garderobsbefriande berättelser

[topshotpicks]

He took the words right out my mouth

[luciferkingofsass-deactivated20]

not that i don’t appreciate the humour or anything, but for the gentlemen who genuinely think this is true: the first painful things mentioned are all done for a pleasurable outcome: looking + feeling good about your appearance. Unlike men, women don’t have a prostate, and therefore anal sex is generally extremely uncomfortable + not at all enjoyable (not speaking for all ladies here - some like it). There is no ‘feel good’ element for the majority of women having basic buttsex.

Sex is meant to be fun and pleasurable for both parties, so if one person doesn’t want to do something, don’t pressure them into it with this kind of comment. It’s selfish and harmful.

It’s equivalent to saying: “Men pierce their nipples, tattoo themselves, like to take physically laborious jobs. They put themselves through hell at the gym and wax their backs. But when it comes to putting a tube up their urethra, it suddenly hurts too much!”

actually, on second thoughts - no, i don’t appreciate the humour at all. it’s disgusting.

Please stop trying to manipulate the free will of women to fit your will. They don’t have to explain not wanting to do something.

All men wearing beautifully tailored suits 12 hours a day would please a lot of us girls quite a bit sexually. That shit isn’t even agonisingly painful. But we don’t shame you for not doing it. Why not? Because the actions of others – specifically, the sex lives of others – really has nothing to do with you. And NO-ONE, man or woman, should be pressured into going through pain just for the pleasure of someone else.

[1dleworship]

AMEN

[attkommaut-blog]

cicci kommer ut

Hej! Du kan använda min historia! Året 2010, då jag va 17 år. Jag var för feg för att berätta för min mamma. Jag hade pratat med min syster och pappa om att jag gillade tjejer. Pappa vräkte ut sig att jag inte borde berätta för min mamma då hon skulle bli otroligt besviken och ledsen. Jag sket fullständigt i vad han sa med lite hjälp av min syster som stöttade mig. Det slutade med att en väldigt arg och besviken mamma slog på mig. Men nu har hon accepterat det och är stolt med hjälp av kunskap

[attkommaut-blog]

linas komma ut

Att komma ut var väl kanske inte riktigt något jag behövde göra, utan alla har bara väntat på att få det bekräftat det dom redan anade. Jag har alltid setts som en townboy och min flickvän kallar mig för 100 metersflata (man ser att jag är flata från 100 meters avstånd ) 

Som många andra visste jag redan väldigt tidigt att det var tjejer som jag var intresserad utav. Första gången som jag verkligen kan ta på att där visste jag, var vid åldern 6-7 och jag var förtjust i en tjej som åkte med skolbussen. Jag satte mig alltid så jag kunde sitta och titta på henne men jag sa aldrig ett ord till henne. 

Under tidiga tonåren försökte jag i flera perioder att vara mer "tjejig" och på så sätt skulle jag få pojkvänner som alla mina kompisar hade. Men jag kände mig aldrig bekväm i det. Något jag inte fattade då men gör nu är att killarna kände nog att jag var på "deras" sida och såg mig aldrig vara flickväns material utan mer som en av dom. 

Jag började komma ut för min mamma lite på prov i 17 års åldern. Jag berättade att jag hade träffat någon på internet som jag hade börjat gilla. Hon frågade vad han hette och jag svarade att hon hette Louise. Mamma blir tyst en stund men frågar sen om det bara var tjejer som gällde eller om det var killar också. Jag svarade både och men mest åt tjejer. Sen pratade vi inte så mycket mer om det. Någon gång kunde hon säga " När du träffade den rätta killen..." Då rättade jag henne och sa " eller den rätta tjejen".

När jag var 20år kom mitt riktiga break out. Jag blev intresserad av en praktikant på jobbet som jag dejtade i 3 veckor. Hon var min första och jag trodde att vi skulle bli ett par. Men efter att hon hade varit bortrest en vecka och jag hade varit på festival, slutade hon helt plötsligt att höra av sig. Jag blev helt förkrossad och visste inte vem jag skulle prata med eftersom att ingen visste något om henne. 

