Det var en gång en man med ett ryskt namn som var svårt att uttala
Det var en gång en man med ett ryskt namn som var svårt at uttala. Mycket tj och sj och itj och tji och oe. Förutom det sista. Oe är en av diftongerna i latin, uttalades ”oj” under antiken men blev ”e” under medeltiden. Precis som ae, det uttalades ”aj” under antiken men blev ”ä” eller ”e” under medeltidslatinet. Men det brydde sig inte vår man med ett ryskt namn som var svårt att uttala om; han hade ett mål, en dröm, en profetia om ni så vill, att uppfylla och ta sig till. Han hade drömt en natt en gång en dröm där en gammal skäggig man sagt till honom: ”Om du drömmer en dröm, lev kvar i den!” Och drömmen handlade sedan om hur han gjorde någonting – som han senare inte kunde minnas vad.
Som han hade kämpat för att ta reda på vad det var, det han drömt om, det han gjorde i drömmen; han hade testat alla möjliga sätt. Han hade försökt hypnotisera sig över internet, spela tevespel om drömvärldar och allmänt påhittade världar, han hade försökt skriva texter under hög hastighet för att komma åt sitt inre, han hade till och med försökt sig på att sova länge, länge, länge, för att komma tillbaka till drömmen om mannen med skägget och grejen han gjorde. Men allt för gäves. Han visste ingenting. Han hade en gång dödat en människa. En kille hade sagt till honom att han var dålig på att rita, de var väl tio år gamla. Mannen, då pojken, med ett ryskt namn som var svårt att uttala hade svarat att ”du kan va dålig på att rita!” varpå killen ställt sig upp och sagt: ”Om du säger att jag är dålig på att rita en gång till ska jag slå dig så hårt att du glömmer bort ditt namn!” Då hade pojken med det ryska namnet rest sig upp och, utan att säga ett ord, tagit en sax från bordet och tryckt upp den i ögat på killen. På den tiden dog så många unga pojkar i krig att vår historias huvudperson gick fri från denna djupt omoraliska handling. Vad ville jag då ha sagt om det? Jo, mannen blev aldrig slagen till amnesi i sin ungdom, men sitt ryska namn har han sedan dess glömt ändå. Det var så svårt att uttala att varken han, hans familj, hans lärare eller andra byråkrater och tjänstemän han kom i kontakt med, nej helt enkelt ingen, kunde uttala hans namn. Och då gled det också snart ut med toavattnet, som man säger i Amerikat.
Och han satt där, på sitt skrivbord, och tänkte, och tänkte. ”Vad var min dröm, vad var min dröm? Ack och ve, stackars me, den spolades ut i en ström. Om bara jag fann, en armare man, som ej genom avloppen rann.” En riktig poet var han, tyckte han.
