetskraft, fri att flyttas omkring på de koloniala herrarnas villkor. Statens nekande av inhemsk befolknings rätt till staden upphävdes institutionellt i samband med kolonial och nationell frigörelse i Afrika, och genom störtande av auktoritära regimer i Latinamerika. Vad man då har kunnat se är en chockvåg av människor som förflyttat sig till staden, under 50- och 60-talen. Indien såg miljontals människor flytta in i staden (slummen) under t.ex. delningen 1948, kriget mellan Indien och Pakistan 1964 och utbrytningen av Bangladesh 1971. Många andra länder i tredje världen har upplevt liknande förflyttningar av människor på grund av en mängd anledningar, så som krig och ekonomiska situationer. Under USA:s bombningar av Sydvietnam steg befolkningsmängden i städer från 15% till 65%, på grund av de fem miljoner människor som drevs in i slumområden eller flyktingläger. Under kriget i Algeriet (1954-1961) fördrevs halva lantbefolkningen. Avskaffandet av kolonialismen har således påskyndat urbaniseringen i en ohygglig takt och varit en drivande faktor i de stora slumområden som nu är ett faktum i tredje världen. Västvärlden har dock inte försvunnit från de avkolonialiserade länderna, utan bedriver en aktivt imperialistisk politik för att påverka den inhemska politiska och ekonomiska situationen.
Den aktiva slumbildningen
I många länder så som Kuba efter revolutionen, Egypten under Nasser, Indien under Nehru och Indonesien under Sukarno har ambitiösa bostadsprojekt utlovats med syfte att rusta upp slummen och erbjuda billiga bostäder åt alla. Projekten har dock ställts in eller misslyckats, resultaten har blivit att folk är kvar i slummen, med nya som flyttar in hela tiden. Anledningarna till varför bostadsprogrammen har misslyckats i så stor grad är många. De strukturanpassningsprogram som påtvingats många av dessa länder från IMF och Världsbanken har lett till en privatisering av bostadsmarknaden och ett minskat statligt bostadsbyggande. Parallellt med detta kan man se hur mellanskikten i olika länder har varit de som dragit nytta av de statliga subventionerna för bostäder. I Algeriet på 80-talet styckades urbana markreserver upp i tomter för att bilda bostadskooperativ, med låga pris på byggmedel, subventionerade av staten. Programmet var avsett för de riktigt fattiga i landet, men de som bor i dessa subventionerade bostäder i dag är statstjänstemän. Liknande saker kan man se i Indien, där tjänstemän och mellanskikt flyttar in i de nya bostäderna medan slumbefolkningen är fast på ruta ett.
Slumbostäder och slummens struktur Beroende på vilken slum man tittar på kommer de se olika ut, men ofta delar de några gemensamma drag. Det finns två typer av ”huvudslum”, vilket är innerstadsslum och perifer slum, där den senare är dominerande, med mellan ca 65-80% av slumbefolkningen som bor i en perifer slum utanför staden. Om man tar Kairo som exempel kan man se att innerstadsslummen ofta är dyrare, men med bättre kommunala förbindelser så som kollektivtrafik, vatten, avlopp och så vidare, men framför allt en större närhet till arbetstillfällen. Denna möjlighet till arbete i innerstadsslummen kan ofta vara viktigare än tak över huvudet. I denna slum finns det generellt sett två möjligheter till boende, där den första är att hyra en lägenhet, vilket är väldigt dyrt men ger en stor säkerhet och en större möjlighet till tryggat innehav. Den andra möjligheten är att hyra en fortfarande central, men illegal bostad som ofta bara är ett litet rum eller förråd. Hyran är lägre än om man skulle hyra en lägenhet och möjligheten till arbete är ofta stor, men man går miste om sin möjlighet till tryggat innehav, vilket leder till att många sedan flyttar till kåkstäder eller perifer slum. Det tredje alternativet, som är det billigaste, är en boplats i den perifera slummen där man ockuperar mark. Detta medför mycket höga kostnader för arbetspendling och en brist på kommunal service vilket innerstadsslummen erbjuds. De flesta prioriterar dock