Jag ringer helt hysteriskt till min mamma och berättar allt om praktikanten. Min mamma bodde 1,5h ifrån mig och kunde inte komma, så hon ringer min pappas sambo och berättade hur allt låg till. Pappas sambo K mötte upp mig och allt jag kunde göra var bara att gråta. Jag kunde inte sluta. Vi pratade i några timmar i köket hemma hos dom tills K sa att jag skulle berätta för min pappa. När jag berättade för honom svarade han " att det visste jag väl" 

Nu förtiden är jag helt öppen med min läggning. Alla har tagit det jättebra och jag kan äntligen känna mig bekväm med vem jag är. Jag är tillsammans med min underbara flickvän Frida ( grundaren till sidan) och jag kan ibland glömma bort att det är en tjej jag är tillsammans med eftersom att det känns och är så naturligt för mig att det är det. 

[attkommaut-blog]

en anonym komma ut berättelse

Jag tänkte berätta min väldigt komplicerade "komma ut" historia.

Jag visste redan sedan 11 års åldern att det var tjejer som gällde, men då jag kommer från ett land där homosexualitet fortfarande anses som en sjukdom försökte jag att vara med killar, för att jag trodde att min familj och släkt inte skulle ta det bra. Åren gick och jag mådde bara sämre och sämre för att jag "tvingades" vara med killar. När jag var 19 år bestämde jag mig för att "komma ut" för pappa som jag har bäst kontakt med. Jag och pappa var i stallet och jag gjorde ordning hästen inför hopptävlingen, när pappa frågade hur det gick med Antonio, som jag dejtade den tiden, då sa jag bara "Har ingen kontakt med honom längre" han undrade då varför varpå jag svarar "jag gillar tjejer", pappa fortsatte kratsa hovarna utan att säga något, när han var klar, kom han fram till mig, gav mig en kram och sa "Äntligen vågar du säga det. Du ska inte tvingas vara med killar för att resten av din familj och släkt är trångsynt, följ ditt hjärta, det mår du bäst av". Tårarna rann och jag var lyckligare än någonsin.

Det största problemet var mamma. Jag var livrädd. Efter tävlingen skickade jag ett långt sms, som pappa hjälpte mig med. Jag kommer inte ihåg vad jag skrev, men jag nämnde att jag gillade tjejer. Hon ringde och skrek "Ditt äckel, våga inte komma hem, du är en skam för familjen, jag skäms över dig. Du kommer att ta död på familjen. Du ät sjuk, du borde läggas in". Tårarna rann och jag vågade faktiskt inte åka hem. När jag kom hem, gick jag in till mitt rum med mamma i släptåg, "jag vill att du är ute ur det här huset innan jag kommer hem från jobbet imorgon". Jag flyttade inte ut, men mamma ville aldrig någonsin höra något mer om det. Månaderna gick och mamma accepterade det till slut. Hur det gick till har jag ingen aning. Nu, 2 år senare, umgås hon med min flickvän utan problem och stöttar allt som har med oss att göra. Hon fullkomligt älskar min flickvän.

Moster tog det också bra, likaså mormor och morfar, det trodde jag aldrig. När mitt förhållande med min flickvän blev officiellt på facebook, kom det då ut för resten av min släkt. Hur dom har tagit det vet jag inte, dom har inte kontaktat mig, men jag antar att dom inte tog det så bra. Mina föräldrars vänner tog det dåligt. Min pappa och mamma har blivit spottade på (på riktigt), förlorat vänner och tro det eller ej, blivit misshandlade av min mosters pojkvän. Samtidigt som han misshandlade mamma sa han "blir min son bög är det erat fel, förvänta er inte att ni får leva om han blir det". Många av deras jugge vännerna förstår inte hur dom kan låta mig bo kvar och acceptera det. Som tur är, är mina föräldrar väldigt stöttande och starka. Dom skiter fullständigt i vad andra tycker. Dom är ALLTID vid min sida. Vi har haft det tufft sen jag kom ut, men enligt mamma och pappa, kan dom inte vara lyckligare och mer stolta över mig som vågar stå för vem jag är och vem jag älskar.

