Klockan är tio minuter i tolv den trettioförsta december tvåtusentolv. Jag sitter på en restaurang i West Village iNew York och runt omkring mig sitter mina bästa vänner. De har på sig färgglada partyhattar, skålar i champagne, blåser konfetti och listar bästa ögonblick under året som har gått. Någon räknar ner, - TIO JÄVLA MINUTES KVAR! Och pekar på mobilskärmen. Jag sitter i mitten mot väggen och känner hur kroppen krymper en storlek och sedan ytterligare en ju fortare natten når midnatt. Som om huden drar åt och skaver, blod som pumpar och vill ut. Snurrar rummet av champagnen? Är den metalliska smaken i munnen på grund av för många cigaretter? Svartnar det för alla andra runt omkring precis nu också? När klockan slår åtta minuter i får jag på mig jackan och halsduken och försvinner ner under bordet mot golvet, kryper ut till andra sidan och går snabbt mot utgången. Ingen ser när jag försvinner. När jag kommer ut på gatan är det sju minuter och trettiofyra sekunder kvar till tvåtusentretton. Jag hinner inte dra upp dragkedjan på jackan, hinner inte knyta halsduken. Jag springer runt hörnet, pressar mig mot husväggen och får upp mobilen. Sju minuter och två sekunder kvar. Jag hinner med en sista. En sista låt finns plats i tvåtusentolv och sedan kan jag gå jag tillbaka in till festen. Jag scrollar nedåt i spellistan och klockan slår sex minuter i och sedan klickar jag play. I don't have plans and schemes, And I don't have hopes and dreams, I don't have anything Since I don't have you. I don't have fond desires, And I don't have happy hours, I don't have anything Since I don't have you. Jag röker hårt och djupt, blundar vid refrängerna och när låten tonar ut släpper något kallt i bröstet och sedan börjar jag gråta. Panikochskakgråter i exakt femton sekunder, så att cigaretten faller ur sitt grepp och mascaran blir mörk och varm under ögonen. Och så tänker jag på honom. På oss, på allt som försvann, som aldrig kommer tillbaka, det som inte blev. Allt det som fucking inte blev. Och när femton sekunder har gått sväljer jag tre gånger, lirkar fram en smutsig vante ur jackfickan och drar under ögonen. Jag tränar på ett leende i decembermörkret och så springer jag in. - EN MINUT KVAR, skriker någon och vi räknar ner. Räknar ner från sextio till ett och jag får en kyss och en kram och ett gott nytt år och vi skrattar. Någon välter ut en tallrik med räkor, en stol går sönder och servitörerna viftar med champagneflaskor med tomtebloss instuckna i flaskhalsarna. Jag klättrar upp på bordet, sluter ögonen och hoppar så högt att händerna träffar taket. Och sedan dess har jag inte gett dig en enda till tår.
Sandra Beijer