en fjärde lösning vilket är att köpa en tomt på ett halvt informellt exploateringsområde, vilket ger besittningsrätt men inte byggrätt. Fördelen med områden av detta slag är att de ofta efterhand brukar förses med kollektivtrafikförbindelser, vatten och avlopp med mera, men de ligger ofta långt borta från någon typ av arbete. Även inuti den fattiga slummen börjar de mer beställda invånarna dra nytta av de mindre beställda. De fattigare invånarna betalar hyror till de rikare, oavsett om det finns en formell eller informell besittningsrätt på marken. Det är en avgörande social och ekonomisk klyfta inuti slummen vilket lämnar hyresgästerna som de mest maktlösa invånarna i slummen. Dagens hyresgäster i tredje världens slum har inte samma möjlighet att organisera sig mot sina hyresvärdar som t.ex. europeiska hyresgäster i liknande situationer hade i början av 1900-talet. När avhysningar eller utrensningar i slummen görs är de oftast först på tur och blir ofta utan ersättning eller nytt boende efter avhysningen genomförts. Sociologen Susan Eckstein skrev såhär om en s.k. colonia i Mexico City ”Det finns i princip en tvåskiktad bostadsmarknad som återspeglar skillnaderna mellan olika colonos” samt att det finns ”en 'nedåtriktad’ socioekonomisk utjämning inom befolkningen sedan jag sist var där… Det fattigare skiktet av hyresgäster har vuxit i storlek” De olika slumområden som finns i världen måste ses som otroligt komplexa system. I stora perifera slumområden existerar ofta invecklade strukturer bestående av släktskapsnät, upplåtelsesystem och hyresrelationer, främst i Afrika, något som upprätthålls med hjälp av olika maffior, korrupta poliser och staten. I slumområdet Korogocho utanför Nairobi finns det sju olika byar med olika sorters bostads- och hyrestyper. I den mest utsatta byn, Grogan, består bostäderna mest av pappkartongshyddor med ett enda rum, som ofta hyrs av ensamstående kvinnor som blivit vräkta från en kåkstad. I andra byar inom slumområdet så som Githaa och Dandora ser situationen annorlunda ut. Githaa är offentlig mark men benämns ändå som ”helt en by byggd för spekulativ uthyrning” Dandora är ett ”tomt och service”-område där hälften av bostadsägarna inte ens bor i byn själva. Småskaligt ägande och uthyrande har blivit en central del i fattigas möjlighet att bygga rikedom.
Det finns klara mönster i urbaniseringsprocessen och tillhörande slumbildning i tredje världen. Bland annat har urbaniseringen skett väldigt snabbt i samband med avkolonialisering, där många tredje världen-länder har fått en större ekonomisk slagkraft och ett avskaffande av institutionella hinder för den inhemska befolkningen. En nationell självständighet kan därför ses som en bas för en påskyndad urbanisering. Krig har även spelat en stor del i urbaniseringen, som t.ex. det flertal konflikter Indien har varit inblandade i och kriget i Algeriet på 50- och 60-talen. Exakt vad det är som gör att krig påskyndar urbaniseringen utreds inte i denna text, men det är helt klart en drivande faktor i 50- och 60-talets urbanisering. Slumbildningen i världen i dag lägger fram en ohållbar situation. Med en fortsatt urbanisering kommer det krävas en radikal politisk förändring i världen för att kunna erbjuda fler människor en dräglig bostad. Strukturanpassningsprogram från väst hindrar en självständig inhemsk bostadspolitik i många länder i tredje världen, och bidrar till ökad polarisering och destabilisering. En viktig förändring som skulle ge sluminvånarna en större makt över deras liv är att ge dem äganderätten till sin egen bostad. Ett eget ägande av bostaden skulle ge en mycket större ekonomisk frihet och jämlikhet inom slummen, för att ta bort den utan tvekan största splittrande faktorn. Denna ofta informella uthyrning som sätter folk i skuld och underläge skulle göras omöjlig, och stärka sluminvånarna som grupp. Den stora slummen som är en direkt produkt av urbanisering reproducerar fattigdom, exploatering och ställer människor mot varandra.