Mina vänner var aldrig ett problem. Dom sa inget märkvärdigt och tycker inte att det är "konstigt". Dom har alltid stöttat mig.

[attkommaut-blog]

[attkommaut-blog]

angelicas berättelse

Hej, vill absolut vara med och dela min "komma" ut historia. Jag har väldigt länge, eller alltid rent ut sagt, vetat att jag gillat tjejer på ett annat sätt en bara vänskap. Redan på dagis/förskolan så var min "dagiskärlek" en flicka.

Kommer ihåg att jag sa lätt till min mamma "mamma jag är kär i Emma" och hon tog det vill inte sådär super seriöst med tanke på att jag var 4 år, men samtidigt så pratade hon heller aldrig bort de utan lyssnade på mig. Åren gick och jag pratade i princip aldrig om de igen förns jag var 14 år gammal, då för min bästavän. Jag berättade för henne att jag "trodde" att jag var bisexuell, innerst inne visste jag ju att jag var säker på min dragning till tjejer. Inom ca 1-2 år visste alla mina vänner och alla tog de väldigt bra, varken kommenterade saken eller hade samtal som "vi kan prata om de". Utan jag var fortfarande samma Angelica.

När jag var 17 år gammal blev jag tillsammans med min första seriösa pojkvän, jag var väldigt kär i han. Eller de som egentligen var stark vänskap och älskan misstog jag för kärlek. Det var svårt för mig att berätta om min läggning för han, då jag visste vad han tyckte om sexualitet. Den var mellan kvinna/man, inte något annat. Så jag höll de inne i ca 2 år av vårt förhållande innan jag fick nog och berättade. Han tog de helt okej utåt, men jag märkte att han inte riktigt var bekväm med saken.

Vid ca 18,5-19 års ålder gick jag med på QX, en hemsida för HBTQ-personer och började prata med en tjej där, Jenny. Hon skulle bli min första absoluta kärlek. Vid tillfället var jag fortfarande tillsammans med mitt killex, men kände ingen sexuell dragning till han. Medan min dragning till Jenny växte sig starkare och starkare. 

Jag valde att lämna killen, dock under bra villkor då vi fortfarande är vänner. Han berättade för mig att han alltid förstått att jag var gay, bisexuell var en fasad för att jag trodde att de var mer accepterat. Jag och Jenny började umgås på ett romantiskt sett ganska länge innan vi ens funderade på att säga något. Mina vänner visste om oss, men ingen på hennes sida visste ens om hennes läggning.

Jag satt hemma en kväll då jag fick ett sms av Jenny där de stod "jag gjorde de, jag berättade för min familj om oss". Jag blev så lycklig, samtidigt som jag fick ett sms 2 sek senare där de stod att hennes pappa hade lämnat rummet. Då växte paniken i mig.. Tänk om min familj tar de likadant? Jag satt mig på tbanan och började åka mot henne, och fick helt plötsligt upp den känslan att jag måste berätta för mamma. Så jag tog upp telefonen och skrev ett långt sms som löd; "mamma, jag har vart så nervös över att säga de här.. men jag och jenny är mer än vänner". Dem minuterna medan jag väntade på svar var dem längsta i mitt liv, men när svaret väl kom så brast jag ut i tårar. Min mamma svarade "min älskade ängel. jag har alltid vetat de, jag har inte glömt vad du sa som 4 åring om din dagiskärlek. jag har bara väntat på att du ska säga de. är du lycklig så är jag lycklig".

