The devil's best trick was convincing the world that he didn't exist
"Du vet att jag inte är rasist..."
"Jag är absoluuuut inte rasist!"
Fraser som oftast levereras i kombo med något rasistiskt.
Jag har sällan hört "jag hatar [insert ethnic minority] ". De få gånger jag någon skrikit "guling, stick hem" har den skrikande haft rakat hår och bombarjacka.
De flesta gånger jag hört slibbiga kommentarer om asiatiska brudar, importfruar, "lustiga" imitationer av ett språk jag förmodas prata, "festliga" stridsrop a la asiatisk kampsport och på andra sätt blivit reducerad till något mindre än vad jag är, så har det uttalats av folk som uttryckligen kallar sig antirasister.
Följande fraser uttalas/skrivs vanligtvis av folk som ABSOLUUUUT inte är rasister:
Jag vet inte hur många gånger jag har hört "Jag ser inte färg". För det första tror jag inte på det. Jag har fått för många frågor som endast baseras på mitt utseende för att tro på det. Jag har faktiskt inte problem med att folk ser färg. Jag har större problem med att folk påstår att de inte gör det.
Problemet är inte att folk ser färg. Problemet är hur de tänker och agerar utifrån detta. Samt att de låtsas att färg inte existerar. Samt hur reaktionen blir när detta problem tas upp.
http://www.svt.se/nyheter/sverige/statliga-foretag-samre-pa-mangfald
Vad folk inte ser är sitt eget privilegium. Med privilegium följer ansvar och därmed skuld. Ingen vill känna skuld. Hence alla ursäkter, bortförklaringar, bagatelliseringar och lögner.
Detta resulterar i att kampen mot rasism blir så svår. Rasism handlar om maktstrukturer. När representanter för majoritetsbefolkningen vill föra kampen mot rasism måste de se sitt eget privilegium, vilket är svårt för somliga, då de blandar ihop det kollektiva med det individuella.
"JAG förtrycker inte, alltså kan inte jag vara en del av förtrycket, även om jag tillhör majoritetsbefolkningen".
Många har svårt att se hur de kan vara vara en del av ett förtryck, då de är utsatta för andra typer av förtryck.
Detta leder till att man vill bekämpa ett förtryck som drabbar andra, men samtidigt definiera vad det förtrycket består i.
För att förtydliga: Man vill själv få avgöra vad som är rasism och vad som inte är det. Det leder till cirkelresonemang: Kinapuffsloggan/beijersreklamen/Pippis tjingtjongsång är inte rasistisk, för jag tycker det är roligt och eftersom jag inte är rasist så kan det inte vara rasistiskt, för hade det varit det så hade ju jag inte gillat det, för jag är inte rasist.
Det kan inte var upp till majoritetssamhället att definiera vad rasism är, lika lite som det kan vara upp till skolgårdsmobbarna att avgöra vad som är mobbning.
Normalisering av rasstereotypa uttryck gör att rasismen lättare får grogrund och blir rumsren. Hur minoriteter skildras i media är avgörande för hur vi ser på varandra. Etniska minoriteter representeras oerhört onyanserat i det offentliga rummet. Detta påverkar folks förväntningar på varandra och för individen kan det bli självuppfyllande. Dessa uttryck kan vara ganska subtila och på ytan rätt harmlösa. Det handlar ofta sammanhang där det är uppenbart att det är fråga om skämt. Det skadliga ligger i bristen på alternativ. Det skadliga ligger i att denna tvådimensionella representation ofta är den enda som erbjuds.
Hade svenske kocken i mupparna varit den enda bilden som fanns av vita svenskar kan jag hålla med om att det varit ett problem. Men nu är det inte så. Alltså är Kalles Kaviar-pojken och svenske kocken direkt förolämpande jämförelser mot detta:
Det är ingen som säger att inte vita kan kämpa mot rasism.
Det vi säger är att man som vit kan ha svårt att känna igen rasistiska uttryck. När någon som är föremål för rasstereotyp representation påpekar detta kan man:
låta bli att ta det personligt
avstå från att argumentera emot
dra lärdom av det och föra denna vidare
Detta skulle underlätta kampen mot rasism enormt och göra offentliga rum enormt mycket tryggare för minoriteter.