Trots att jag och Jenny inte höll, är jag idag lycklig över hur allt gick till. Jag vågar nu vid 21 års ålder säga "jag är homosexuell". Jag är inte mer stolt över min läggning än om jag vore hetero, men jag är stolt över att våga visa min kärlek. Att veta att alla omkring mig fortfarande ser mig som samma Angelica, oavsett vem som står vid min sida. Att våga komma ut är de bästa jag gjort.

[attkommaut-blog]

fridas komma ut historia

jag får väl föregå med gott exempel och berätta min lilla historia då. som de flesta andra har jag vetat sedan jag var liten att jag gillade tjejer men jag trodde, intalade mig själv, länge att "alla andra också kände så". jag har varit jätterädd att berätta då jag kommer från ett relativt litet kristet samhälle där alla känner alla och har en väldigt perfekt yta. 

för kanske två år sedan började jag komma ut för några vänner som jag visste skulle ta det bra. för ett och ett halvt år sedan var jag iväg hos en klasskompis som jag tyckte om. när jag kom hem frågade min mamma från ingenstans om hon var lesbisk. jag svarade att jag inte visste, vilket jag fortfarande egentligen inte gör. hon frågade ifall jag var det varpå jag svarade att jag inte visste men jag visste att jag tyckte om min klasskompis som mer än en vän. hon började gapa "KOMMER DU HEM EN SÖNDAGKVÄLL HALV ELVA OCH TAR UPP DET NU?!?!". hon är rätt rolig min mamma ibland. min mamma berättade för pappa som sa någon gång något i stil med att man kan inte hjälpa vem man är. 

tiden efter detta pendlar min mamma mellan "kan du inte bara välja att inte", "jag älskar dig men kan aldrig acceptera det" till "okej", fram och tillbaka. det är fortfarande inte många av mina vänner som vet. ett halvår senare träffar jag lina. någonstans tror jag att min mamma inser att det kanske inte är så farligt. jag inser att jag måste komma ut för resten av mina vänner och alla andra i samhället, jag är den första, vad jag vet, som har kommit ut. detta gör enkelt och effektivt genom att helt enkelt göra mitt och linas förhållande officiellt- på facebook. 

jag har förlorat en del "vänner". idag älskar min mamma lina. resten av familjen står bakom mig och jag vet vilka mina riktiga vänner är. jag trodde att jag skulle behöva vara olycklig resten av mitt liv men allt löste sig, så mycket bättre än vad jag trodde trots att det varit en tuff tid. att komma ut är något av det jobbigaste och bästa jag gjort och jag går aldrig tillbaka in i garderoben. 

[attkommaut-blog]

HEJ!

mitt namn är frida och har ett tag haft en idé. en idé om en blogg/sida/grej där man kan läsa om människors historier, upplevelser och erfarenheter av att komma ut ur garderoben. kanske främst för dom som inte vågat ännu, för dom som behöver samla mod. men även för dom som kanske behöver stöd i att någon annan befinner sig i samma situation och självklart för andra mitt emellan och ingenstans. för vissa är det a walk in the park att komma ut, för andra är det lite mer komplicerat än så. jag själv var skiträdd och skulle gärna haft en sida som denna att kika på, som en liten tröst. 

detta är ju såklart inget jag kan skriva ihop själv utan behöver såklart eran hjälp. tanken är att ni delar med er av era historier till mig, som publicerar dom här. varesig man vill dela med sig av namn och bild, vill vara anonym eller något där imellan så fungerar det alldeles utmärkt. under "ask me anything" kan ni ställa frågor eller dela med er, antingen anonymt eller öppet. öppet fungerar antagligen dock endast om man har ett tumblr-konto. under "submit" kan man också dela med sig, men jag är osäker på om man kan göra det utan ett konto. det tredje alternativet är att maila mig på [email protected]. 

oavsett hur ni väljer att dela med er av just ERAN berättelse är jag väldigt tacksam. kanske kan ni faktiskt hjälpa någon att ta det tunga men lättande steget att komma ut. 

kärlek, frida